Så som ovan

Denna vecka har Kalmar Stadspark sprudlat av aktivitet förknippat till sommarens ankomst. Över blomsterplanteringar har man hört glada hejarop från förväntansfulla studenter och utanför museet har bygget av Guldpaviljongen inletts.
Guldpaviljongen öppnar den 27 juni och kommer verka som en mötesplats för unga och alla nyfikna.
Inne på museet visas en serie fotografier tagna av Ove Wallin. Bilder från inspelningen utav Ingemar Bergmans Jungfrukällan i utställningen I väntan på ljuset. I Transfashional erbjuds en utställning om experimentellt mode i relation till samtidskonst. Från och med lördagen den 16 juni har vi ytterligare att erbjuda då Odjuret och Så som ovan så och nedan kommer öppna.

Odjuret utgår från Johan Thurfjells fascination av mytologiska historier med Big Foot i centrum medan Så som ovan så och nedan undersöker kristendomens rötter i alkemi och arkitekturhistoria. Alkemin vidrördes redan i början utav maj i och med ett verk av Elin Skarp som ingick i Vår plats balanseras längst ut. Hon medverkade nämligen som en av de tolv konstnärskap som ingick i årets uppsättning utav vår traditionsenliga examensutställning av Ölands Konstskola II. Wherever we have spoken openly we have (actually) said nothing var ett verk av Elin i form av ett skåp med olika torrnålstryck genomsyrade av mytisk symbolism. Hon hade nämligen läst alkemi där bland annat stegen är symboliskt återkommande. För stegen är så mycket mer än ett välkänt verktyg. Den är omgiven av stor symbolik och för den vidskeplige är det olycksbådande att gå under den. Ur viss synpunkt är det sistnämnda förvisso sant men stegen kan också vara synonymt med att binda en nivå med en annan. Med Jakobs stege så syftar jag inte till tv-programmet med Jacob Dahlin, utan till Gamla testamentet som nämner stegen som en förbindelse mellan jorden och människan med gud och himlen.

Om vi övergår till alkemi där stegen som sagt förekommer som en symbol så uppfattas dess lära som en konst utav vissa medan de flesta vetenskapsmän anser att det är grundläggande kemilära. Men alkemin är så mycket mer och i många avseenden är det ett komplett filosofiskt system som syftar till att tränga in och förstå mysteriet kring liv och skapelser. Mer om detta och mycket annat finns att upptäcka hos oss och glöm inte heller att kika in i vår butik där hyllorna fyllts på inför sommaren.

Du är hjärtligt välkommen.

I rörelse

När det blev jobbintervju med Kalmar konstmuseum sa jag ingenting om det. Jag tror det var bäst att inte säga nånting om det. Som ett gammalt holländskt ordspråk lyder; ‘jag vill inte väcka sovande hundar’. Samtidigt visste jag redan att det kommer bli svårt att dölja det. Jag är vad jag är.

Jag är klumpig.

Jag stöter mot varje bord som finns. Det är jag som tappar tallrikar och muggar. Det var jag som pajade en keramisk spis första veckan jag bodde tillsammans med en ny kombo. Jag satte en panna för hårt på spisen. Jag snubblar även över mina egna fötter. Allt som kan gå fel gör jag fel. Det känns som om min kropp aldrig rör sig som den behöver. Den är för stor eller för liten. För mjuk eller för svag. Min kropp fungerar ibland som en komedi.

Hur rör man sig egentigen? Kanske är det inte en fråga du tänker om när du besöker Kalmar konstmuseum, men just nu har vi några utställningar där du kan studera mänsklig rörelse.

Titta på den arbetande kroppen i Ove Wahlins I väntan  ljuset i biblioteket. Man ligger, man stannar, man hänger i stolen. Ser kroppen avslappnad eller trött ut? Se hur Ingmar Bergman nästan försvinner i sina brallor med slutna ögon. Eller de äldre damerna som sitter upprätt. Väntar de på nästa scen eller kritiserar de Bergmans verk? Den arbetande kroppen ser ofta kraftig ut – stora män och kvinnor – men Wahlin visar oss mjuka former, vilande kroppar. Vi tittar på hur den tomma tiden när ingenting händer formar kroppen.

Vår Transfashional-utställning erbjuder besökare att inte bara ifrågasätta gränser mellan konst och mode utan även här står kroppen på ett visst sätt central. Att modet och kroppen hänger ihop är självklart, men Kate Langrish Smiths Embody kör det på ett alldeles extremt sätt. Hur behöver man använda sin kropp när man bär Langrish Smiths skulpturer?

Ana Rajcevic därtill jobbar också med smycken som man kan bära, men hennes Taurus är del av en verk som ändrar kroppen. Vanliga smycken accentuerar skönhet, men Rajcevics verk ändrar kroppen. Man kan inte bära Taurus utan att anpassa sin kroppshållning. För mig, klumpig gubbe som jag är, verkar det som en riktig mardröm när jag ser på modellen som projekteras mot bordet och på bilden vid Langrish Smith och Rajcevics verk.

Linnea Bågander vänder relation mellan kläder och kroppen. Kroppen fungerar inte längre som någonting som borde täckas, utan i Linnea Båganders verk visar kläder kroppens rörelse. Kläder som utställning av rörelse istället för att kroppen som fungerar som klädhängare. Du kan beundra hennes verk i rörelse på videoskärmar.

I Röda Rummet utställer vi kaftaner gjord av papper och färg, tillverkade av Lars Kagg-skolans elever. Utgångspunkt här var att undersöka förhållandet mellan kläder och identitet, men jag gillar kaftanen som plagg. Kaftanplagget var vanligt för de flesta män under lång tid. Vad har hänt med plagget i den västerländska världen? När och hur tar byxor över? Eller, kanske intressantare, varför får kvinnor bära byxor när det är ovanligt att män bär långa, luftiga kläder som kjol eller klänning?

När jag var ung klädde jag mig ofta i skolan i plagg eller en kjol och jag snurrade runt för att se hur alla färger och former blandades till en enhet – en ur-sufidans. Mina händer lyftas upp utan att göra någonting själv. En nån slags av frihet.

Mode, kläder – det kan tränga oss och det kan ge oss möjligheter för att titta vidare bortom gränserna för funktionalitet, produktivitet och identitet. Det kan vara statiskt när vi bara vill visa oss själva, men det kan också vara en dans där gränser mellan kropp och omgivning försvinner. Eller är detta bara en klumpig mans dröm?

Det är väl bara kläder… typ?

Mode är för mig något främmande

Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?

Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.

För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.

På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.

Visst börjar vi se ett genomgående tema här?

I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.

Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.

I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.

I sommar handlar det om mode.

NÄR KONSTEN FLYTTAR UT

I ett träd utanför Kalmar konstmuseum har någon varsamt lindat en kraftig gren med vita tygremsor. Som ett slarvigt lindat förband där bandaget inte räckte till eller bara som ett försök att klä på trädet lite kläder av något slag. Tittar man upp mot de stora fönster på museet som finns bakom trädet kan man skymta brädbitar därinne i utställningsrummet. De hänger, dinglande från taket som svävande strandfynd. Även dessa lindade i vita trasor.

Verken är en del av Olga Krüssenbergs installation Kroppen stilla nu som finns att se på Kalmar konstmuseum. Tillsammans med elva andra elever från Ölands Konstskola finns nu deras examensutställning att besöka på våning 2 t.o.m 27 maj.

Jag valde att inleda med att beskriva Olgas verk då jag funderar lite över vad som händer med konst som visas utanför museets byggnad. Olga säger själv att hon jobbar platsspecifikt i sitt arbete och det var därför viktigt för henne att låta konstverket fortsätta ut i parken. Att verket skulle fortsätta ut i det levande trädet utanför utställningsrummet. När jag fotade trädet med verket förra helgen hade jag sällskap av två damer som var och besökte parken. De tittade på trädet och de tittade på mig. Vi log mot varandra och de nickade uppskattande. Jag vet inte om de förstod att det var ett konstverk i trädet men det spelar ingen roll. De uppskattade tydligen mötet. Både med mig och med det de såg.

Det är dessa möten med det oförutsedda och oväntade som blir så spännande med konst som tränger utanför de vanliga utställningsrummen. När något bryter av det vanliga och det skapas ett annat rum eller ett flexibelt rum i det offentliga rummet. När konsten hjälper till att skapa en ny upplevelse och kanske synliggör den kringliggande miljön.

Det finns flera permanenta skulpturer och utsmyckningar i stadsparken runt Kalmar konstmuseum som i mina ögon hjälper till att knyta ihop parken och ge upplevelsen av den ytterligare en dimension. I somras mötte jag och min familj konstnären Sam Matambo där. Han var i full gång att skulptera på sitt verk Generation efter generation som var en del av utställningen Djupt Minne som visades på museet förra sommaren. Han berättade ivrigt om sitt verk och min son fick även hålla i hans mejsel och hammare. Nu finns skulpturen att se i parken som ett permanent verk. För mig är det verket för evigt förknippat med detta givande möte med Sam som så villigt agerade med sin omgivning och skapade ett för mig oväntat möte i parken.

Oavsett om det offentliga konstverket är av mer permanent karaktär eller som i Olgas fall mer flyktig så skapas det ett utbyte och kanske i bästa fall ett mervärde till platsen. Du kanske stannar till en extra stund och betraktar vad du ser. Du kanske får en positiv association eller en minnesbild av något som liknar det du ser. Du kanske i bästa fall får ett samtal med en annan person om det du ser.

Konst på allmänna platser och i offentliga rum bär naturligtvis på en historia och är även en kulturpolitisk fråga i förhållande till finansiering, uppdragsgivare och syfte med mera. I många fall arbetar kommuner idag med offentlig konst för att att lyfta samhällsfrågor som exempelvis integrering. Att genom konsten skapa ett mervärde till en annars kanske lågt värderad plats. Och genom konsten skapa nya möten mellan människor för att känna gemenskap och tillhörighet.

När konsten lämnar utställningsrummet och tar steget ut på allmänna platser blir den också tillgänglig för alla. Den blir en del av vardagen, av stadsbilden och samtalet på ett annat sätt än konst som hänger inomhus. Nästa gång du går ut, fundera kring vilka konstverk du möter, vad de vill säga oss och vad de har för funktion på just den platsen. Kanske får platsen en helt ny identitet och en annan innebörd.

En bris av sommar

I mitt föregående inlägg berättade jag om vårens ankomst. Blomstermånaden maj kallas också för lövmånad i vissa delar av vårt land. Bägge är beskrivningar som syftar på grönskande smyckning. För egen del så är maj månad synonymt med trädgårdsarbete. Vid denna tid frodas grönsakslandet i regel av ogräs som rensas bort för att ge plats åt sommarblommorna och annan växtlighet som vill ut. Våren vittnar om sommarens ankomst och är starkt närvarande på flertalet sätt. Förutom trädgårdsarbete så händer det också mycket på museet mitt i Stadsparkens grönska.

Denna vecka har solens strålar strilat in i utställningsrummet på andra våningen där Ölands Konst II:or förberett sin utställning som öppnar idag, lördagen den 12 maj. Vernissage inleds kl. 14 och brukar bli välbesökt. Imorgon är sista dagen för Julia Peirones Girls, girls, girls och Gotland skymtar därefter som gemensam nämnare för två utställningar som öppnar onsdagen den 16 maj. Två utställningar som förhåller sig till filmarbetarens vardag och livsvillkor. Konstnärinnan Ingela Johansson står bakom Andrei´s Maria som tar avstamp i Tarkovskijs filmatisering av Offret samtidigt som vi öppnar I väntan på ljuset. Den sistnämnda visar bilder av fotografen Ove Wallin som följde Ingmar Bergmans filminspelning av Jungfrukällan. Under decennier har Wallins fotodokumentationer legat undangömda i en källare men förs åter upp i ljuset i vårt bibliotek under sommaren. Ett tillfälle som är värt att uppmärksamma då den kända regissören skulle fyllt 100 år i år.

Inför sommarens ankomst öppnar Transfashional den 26 maj. En utställning om skärningspunkten mellan konst och mode och hur konstnärer och designers engagerar sig och bidrar till aktuella samhällsfrågor. Vid sommarens tröskel följer Så som ovan så och nedan med konstnärerna Lisa Jeannin, Rolf Schuurmans och Cecilia Ömalm. En utställning som undersöker kristendomens rötter i alkemi och arkitekturhistoria. Den 25 juni öppnar vi dessutom en mötesplats i Stadsparken för unga och alla nyfikna. En guldpaviljong där man kan bygga, måla, printa, jonglera eller experimentera med material och berättande. Varje vecka kommer att bjuda på ett eget tema fram till finalveckan i mitten utav augusti. Guldpaviljongen har även en mobil verksamhet som kommer besöka olika platser som man också kommer att utgå ifrån när man uttrycker, undersöker och testar graffiti, sprejmåleri, teknik, byggande, skulptering och målning.

Vi har fortsatt fri entré på fredagar och from den 11 juni håller vi öppet kl. 11–17 varje dag (förutom midsommarafton) tom den 31 augusti.

När träden så småningom skiftar i höstens färger fortsätter vår verksamhet med ytterligare utställningar och evenemang. Med dessa ord önskar jag en fortsatt trevlig vår och önskar dig en glad sommar.

Du ser vad du bär med dig

Blicken vilar på något vi inte ser. Ansiktsuttrycket är svårtolkat. Bortom pigmenten finns en person frusen i tid, utan möjlighet att svara på dina frågor. Så du gräver i dig själv för att hitta ett svar.

Konst är ett fantastiskt kommunikationsmedium i många fall. Med hjälp av färg, form och motiv kan konstnären få betraktaren att förnimma en känsla som är svår att sätta ord på. Konsten kan användas som plattform för att förstå och bilda sig, eller som bollplank för att reflektera över sig själv. Jag har arbetat på museet i ungefär ett halvår nu och har under den tiden träffat ett dussintal konstnärer och fått lära mig om fyrdubbelt fler. Några stycken har bränt sig fast i minnet alldeles extra mycket – konstnärer som vidgat min världsbild och min syn på människor och vår historia. Men det är inte bara de som har påverkat – våra besökare har gjort minst lika stort avtryck.

Som besöksvärd lägger man mycket tid på att forska kring konstnärer. Vi lär oss deras tekniker, bakgrund, arbetsprocess och teman. Sedan analyserar vi alltihop och bygger ihop det till ett manus. Vi bereder oss på frågor som kan dyka upp. Men så under en guidad tur så får man en kommentar, eller till och med en anekdot eller en liten berättelse, och konsten ställs plötsligt på sin ände. Man får en tolkning av verket man inte förväntat sig, och plötsligt så ändrar verket form. Blickarna byter mening, en känsla av allvar kan lägga sig eller försvinna som genom ett trollslag. Något som man tyckt har legat i periferin blir plötsligt centralt.

Det skiljer sig givetvis från utställningar till utställning. Girls, Girls, Girls till exempel, bjuder in till diskussion och reflektion. Det är svårt att gå opåverkad ur rummet, och oavsett kön och ålder har man en åsikt om verken, eller utställningens teman. I kontrast står Sleeping Beauty, som nyss plockats ner, där den vanligaste kommentaren är ”han målar ju så fint”. Men även i denna utställning har det dykt upp tankar och reflektioner. Kring döden, kring barn och kring symbolik. Särskilt verket Sleeping Beauty, med sin omgivande kontrovers, har fått många tolkningar under de senaste månaderna.

Så vad är det som gör att vi har så skilda meningar? Vad är det som kan göra att en betraktare rycker på axlarna, medan en annan blir tårögd och en tredje irriterad, eller rent av förbannad? Det ligger kanske inte lika mycket i verket som i de som betraktar det.

Julia Peirones Twisted cherry-serie med unga tjejer som snavar i högklackat ger en rad associationer som tolkas utifrån varje persons erfarenheter. Är det en misslyckad utekväll vi ser? En bit i en lärandeprocess? En manifestation av kvinnoförtryck? Är det en känga slängd åt flickan, åt kvinnan, åt könsideal eller åt patriarkatet? Några ser de särade benen och synliga underkläderna som något sexuellt, medan andra lägger mer vikt på smärtan i den krampaktiga kroppsställningen. Och givetvis är det lättare att känna igen sig i att snava i klackskor om man har snavat i klackskor, medan känslan av misslyckande och frustration är universell. Det gamla slitna uttrycket ”skönheten ligger i betraktarens öga” gäller för så mycket mer än bara skönhet. Du ser världen genom ditt mönster av erfarenheter, något som kanske inte är så tydligt i ditt vardagsliv, men när du aktivt utmanas att tolka något abstrakt utifrån det, så bubblar saker och ting upp till ytan.

I slutänden så är det just vad du tar med dig in i bilden som gör vad du ser. Ett konstverk kan ge dig inblick i ett ämne du inte visste något om, eller ett tankesätt som är främmande – men du kan lära dig minst lika mycket om dig själv.

Öländsk våreld

Maj är synonymt med stora förändringar av olika slag.
I Sverige firas dess antågande med valborgsmässoafton och flertalet våreldar tänds till dess ära redan sista april.
Valborg har firats lång tid och kan enkelt förklaras som en fest för att fira sommarens ankoms.
Enligt astronomiskt och kalendariskt indelning så är det fortfarande vår även om sommaren är i antågande.
De astronomiska beräkningarna säger att våren kommer med vårdagjämningen i slutet av mars följt av sommaren lagom till sommarsolståndet i slutet av juni. Därefter skiftar årstiden med höstdagjämningen följd av decembers vintersolstånd. Den kalendariska indelningen sker istället efter årets månader, där våren beräknas från mars till maj, sommaren från juni till augusti, följt av tre höst- och vintermånader.
Med en passerad valborg och på väg in i maj månad så kan vi helt enkelt konstatera att det är vår.

På museet innebär det en fullspäckad månad som traditionsenligt inleds med avgångsutställning av Ölands konstskola II. Årets version har fått namnet Vår plats balanseras längst ut och introducerar tolv spännande konstnärskap. Under titeln Snart sommar! presenterade jag föregående års examensutställning här i bloggen och vill åter framföra min förtjusning för alla de fantasifulla verk och skarpa reflektioner som vi med säkerhet kommer möta även i årets upplaga.
För det är alltid lika spännande att se slutresultatet.

Förberedelserna pågår för fullt och i år hålls vernissagen kl. 14, lördagen den 12 maj. Vi har fri entré och det bjuds på enklare tilltugg och diskussioner med elever, lärare och samordnare.

Någonting hände i Stockholm

Nej, man får inte gå ut på nakenvandring. Det är ju självklart. Om man visar sin egen nakna kropp för hela världen måste det betyda att man är helt galen. Dessutom förknippas de flesta könsorgan med sex. Utomhus tillhör kroppen samhället och hela lärprocessen från barn till vuxen hanteras runtomkring denna punkt – hur kroppen visas och hur kroppen beter sig. I alla europeiska länder innebär detta att man beslöjar en stor del av sin kropp och att man inte talar om vissa organ på offentlig plats.

Vad händer när ett offentlig konstverk avtäcktes och en enorm, blå och dessutom erigerad penis uppenbaras? Precis. Carolina Falkholts verk Fuck the World på Kronobergsgatan på Kungsholmen i Stockholm ledde till många protester från Kronoberggatans invånare och man bestämde sig för att ta bort verket.

Falkholt vill genom sin konst kritisera hur vi tänker kring sex, sexualitet och kroppen. Det är inte första gången Falkholts verk retar människor och kritiseras. En av hennes väggmålningar, som föreställde en kvinnas underliv, blev vandaliserad i Göteborg 2016, och hennes väggmålning föreställande delar av en kvinnokropp med en vagina i mitten stoppades av Nyköpings kommun. Fuck the World visades tidigare i New York och fick samma kritik och reaktion.

Själv tycker jag att bilden var jättefin. Det förvånade mig egentligen att ingen i debatten sa: “men vad fint att titta på en sådan stor snopp. Kul att den var blå. I New York har den varit rosa, röd och lila. Utan dessa färger hade det varit en rätt tråkig bild. Regnbågsfärgerna ger kroppsdelen någonting festligt och låter påskina att det finns någonting mer i bilden än att bara visa – ja, nu måste jag skriva det – en kuk.

Och är det inte sant att ett manligt könsorgan kan ge glädje om alla vill – för alla, inte bara ägaren av snoppen? (Visst finns det människor som inte behöver just det, men det är en hel annan blogg.) Det är så intressant med sex, sexualitet och könsorgan att det är så skamligt, samtidigt som vi vet att det ger oss nöje. Eller som amerikanske komikern Jonny McGovern säger: ”every boner is a blessing”!

Vattentornet i Malmö kallas ofta ’kuken’

Samtidigt lever vi en värld omgiven av fallossymboler. Varje skyskrapa, raket, bil – allt måste vara stort, snabbt och kraftigt. Virilt. Dominerande. Gandhi blev dödad av en man som hävdade att Gandhi feminiserade det indiska samhället med sina fredsprotester. På nyheterna kan man se hur världen styrs av de största idioter. Det är intressant att titta till skällsord från västeuropa. Dickheads på engelska. Lul (penis) eller klootzak (scrotum) på nederländska. De hänvisar bara till manliga personer. Jag tänker ofta på dessa ord när jag ser på nyheterna.

Det finns massa frågor vi kan ställa, men tyvärr finns Falkholts verk inte längre kvar. Verkets grannar ville inte titta på det varje dag under sex månader. Vi vet inte exaktvarför. Men vi vet att deras önskan behövde respekteras. Förmodligen väckte bilden otrevliga känslor. Det är synd. Det verkar som om de flesta stockholmarna inte brydde sig så mycket om Falkholts verk. Jag tror vi kan sammanfatta det som att Falkholts blå stånd gjorde oss mållösa.

Kanske tror du att sådana saker bara händer i Stockholm. Men det kan jag också bygga om till en fråga: varför händer det inte i Kalmar? Eller, finns det konst som är besvärlig i Kalmar?

För fyra år sedan visade Kalmar konstmuseum en utställning med Per Nenzelius – del av Ritual i maj 2014. Den bestod av hundra olika sexleksaker som han skapade själv. Besökarna var positiva. Men hur hanteras utställningen när barn kommer på besök? Det är någonting som måste funderas över, men utställningen stannade kvar som planerad. I fallet med Ritual var de flesta ungdomar okej med alla leksaker, men det var ofta läraren som började oroa sig. Även Julia Peirones Girls, Girls, Girls handlar om hur blicken skapar en sexuell kropp och hur vi tittar och försöker inte titta på den, trots att den inte innehåller några nakenbilder. Hur ska det visas? Lyckligtvis har konstmuseet pedagoger och besöksvärdar i huset som kan styra samtal. Kroppen kan ju inte förnekas – men det verka som att det var vad som hände i Stockholm.

Håll mobilen 30 cm framför dig

… med ovandelen precis i höjd med toppen av ditt huvud.

Luta mobilen 30 grader mot dig.

Vrid huvudet 30 grader till vänster eller 70 grader till höger.

Luta huvudet 25 grader mot kameran.

Le eller puta med munnen.

 

K-L-I-C-K!

 

Grattis, du har precis tagit den perfekta selfien!

Åtminstone enligt vissa internetkällor.

Sant är i alla fall, att när du tar en selfie, manipulerar och publicerar, är det du själv som har kontroll över vilken självbild du sänder ut. Selfien göder våra exhibitionistiska drag. Vi gillar att visa upp oss. Genom mobilen kan vi bearbeta och försköna precis som vi behagar. Vi jagar den estetiska perfektionen, ibland rent självsmickrande. Med selfien alltid nära till hands och alltid lika lojal mot sin brukare. Kameran verkar fylla en roll hos oss som inget annat förmår fylla. Inget kan slå kameran som perfekt gestaltare av verkligheten!

Eller?

Enligt vissa expertråd på nätet behöver du ta upp till 50 selfies för att få till en enda riktigt bra. En av flickorna i Julia Peirones serie More than Violet är fångad på bild mitt i en blinkning. Okontrollerat. Osmickrande. Fiktivt omedvetet. Och hon har alla blickar på sig. Bokstavligen. Både som modell framför kameralinsen och som representant för sin åldersgrupp. Hon, liksom utställningens övriga Girls, Girls, Girls, är avbildad i en ålder som kännetecknas av en slags växelverkan; anpassning och självinsikt. Imagen är viktig för ung som gammal. Du vill finna din identitet i en grupp. Och du vill finna din identitet i dig själv. För att komma till insikt, och för att nå fram till slutmålen, provar du dig fram inom områden du inte vidrört innan. Fumlar; misslyckas. Försöker; lyckas.

I Twisted cherry ser vi modeller som faller. Vinglar, snavar, på ostadiga, alltför höga klackar. Fotlederna böjs, anklarna vrickas i vinklar som inger obehag, när vi känner med flickorna. De gör försök på försök att resa sig upp från golvet, klarar det inte och försöker skyla sig själva, fastän kjolarna är alldeles för korta. De kan verka förödmjukade. Sårade. Generade.

Men ändå starka i sin sårbarhet. För att de klarar att tappa kontrollen.

Flickan i More than Violet är förevigad och utställd på museum, fångad mitt i ett av de moment, som om de varit resultatet av en selfie, troligast raderats direkt. De exhibitionistiska drag som selfien gett, har på något vis tagits ifrån henne. Men ändå blottar hon sig själv mer än annars.

”Jag är glad. Jag har lätt för att samarbeta. Jag är noggrann.” läser en röst i ytterligare en av Peirones videor.

En av flickorna tar av sig skorna.

Befriande, tyckte en av besökarna idag. ”Nu har hon insett att hon inte behöver go to extremes längre för att passa in. Marknadsföra sig själv. Hon har tagit sig ur tonårstiden. Hon är stark!”

 

Titta in i mobilkameran igen.

Vad var det kameran hann se medan du tittade bort? När du inte poserade?

Trots all tid du spenderat framför en spegel, sägs det att du inte skulle känna igen en perfekt replika av dig själv om du mötte hen på stan.

Jag kan inte svara för om det stämmer eller inte.

Men oavsett vilket:

Sant är i alla fall,

att jag tog en selfie idag.

 

K-L-I-C-K!

 

 

 

Psst. Girls, Girls, Girls finns kvar på våning 3 och 4 till den 13 maj.

Vad heter det?

Bästa titeln jag någonsin sett? Get your tongue out of my mouth, I am kissing you goodbye – en samling kolumner av Cynthia Heimel. Berättaren är en kvinna som försöker förbli sig själv i New York storstadsliv. Titeln hör ihop med en omslagsbild som inspirerades av Roy Lichtensteins förstorade seriebilder av kvinnor. Lichtensteins kvinnor är frusna i tiden, unga, endimensionella och ofta olyckliga: de gråter, drunknar och ber om hjälp. De är ofta avbildade tillsammans med män eller pratar om män. Omslaget för Get your tongue out of my mouth, I am kissing you goodbye verkar ge Lichtensteins kvinna ett handlande på ett ironiserat sätt. Heimels berättare är uppnosig och sarkastisk.

De flesta konstverk behöver titlar. Det låter självklart, men ser man längre tillbaka i tiden hade visuella konstverk ingen titel. När konst blir till en kommersiell produkt får den en titel, ett namn. Någonting som har ett namn är lättare att registrera, att minnas, att sälja. En beskrivning och ord skapar en nyckel som kan lyfta objekt utan att avslöja allt direkt. Den förmedlar köpare eller betraktare någonting om konstverket och blir på så vis ett narrativ i vilken subjektet, den som tittar, och objektet, det som ses, hittar varandra. Kort sagt; titelns funktion är ett tillsättande värde men även underlägsen till verket själv. Kortare: titeln är en hänvisning.

Så åter till Cynthia Heimels boks omslag. Titeln är inte bara ett sätt att skilja denna bok från andra böcker, utan en del av bilden själv. Hela omslaget funkar som titel, identitet, en hänvisning till alla kolumner boken innehåller. Utsidan och yttersidan formar ett objekt – boken själv – tillsammans. När jag tänker på Cynthia Heimels böcker tänker jag både på hennes stil och röst och omslag med titlar.

Kan vi göra detsamma med visuell konst? Det beror på konstnären, så det är kul att Julia Peirone ger ord en stor plats i sina verk. Girls, Girls, Girls är fylld med ord. Och verkens titlar fungerar inte bara som nyckel, utan ger själva någonting till besökaren.

Vad kan man tänka om titeln Girls, Girls, Girls? Utställningens titel är bedrägligt enkel. Hela utställningen handlar om tjejer och kvinnor och det är självklart att den heter Girls, Girls, Girls. Men titeln påminner oss också om alla poplåtar som sjungits av män som handlar om tjejer. Från Beach Boys California Girls till Beastie Boys Girls, och även Julio Iglesias och Willie Nelsons To all the girls I’ve loved before – vi lever i en kultur där kvinnor är ett objekt som måste beundras. Girl you know it’s true, I love you. Även när jag tänker på Sabrinas 1987 sommarhit Boys, Boys, Boys står en kvinnas kropp i centrum. ”Girls, girls, girls?” verkar titeln säga. Här har du dina tjejer. All of them.

En av de mest intressanta titlarna inom utställningen är Infinity-serien. De tre målningarna som visas är gjorda av ögonskugga som har inte spridits jämnt. Runt kanterna verkar materialet tjockare än i centrum, vilket skapar en illusion av en dimma, men även av ett djup. Det är en påminnelse om att smink både döljer och avslöjar. Smink används för att dölja brister, vilket gör att vi blir yngre eller äldre än vi ser ut. Smink och den åldrande kroppen – livtidsvänner och -fiender. Titeln Infinity betonar detta förhållande, men stöter samtidigt på det. Det finns ingen oändlighet för den åldrande kroppen, istället kommer kroppen att ge upp vid någon tidpunkt. Undertexten kommer från adjektiv och substans som ofta används för smink: ros, persika, korall. Som om oändligheten av oändlig skönhet måste täckas med det vackra, söta och mystiska. Eller betyder Infinity att det finns ett oändligt antal identiteter – möjligheter för hur man kan vara? Hur många identiteter kopplas bort när du klär dig, sminkar dig och förbereder dig själv för en ny dag? Kanske mer än du kan uttrycka.

Titlar är givande, men också en del av konstverk som lätt förbises. En sista tanke: det spelar ingen roll om jag heter Niels eller Kjeld eller Lars. Det finns ingen relation mellan den jag är och namnet jag fått. På samma gång kan jag inte föreställa mig själv med ett annat namn. Det är likadant med konstverk. En titel på ett verk fungerar inte slumpmässigt, det är en del av konsten själv.