KULTURTANT 2017!

Skiss av Göta Trägårdh, ”Hatt”, DA-000870, Designarkivet.

Den 29 oktober går startskottet för vår första kulturtriathlon. Eftersom Skandinaviens första Ironman-tävling gått av stapeln i Kalmar så är vi inte sena att hänga på. Under fem timmar ska deltagarna genomgå tre kulturgrenar.

Avsparken sker på Kalmar konstmuseum klockan 16 inom grenen design vilket innebär en djuplodande och utforskande visning av utställningen ”Designarkivet A-Ö”. Konstvetare Sara Hemmingsson och illustratör Pernilla Frid guidar deltagarna genom salongen och berättar om skisserna och formgivarna som visas. Därefter erbjuds kaffe med dopp innan stadsvandring startar under ledning av konsthistoriker Fred Johansson i en bana som leder till Kalmar Teater. Där erbjuds en matpaus innan kultureventets målgång med konsertspelning av den kommande musikalen ”Hitkommarna”.

Deltagarna äras med diplom och den kärleksfulla titeln: Kulturtant. Det är möjligt för alla att delta men namnet står som en hyllning till den grupp som alltid varit de första att stötta oss. Rustad med hatt och paraply hoppas jag att du står redo inför start-loppet av dessa tre kulturgrenar. Om du anser att du har den uthållighet som krävs för att tillhöra vår kulturelit så inköps deltagarbevis i museets kassa under våra öppettider. Tänk på att anmälningsantalet är begränsat så skynda att anmäla för att visa att kulturtanterna är de som härdar ut.

Lycka till!

Att verka på en plats och för en gärning och varför konst är meningsfullt

Jag verkar sedan några år tillbaka på Kalmar konstmuseum. Kalmar konstmuseum är min arbetsplats.
De flesta av oss tillbringar större delen av vår vakna tid på vår arbetsplats och vi umgås mer med dem vi träffar under vårt arbete, som du förhoppningsvis har en god relation till, än med din familj och dina vänner.

Hur viktigt är det då inte att den plats du verkar på är hälsosam och en värdig plats att gå till. Att du har ett arbete där dina arbetsuppgifter och dina gärningar känns viktiga och uppskattade. Visst kan det var lite olika för olika människor på den punkten, för vissa är ett arbete ”bara ett arbete” för att sedan göra det man älskar och ger en näring på fritiden (om man har råd och ork efter jobb och lön vill säga).

Själv tillhör jag den skara som inte vill slösa bort min tid på för många ”måsten” eller meningslösheter.
Jag vill tycka om det jag gör, det ska vara meningsfullt och min arbetsplats vill jag ska vara en närande och bra atmosfär att vara i. Sån är jag. Utan att vara naiv och inte förstå att verkligheten emellanåt inte alls ser ut så, men för det mesta åtminstone, så vill jag verka i en sådan miljö.

Kalmar konstmuseum har för mig varit en fantastisk plattform för att att möta alla sorters människor bland besökarna, sedan jag började arbeta här en av vårens första dagar 2014 . En meningsfull plats och plattform för att samtala om allt det som berör oss människor, om det som påverkar oss och det som är nödvändigt för ett friskt samhälle att tala om. Allt detta med konsten som utgångspunkt. Jag får arbeta med några av de ting jag tyckt varit roligast och på olika sätt insupit kunskap kring under i princip hela min livstid; konst och pedagogik.

Mellan tiden mars 2014 – december 2016 har jag i runda slängar träffat 13 000 besökare på Konstmuseet. Dessa i alla åldrar och samhällsgrupper, som jag på ett pedagogiskt sätt förmedlat konsten till.
Vad har det gjort med mig? Vad har jag gjort för dem jag mött?

Jag har kunnat använda mina kunskaper och erfarenheter för att beröra, förmedla, bilda och bildas. Jag växer minst lika mycket som dem jag träffar  via våra möten och också via vårt gemensamma möte med allt det konsten förmedlar och lockar fram.

Vårt samhälle (de människor som lever där i) skyddar sig allt för ofta bakom fasader, rätt titlar, formaliteter, likriktning, vanor och papper.                      Konsten blir den bro vi behöver till svåra ämnen och för det som är levande.  Den bro vi behöver för att öppna ögonen och inte glömma bort att se.                  De jag möter, de räknas alla. I mina möten får de guldkorn som annars försvinner i ett hav av ”rätt” beige sand, lysa i all sin egenart.
Därmed inte sagt att ”konstvärlden” inte är fyrkantig, elitistisk och auktoritetsstyrd (trots allt prat om medvetenhet), för det är den till stora delar dessvärre. Men möjligheten finns ändå kvar att få lov att ta sig ut ur fyrkanten, gå över broar och tänka fritt, men också medvetet och innovativt.

Den dag denna känsla saknas mig på den plats jag lägger mitt livs timmar och möda, då ska jag gå vidare till mer gynnsamma platser.                                           Möten, människor och ”konsten” tar jag då med mig, det andra lämnar jag kvar.   Men just nu ska jag se fram emot de sista månaderna av ett speciellt år och mot det nya året 2018 för att se vad Kalmar konstmuseum, konsten, människorna och allt annat har att ge. Spännande var ordet!

… och på den vägen är det

Alba S. Enström, ”The Polka Dot Girl”, 2006, målning, akryl på papper. (Målningen är beskuren.)

Kvinnan på bilden är skarpt konturerad. Hennes huvud är framåtlutat, som om hon betraktar sin kropp. Det bruna, rufsiga håret döljer hennes ansikte. Armarna är böjda och placerade i hennes hår, på ett sätt som inger en känsla av att hon drar igenom det med händerna av desperation. Svarta prickar kontrasterar – och dominerar – hennes vita hud.

I sitt konstnärskap inspireras Alba S. Enström ofta av de bilder han ser i den visuella kulturen i samhället, främst mode- och pornografiska tidningar. Kroppen och sexualiteten är i fokus och för det mesta är det kvinnor som avbildas. Vanligtvis har bilderna en text som kommunicerar med bilden och förstärker dess budskap. I denna målning återfinns texten i en pratbubbla som tycks komma ut från kvinnans mun. Tillsammans gestaltar bilden och texten frustration. Kvinnan frågar sig: “How in the name of God did I become a polka dot girl?” Kroppen kan vara en symbol för hur hon har blivit på ett psykologiskt plan.

Polkaprickigt var som populärast under 1930- till 1960-talen. Mönstret bär konnotationer till flickigt, kvinnligt och gulligt och används ofta på barnkläder. I sin originaltappning bär Disneys Mimmi Pigg en polkaprickig klänning. Mönstret var även vanligt förekommande hos pinuppor. Med andra ord kan det tolkas som om kvinnan på bilden har tagit på sig en slags dräkt av kvinnlighet som har sammansmält med hennes hud och införlivats i henne själv.

Så där. Nu är min följetong om samlingarna slut.

Att skriva om samlingarna har varit som att kliva in i en tidskapsel. Vi ser så tydligt vilken kanonbildning, vilka ideal, vilka politiska inriktningar som verkat och dominerat vid en viss tid. Vi förstår hur samhället såg ut då och inverkade på kreativiteten och på konsten.

Numera ges allt färre donationer till Kalmar konstmuseum. Den övre medelklassen säljer hellre sin konst. Dessutom har kostnaderna för magasinering och restaurering ökat kraftigt under senare år, vilket gör att så gott som alla svenska museer tar emot färre donationer än tidigare.

På så vis är samlingen idag mer eller mindre statisk. Det finns givetvis en möjlighet att köpa in äldre verk för att på så vis utvidga den historieskrivning som museet står för. Men samtidigt är samlingen en mycket viktig källa till kunskap om historien och en påminnelse om vad som varit och på vilken väg världen är.

Idag har Kalmar konstförening omkring 900 medlemmar. Det är därmed inte längre en liten sluten krets som bestämmer vad som ska köpas in. Tillgängligheten av samlingarna på webben medför även att allmänheten har större makt än tidigare att påverka vad som ska sparas för framtiden.

Nya röster blir hörda och konstens mångfald kan öka ännu mer.

Som vi visat i utställningen Djupt minne finns det exempelvis- vilket jag dock inte tagit upp i följetongen – nästintill obefintliga spår av Afrika som kontinent i samlingarna.

En del tankeställare har vi fått.

Tack för att ni har läst mina inlägg! <3

Nu kommer jag att skriva lite mer sällan. Men förhoppningsvis inte alltför splittrat. 😉

Allt gott tills nästa gång! 🙂

Mitt i Mittlandsskogen

Den 14 oktober höll vi vernissage för ”Mittlandsskogens Mitt – Ett kulturhus i skärningspunkt”. I och med det så har vi rustat vår butik med ”Civil Olydnad” av Henry David Thoreau och den prisbelönta ”Ensamma Staden” av Olivia Laing.

”Civil Olydnad” ingår just för att H.D. Thoreau tycktes besatt utav träd och ofta återkom till dem i sina dagboksanteckningar. Olivias bok handlar om konst, ensamhet och överlevnad med en handling som kretsar kring New York och dess moderna kulturhistoria. Ensamhet kan vara antingen önskad eller oönskad och jag tror att boken är igenkännande för många utav oss fast på andra, både lika och olika platser. Helle Kvammes projekt utgår långt ifrån storstadspulsen och handlar istället om den Öländska mittlandsskogen. Utställningens curator: Sara Hemmingsson beskriver visningen på museet som en liten pusselbit i ett stort pussel. En del i en process som börjat i mittlandsskogen varifrån små delar förflyttats in på museet men fortsätter att leva i besökare och betraktares tankar, utan ett definitivt slut, efter att utställningen stängs den 12 november.

Du är välkommen in för att titta närmare på detta konstnärliga projekt och glöm då inte att kika i vår butik. Vi inväntar ytterligare varor som relaterar till Kvammes tankar kring Mittlandsskogen och dess mitt. ”Trädens Hemliga Liv” av Peter Wohlleben är en utav dem. En bok av en skogsvaktare som kombinerar vetenskap med egna naturerfarenheter. Sedan kommer vi även att sälja överlevnadsfiltar. Filtar av reflekterande material som håller uppe kroppstemperaturen. Samma form utav filt som täcker utställningsrummets golv. Hos oss kan du snart rusta dig med passande lektyr, termos, ficklampa och överlevnadsfilt för att bege dig ut i mittlandsskogen. Det fungerar också bra att besöka rummet hos oss eller att rusta dig med passande kläder och bekväma promenadskor för att uppleva det på plats, ute i naturen.

I Mittlandsskogens mitt

I vår minsta utställningssal, på plan 3, har en bit av Öland flyttat in. När du kliver in i rummet, tar du steget in i Mittlandsskogen. Mörkret och tystnaden väcker dina sinnen. Vad har du under fötterna? Marken knastrar, den efterliknar jorden, men överlevnadsfiltarna som täcker den minner också om att du befinner dig i ett annat territorium, i en annan rumslighet och rymd. Du kliver nyfiket in i en värld som är obekant för dig, som tillhör naturen och djuren och som är dig till låns. En plats som du – likt ett naturreservat – måste vara rädd om och visa vördnad inför.

Innan du kliver in, lägger du ner dina vapen. Du lämnar ifrån dig mobilen och tar av dig skorna. Det finns ingen möjlighet att fly till det digitala. Du måste leva där och då. Hänge dig åt naturen och åt kaoset. Där inne är det mörkt och endast svagt upplyst. Precis som i en skog finns det ingen bestämd väg eller rutt för dig från en plats a till en plats b. Du väljer själv den väg du vill gå och hur länge du vill stanna i rumsligheten, tanken och meditationen.

I en plattform, ett lågt utkikstorn, längst in i rummet, kan du klättra upp och sätta dig ned en stund. Du är omgärdad av störar av hassel, det äldsta trädet i Mittlandsskogen. Där kan du meditera, tänka, uppleva. Ensam eller tillsammans med andra.

Rummet är litet. Vilka släpper du in där, i din egen rumslighet? Och var sätter du dina gränser? I din närhet minner lysande färggranna sladdar från sprängningar om hur naturen knuffas undan till förmån för mänskliga byggen. De för tankarna till stenmurar och kommungränser och alla de övriga skärningspunkter och gränsdragningar som du passerar i din rörelse mot Mittlandsskogens mitt och tillbaka igen.

Jorden är indelad i rumsligheter och hålrum. Vad finns under skogens alla lager av jord? Vilka människor har vandrat där innan och hur har de brukat naturen? Från skogen har vi möjlighet att plocka ihop och samla in allt vad vi behöver. En del av skogen kan vi ta med oss inomhus som ett minne och ett ställningstagande.

Men likaså är naturen någon annans boning, och innan vi träder in där måste vi ta av oss skorna och vara ödmjuka för allt det främmande och vackra vi ställs inför. För det nya och givande samtal vi kommer att föra.

Mittlandsskogens mitt – ett kulturhus i skärningspunkt, slår upp portarna imorgon, lördag.

Kl. 14 är det vernissage.

Gå inte vilse.

Reflektioner kring en dag om samtidskonst

De senaste veckorna har milt sagt varit händelserika. I Kalmar har vi haft Kalmarsunds Pridevecka med avslutande pridetåg för tredje året i rad. Ölands skördefest anordnades för tjugoförsta gången och föregående vecka arrangerade vi årets Samtidskonstdagar, drivet av Folkrörelsernas Konstfrämjande i samarbete med Konstfrämjandet Öland/Kalmar med stöd av Sveriges Konstföreningar. Till seminariedagarna var det 165 personer anmälda och de som deltog var allt från konstnärer, museichefer, curatorer, intendenter, politiker, tjänstemän, och studenter.

För att omfatta dess rika innehåll så delar jag med mig utav två studenters upplevelser och reflektioner kring den 5 oktober. Nedan följer därför texter av Evelina Sandberg och Emelie Farkas från Linneuniversitetets Kulturledarprogram (tack för ert bidrag):


Centrum/Periferi, att verka platsspecifikt och ett konstens ekosystem

Dag ett av årets upplaga av Samtidskonstdagarna ägde rum på Kalmar Slott. Vi som studerar tredje året vid Linnéuniversitetets Kulturledarprogram med inriktning konst- och bildvetenskap blev inbjudna att deltaga under dessa dagar, för att sedan skriva några reflekterande ord om dem. Under första dagen fick vi som deltagare lyssna till en rad presentationer av olika konstnärliga projekt som bedrivs såväl lokalt, nationellt och med anknytningar över landsgränser, följt av två panelsamtal om dagens berörda ämnen, för att sedan avsluta med ett antal workshops. I år fokuserar dagarna på hur samtidskonsten kan verka både i en storstad och ute i landsbygden, där konstnärliga praktiker och processer får kultiveras tillsammans med lokal kunskap.

Vid dagens båda panelsamtal ställdes bland annat frågan om varför ett fokus på landsbygden kommit upp inom samtidskonsten. Johan Pousette, Iaspis, lyfte här Pier Luigi Saccos teori om en Kultur 3.0, att kultur idag genomsyrar allt mer av det samhälle vi lever i och det faktum att vi nu blickar allt mer utanför storstäderna kan ses som en reaktion mot det urbana. Ur ett postmodernistiskt förhållningssätt till det visuella och till vilka processer som är aktiva vid vår reception av konst, känns detta som ett högaktuellt synsätt. Åsa Jungnelius, från det andra panelsamtalet, menar att det som händer vid de stora institutionerna och de stora städerna blir allt mer likformigt, därför blir det mer intressant att rikta blicken bort från detta för att hitta nya möjligheter och vägar. Mike Bode, Nya Småland, påpekade att det inte längre är aktuellt att se arbetet som antingen ruralt eller urbant – det är snarare frågan om ett konstens ekosystem.

Är det så vi ska förstå den värld som samtidskonsten verkar i? Ett konstens eget ekosystem? Detta är en intressant tanke då den ger en plats åt alla aktörer och visar på att samtliga har en roll att fylla. Lars Lindkvist, Institutionen för organisation och ledarskap vid Linnéuniversitetet, var en av dem som lyfte de små aktörernas viktiga roll som risktagare och provokatörer inom samtidskonstens fält. Om de stora inrättningarna är centrum och de mindre konsthallarna och projekten som pågår på landsbygden är periferin i detta ekosystem, så behövs det aktörer som fungerar som bindväven mellan dessa noder.

Här är Mike Bodes och Jonatan Habib Engqvists projekt Nya Småland ett exempel på hur fyra institutioner, tre regioner och ett universitet jobbar i spännvidden mellan olika noder. Genom att jobba enligt ett tvärsektionellt och jämställt arbetssätt uppstår nya intressanta möten mellan den kunskap som finns både lokalt och globalt. Detta möjliggör i sin tur att vi kan applicera nya sätt att tänka och agera runt processer som pågår inom det geografiska område som ligger till fokus för studien.

Om konsten är ett eget ekosystem, där vi kan tala om storstäder och stora institutioner som centrum och där landsbygden och mindre privatägda gallerier som någon sorts periferi, blir Art in Residence en projektform som är intressant att utforska inom detta system. Residence-projekt finns i många olika varianter vilka under dagen bland annat representerades av Sydafrikanska Nkuli Mlangeni som presenterade sitt projekt som residencekonstnär i Kalmar och en del av hennes textila verk kunde ses i Kalmar konstmuseums utställning Djupt Minne. Iaspis kan ses som en central aktör med sina många residenceprogram medan Sixten Sannes Rävemåla Recidency Programme får bli dagens representant för landsbygden och det perifera.

Om vi flyttar vårt fokus från det stora, redan etablerade, tycks det bli än mer viktigt att knyta an till den plats där konsten som händelse ska ta form. I linje med detta presenterades flera projekt som berör platsspecifik konst och där man, för att citera Åsa Jungnelius, ”arbetar efter den konstnärliga praktikens egna premisser.” Jungnelius projekt Residence-In-Nature, Rejmyre Art Lab’s Center for Peripheral Studies och även nystartade Konstfrämjandet Jämtland är alla tydliga representanter där just sådana processer får ta plats, äga rum och utforskas vid platser som konstvärlden traditionellt inte fokuserat på.

Samtliga av talarna under Samtidskonstdagarna tycks eniga om att samtidskonst är ett verktyg med vilket vi kan undersöka och utforska problem och frågeställningar som vi stöter på i vårt samhälle. Jag upplevde ett starkt fokus på undersökandet av vad som händer i mötet mellan konsten och det lokala. Här skulle jag vilja lyfta två av deltagarna. Först Konstfrämjandet Jämtland för hur de utgått ifrån det som finns inom deras direkta närhet och försökt att hitta nya arbetssätt för att ta sig an kultur. Den andra är Rejmyre Art Lab och, här kanske framförallt, den workshop de höll under eftermiddagen. Genom enkla medel kunde vi som deltagare föra samtal om, samt vrida och vända på vad det egentligen innebär att vara i centrum och att vara i periferin. Är centrum alltid något att eftersträva?

Dagens presentationer och samtal berörde ämnen som är viktiga för samtliga positioner inom samtidskonstens ekosystem. Ändå har vi bara skrapat på ytan av många projekt. Och något som verkligen fastnade hos mig var frågan som dagens moderator, Petra Johansson, lyfte. Att projekt är ett tomt ord och hur kan vi formulera oss kring de nya former som samtidskonsten har utan att använda oss av begreppet projekt?

– Evelina Sandberg


Samtidskonstdagarna dag .1. Kalmar Slott

Den första Samtidskonstdagen, 5 oktober 2017 var på Kalmar Slott. Den som närvarade fick möjligheten att ta del av flera presentationer där både konstnärer och andra aktörer inom konstvärlden bland annat diskuterade projektformen art in residence. Det presenterades flera projekt drivna av konstnärer och jag märkte ett mönster där samtidskonsten bland annat fått form av natur och glas. Många förespråkare visade upp dokumenterande bilder av sina projekt och som avslutning innan lunch och eftermiddagsfika samlades några av dem på den mindre scenen för ett panelsamtal.

Utöver de olika presentationerna så fick vi delta i workshops som vi besökare fått förboka inför dagen. Jag valde ”A Muddy place for Art” med den svenska konstnären Åsa Sonjasdotter. Vi såg även en performance vid namn ”Tja chat, tjena chien, om härmning som förskjutning” av Liv Strand och koreografen Marcus Doverud, en föreställning som jag tyckte hänvisar till livets alla aspekter. Det bjöds även på mat och fika vilket var ett ypperligt tillfälle för den som ville nätverka eller bolla idéer och tankar om dagens programpunkter med andra konstintresserade. Deltagarna fick mot kvällen vidare möjlighet att ta del av visningarna av utställningarna Djupt minne och Designarkivet A-Ö på Kalmar konstmuseum. Om man som besökare inte fått nog av dagens konstreflektioner så erbjöds avslutningsvis ett bord för middagsbuffé på restaurang Park Hermina.

Dag 1, förmiddag

När alla var registrerade och på plats så inledde arrangörerna med att diskutera konstbegreppet och konstens roll i samhället. Några värdeord dök upp som ”konsten är till för alla” och välplanerade uttal kring konsten kom vidare i följd som ”konst och kultur förutsätter demokrati och att konsten är till för att stimulera, till och med provocera”. och ”… för alla tjänar på ett samhälle där alla håller ihop”. Redan inledningsvis stimulerades tankar kring konsten och hur viktig den faktiskt är. Samtidigt kunde man som besökare analysera slottets rum, de stora fönstren och väggdekorationerna. Petra Johansson som var moderator för dagen beskrev residensprogrammet som en metod som möjliggör en konstnärlig process och produktion men som också gynnar konstnärer med olika typer av ekonomiska stöd.

Strax efter arrangörernas inledning fortsatte programmet med Nkuli Mlangeni en ung residencekonstnär från Sydafrika som beskrev sina arbeten med textiler. Hennes bilder bidrog tillsammans med hennes projektpresentation tankar om ”art in residence” som möjliggörande för nya möten genom konst och kultur. Vidare ledde hon in på diskussioner om förhållandet mellan den digitala och verkliga världen.

Johan Pousette, verksamhetsledare för Iaspis beskrev residens och dess utveckling, det handlade bland annat om internationella samverkansprojekt och internationellt kulturutbyte och resestipendier. Pousette beskrev konstnärliga residensens former genom följande punkter: Den klassiska residensmodellen, residens i samarbete med institutioner och festivaler, konstnärsdrivna residenscetrum, forskningsbaserade residens, tematiska residens, produktionsbaserade residens, konstområdesövergripande residens och konstnärliga residens som fristäder.

Han menade att konstnärerna är viktiga att förstå och de är drivkrafterna av producering och utveckling och residens underlättar ekonomiskt för konstnärerna. Dessutom bjuder residens in till ett samarbete mellan konstnärer internationellt. Konstnärer kan resa utomlands vilket bland annat ger möjlighet för kulturutbyten och att upptäcka den internationella utvecklingen. Pousette förklarade att det delas ut omkring 6 miljoner årligen i stipendier och resor med mer. Han sa: ”konstnärens närvaro stimulerar orten på kartan och genom residensprogrammet så startas även nya processer”.

Vidare följde fler presentationer. Den futuristiska och musikaliska fågelholken, alltså ett tidigare instrument vars klingande toner tog form då småfåglar åt ditlagda frön, lockade publiken till skratt. Det var ett bidrag från Sixten Sannes presentation som visade bilder från en plats i Rävemåla där fyra stycken konstnärer i styrelsen, två från England, en från Hamburg och projektledaren Sannes, uppväxt på orten, drev sina projekt tillsammans.

Panelsamtalet innan lunch diskuterade bristen av konst och kultur på landsbygden. Där kom bland annat upp att många konstnärer var mer av självständiga kreatörer ”kreativa- och kulturella skapare”, än utbildade, vilket resulterar i ett slags ekosystem. En av paneldeltagarna kallade det ”Zlatanfenomenet” – alltså att landsbygden är som Rosengård, där det kan finnas potentiella proffs som Zlatan och därför bör man satsa på dessa grupper.

Till lunch fick vi orientalisk mat i Kalmar stadspark, intill slottsmuren med utsikt över havet.

Dag 1, eftermiddag

Tillbaka igen efter lunch berättade slottschefen Mimmi Mannheimer om Kalmar Slott och regionens historia och utveckling. Kalmar har som stad varit en av Sveriges viktigaste platser och hit tog sig konstnärer från hela Europa. Idag drivs verksamheten och slottet av Kalmar kommun.

Därefter beskrevs projekt i glas av konstnären Åsa Jungnelius, ”Residence-In-Nature” och en kvinnlig konstnärsgrupp delaktiga i projektet ”Massa i rörelse”. Konstnärsgruppen beskrev sin forskning där några i gruppen fokuserat på glasets historia. De nämnde bland annat glasbruken Kosta och Boda. I några av gruppens bilder fanns även Jungnelius med, bland annat dem alla tillsammans i ett av The Glass Factorys alla rum, rummet där konstnärer kan tillverka glas på plats medan åskådare kan se på.

Efter Rejmyre Art Lab’s for Peripheral Studies, Konstfrämjandet Jämtland och Bac (Baltic Art Center) Gotland kom nästa panelsamtal som vid detta tillfälle endast var kvinnor. I detta samtal diskuterades relationen mellan konstnärerna och platsen där de utfört sina konstnärliga projekt.

Efter eftermiddagsfikan fick vi se på tidigare nämnd performance ”Tja chat, tjena chien, om härmning som förskjutning”. Strand och Doverud visade med rörelser skillnaden mellan lek och allvar. De kunde genom sina rörelser få publiken att förstå olika typer av aktiviteter som bollkastning, skidåkning, arbetsuppgifter på restaurang eller musikantens instrumentella kunskaper. De rörde sig i nästan hela rummet och ibland samverkade de med publiken genom att sätta sig bland dem. Från lång tystnad övergick föreställningen till uppläsningar från tomma dokument, bland annat beskrev Strand bröstcancer med ett fall där en patient fått operera bort sitt bröst och där ett inplantat blivit möjligt men i detta sammanhang kopplade konstnären tankar om vad som är kvinnligt och vad som är normalt.

Efter föreställningen fick vi gå till vår valda wokshop. Jag hade som många andra valt ”A Muddy place for Art”, ett av fyra alternativ. Denna workshop höll konstnären Åsa Sonjasdotter i som i sitt konstnärskap intresserat sig för botanik och sökt kunskap och historia i tiotals år om kulturväxter som för henne är hybrider. När vi kom in i vårt arbetsrum fanns det en ledig stol till var och en kring ett bord. På bordet fanns några potatisar och pennor placerade på en vit pappduk. Min första tanke var att vi kanske skulle gestalta potatisarna men så var inte fallet men ändå förkom det en och annan avbildad potatis mot slutet. Uppgiften var att fundera kring potatisen bland annat i relation till kultur och natur och hur den kan placeras i en samtidskontext, samt var konstnärens roll är i denna fråga. Frågeställningen blev tillslut så pass stor att även svaren blev stora. På mitt bord antecknades bland annat ”tjock tid”, ”uppdelad världssyn”, ”antropogen”, ”rund”, ”konstnärsroll= tankeprocess”, ”organism”, ”form skapad av natur, form skapad av människa.” och så vidare. Avslutningsvis presenterade och diskuterade alla sina idéer. Dialogerna blev nästintill kreativt eldiga.

En sak som jag upplever som självklar från denna dag är ett ”kunskapsutbyte”, i förhållande till vad residens kan tillföra olika typer av konstnärliga processer, nätverkanden liksom samverkanden mellan flera individer.

– Emelie Farkas

Bland moln och mansdjur

Ulrica Hydman-Vallien, ”Dag Bland Molnen”, 1970-tal?, teckning, tusch. Bilden är beskuren.

Enligt Fred Johanson, känd konsthistoriker och föreläsare i Kalmar, innehåller Kalmar konstmuseums samlingar fler kvinnliga konstnärer än samlingarna på många andra svenska museer. Trots detta är inte ens 20 procent av alla verk i samlingarna utförda av kvinnliga konstnärer. Detta beror i huvudsak på att tonvikten i samlingarna ligger på 1800-tal och tidigt 1900-tal, då de verksamma kvinnliga konstnärerna var långt färre till antalet än de manliga. Kanonbildningen har uteslutit många kvinnor.

Att de flesta inköp och donationer till samlingarna gjordes på 1930-1960-talen, gör givetvis också sitt till. Samlingen bygger på donationer. Den tidiga konstföreningen bestod av människor ur den övre medelklassen, vars tankar om vad som kännetecknade god kvalitet styrde vad som köptes in respektive accepterades som donationer.

Detta ”fixerar” samlingarna vid de föreställningar om god konst som fanns under den tiden.

De flesta av konstnärerna i samlingarna har dessutom anknytning till Kalmar län. Detta beror på att Kalmar konstförening alltsedan starten 1917 har haft som mål att föra fram lokala konstnärer och verk till de lokala medborgarna. Därför finner vi omfattande donationer med alster av Nils Kreuger, samt betydande samlingar av Christine Sundberg, född i Kalmar, och Lotte Laserstein, inflyttad till Kalmar.

Christine Sundberg fick en separat utställning 2016, Beslutsamhet och blick.

På 1960-talet tar kvinnliga konstnärer större plats i samlingarna än tidigare. Men trots detta står de som sagt endast för 20 procent av alla verk.

En av de som dyker upp redan 1966 med ”Vårdagen 1966”, 1966, målning, olja på pannå (Slå upp den på webben!),

är Ulrica Hydman-Vallien.

Ulrica Hydman-Valliens konst har ett eget språk och hon låter oss få inblick i en färgstark och närmast mytologisk fantasivärld. Hennes stil är omisskännlig. I våra samlingar har vi exempel på hennes tidiga konst från 1960- och 1970-talen.

Mitt första exempel denna veckan är ”Dag Bland Molnen”.

En kvinna sitter i en stol. Kvinnans hållning påminner en del om Eric Detthows ”Sittande Modell”. (Slå upp den på webben!) Hon verkar lugn och avslappnad och händerna vilar i knät. Vid hennes fötter sitter en djurvarelse, troligtvis en hund eller varg (hennes husdjur?), med närmast taggig päls, svans och klor.

Symmetrin är stark i bilden. Rummet som kvinnan befinner sig i är proportionerligt och balanserat uppbyggt med två fönster, två stolar och två uppsättningar mattfransar, en på vardera sidan om henne. Rummet och husdjuret gör det möjligt för oss att tolka det som om kvinnan är avbildad i sitt eget hem.

Men skenet bedrar. Kvinnans tankevärld är inte alls lika rofylld som hennes hållning eller som rummet. En prat- eller tankebubbla svävar som ett moln ovanför hennes huvud. Tankarna – eller drömvärldarna – är tumultartade, fylld olika symboler och varelser. Vi ser en kattliknande figur och människovarelser med vingar, kanske änglar, där de små barngestalterna kan tolkas som putti.

Exempel nummer två är ”En Röd Dag Med Mansdjur”, 1970, målning, olja på pannå. (Nyfiken? Gå in och titta på den på webben: Om oss: Samlingarna.)

Två kvinnor ser ut att tillverka en skulptur. Skulpturen har formen av en sfinx målad i mörka, gröna och svarta färger. En av kvinnorna håller i ett par knippen med blommor, som hon verkar upptagen med att fästa på skulpturen. Ordet ”Mansdjur” i titeln tyder på att den oidentifierbara varelsen är just mansdjuret. Bygger kvinnorna en man eller till och med sin egen bild av hur framtidens man bör vara? En sfinx är enligt egyptisk tradition manlig och enligt grekisk tradition kvinnlig. Sfinxen på bilden är med andra ord vis, mäktig och gåtfull, och på sätt och vis även könlös. Den är också potentiellt farlig, på grund av sin lejonkropp.

Himlen är ödesmättat röd. Det kvinnorna formar upplevs som viktigt och betydelsefullt.

Nästa vecka kommer det sista inlägget i min följetong om samlingarna.

Det blir polkaprickigt. 😉

Vad ska jag skriva om därefter?

Kom med förslag! Vad vill du veta mer om?

Hör av dig!

Expansions forgive too much but keep us tender and close

I Norra rummet på Växjö konsthall visas en installation med flera skulpturala delar av Sigridur Eggertsdottir. Sigridur är en isländsk / svensk textilkonstnärinna, bosatt och verksam i Kalmar och även en av mina medarbetare på Kalmar konstmuseum.

Installationen bär det poetiska namnet: ”Expansions forgive too much but keep us tender and close” och gestaltar kvinnoliv. En tidskrävande komposition, varsamt och kärleksfullt sammansatt med diverse olika material. Plast, textil och garn kombineras med en tydlig förståelse för återbruk. Skapelsen kan omöjligt anses brutal utan omsorgen vittnar utan tvivel om det motsatta. Sammansättning och färgval utstrålar en erotisk längtan utav närhet och intimitet. Sin storlek till trots så framstår det litet och sårbart samtidigt som det tar plats.

Utställningen öppnade den 21 september och den 15 oktober kommer en supersyjunta att hållas. Klockan 12 – 16 inbjuds vuxna och unga kvinnor för att arbeta med varierande material som tyg, papper, färg och återbrukad plast. Mer information finner du på: vaxjo.se/sidor/se-och-gora/ och jag kommer självklart att återkomma med ytterligare blogginlägg om Sigridur och supersyjuntan.

Installationen visas tom den 29 oktober och jag rekommenderar ett besök om ni befinner er i närheten eller om ni rentutav lockas av att medverka den 15 oktober.
– Gör det!

Samtidskonstdagar

Idag inleds Samtidskonstdagarna. Ett fullspäckat tvådagarsprogram som drivs av Folkrörelsernas Konstfrämjande i samarbete med Kalmar konstmuseum och Konstfrämjandet Öland/Kalmar med stöd av Sveriges Konstföreningar.

Eventet är redan utsålt och detta är första gången som Samtidskonstdagarna har landsbygden i fokus. Man kommer diskutera mötet mellan konstnärliga processer och lokal kunskap. Detta sker i alla dess former och det erbjuds föreläsningar, workshops, studiebesök, konstupplevelser och erfarenhetsutbyten. Konstnärliga kunskapsutbyten i form utav residencies är en viktig punkt och det kommer ges flertalet frågeställningar kring dess grund, anledning, resultat och varaktighet.

Flertalet konstnärer som ställt ut på Konstmuseet kommer att delta och Nkuli Mlangeni är en utav dem. Nkuli är en av de tretton konstnärer som medverkar i Djupt Minne, vår pågående utställning om kolonisationen av Afrika. Hon härstammar från Kagiso, Johannesburg och befinner sig just nu på residencebesök genom ”Bodycake” för att arbeta med världsarvet i Mörbylånga kommun. Hon värnar för det traditionella textilhantverket och använder sig utav konsten för att berätta viktiga saker. Hennes fårullsmatta Sankara fick nyligen det eftertraktade MBOISA-priset (Most Beautiful Object in South Africa) och hennes mattor kommer även att säljas på Tate Modern. Nkuli anlände till Sverige lagom för att besöka skördefesten ihop med konstkonsulent Anneli Berglund.

Om jag återgår till Samtidskonstdagarna så kommer fredagen att
tillbringas på Öland. Där kommer man att besöka konstkollektivet Kultivator, Himmelsberga Museum, miljön som projektet Mittlandsskogens Mitt utgår ifrån, Anne Hamrin Simonssons verk LIV no 8 och Ölands Folkhögskola. Möten och upplevelser av platser, projekt och med personer som vi har ett nära samarbete med. Mittlandsskogens Mitt har vernissage på museet nästa lördag och varje vår arrangeras en avgångsutställning för och av Ölands Konstskola II på Konstmuseet för att berätta om några av de projekt som det utmynnar i.

Om du ännu inte hunnit se Djupt Minne så är denna endast igång till och med söndag. På fredag har vi fri entré och i helgen erbjuds guidad visning både klockan 12 och 14. På lördag hoppas vi dessutom att Nkuli Mlangeni kan visa och berätta om sin del i Djupt Minne-utställningen.

Välkommen in!

Mot Sydost

Efter sex års uppehåll återvänder den folkkära Sydosten-utställningen. I år ägnas den åt design och konsthantverk, men i övrigt är temat fritt. Ansökningstiden är öppen till och med den nionde oktober och både professionella och amatörer är välkomna att söka. Den enda förutsättningen är att man har koppling till de tre landskapen i sydost: Småland, Blekinge eller Öland. Man har alltså likvärdig möjlighet att visa sina konstnärliga arbeten inför en kompetent jury. Namnen på de antagna tillkännages i mitten av oktober och följs av den efterlängtade Sydosten som invigs den 28 oktober och pågår till och med den 19 november.

Än finns det tid kvar att anmäla sig så räds inte att sända in din ansökan.

(mer information finner du på: www.kalmarkonstmuseum.se/wp-content/uploads/2017/09/regler-sydosten-2017.pdf)