En ko = ett kollektiv

I alla fall för många av oss. 

Djuret ”ko” behandlas som en grupp, en enhet.

Som kajor.  

Kajor drar för det mesta runt i flockar. Då upplevs de ofta som ett problem. Skräniga, skrikande, nedskräpande. 

När jag var liten stod fortfarande den gamla ståtliga eken kvar bakom huset där jag bodde. Varje kväll vid exakt samma tid drog ett grått moln av kajor fram över himlen för att samlas i toppen på trädet. Därefter tjattrade de ivrigt tills solnedgången.

”De har släktträff”, brukade min familj skoja och kanske var det just vad de hade. 

Men plötsligt en dag hade kajorna ingen ek att återvända till. Eken hade huggits ned. Kajorna var förvirrade, det märktes tydligt. De svepte fram över staden och hittade till slut fram till huset, där personen bodde som hade huggit ner deras sovplats. Där valde de gemensamt en ny ek, verkade det som. Eller kanske var det en gran. Men helt nöjda blev de inte. Några dagar senare splittrades gruppen. De förenades aldrig mer.

”De är faktiskt ganska söta när de spankulerar runt på egen hand”, sa trädnedhuggaren och nickade mot de ensamma kajor som blivit kvar. Han verkade förvånad över insikten. Så småningom lärde han känna en ensam kaja. 

Han blev vän med en individ. 

En ko är annorlunda. En ko är betydligt svårare att nå fram till. Åtminstone för den som inte har någon anknytning till en bondgård via släkt, hembygd, jobb. För de flesta är kon istället en grupp vi passerar, kanske sommartid i bil genom landsbygden på väg någon annanstans.

Men hur många har stannat? Hur många har klappat en ko? Utvecklat en vänskap med en ko? Varit lika nyfikna på korna som de är på oss de gånger när vi närmar oss och de smyger fram till oss och tittar på oss under lugg? 

”Vad säger kon?” frågar föräldern. ”Muuu” härmar barnet. Den kunskapen får vi nästan med oss med modersmjölken. Den svartvita mjölkkon har blivit något av en nationalklenod. Den är en del av vårt kulturarv. Med nationalromantisk symbolik. 

Nationalromanticismen blossar upp extra starkt i tider då vi av någon anledning har behov av den. Den är inte alltid positiv och den är inte alltid negativ.

I 1980-talets England var det heritagefilm som fick en revival. Kulturarvsfilm. I och med oron i samhället som helhet (i och med Falklandskriget bland annat), väcktes en nostalgi för nostalgin i sig. För ett romantiskt skimmer som avledde tankarna från nutiden. 

På vår ko vilar det just ett romantiskt skimmer. Lantbruket från förr, det småskaliga, inte lika industrialiserade. Den lilla röda stugan, ladugården. Framför strövar kon fritt på en somrigt prunkande äng, rofyllt tuggande och stilla viftande på svansen för att hålla flugorna borta. 

Det är mytiskt och drömskt. 

Men i det mytiska och drömska finns något mer. Något mer belysande. Något mer allmänmänskligt. 

Kan vi använda kon för att undersöka våra förhållningssätt till varandra, i och mellan grupper och kollektiv? Kan vi använda kon för att belysa dominans och förtryck, makt och överlämnande av makt?

Det är just detta vi gör i Du har två kor. 

Vi har två kor. 

De bär på djupa minnen.

De är tacksamma att relatera till. 

De för samman människor världen över. 

Universum ryms

i en ko.

 

 

(Marlene Lindmarks Ölandsko, på bilden ovan, fanns på museet som en försmak av Du har två kor under sommaren och inledningen av hösten. I utställningsrummet finns emellertid två andra av Marlenes Ölandskor med.)

Du har två kor

Om man söker på synonymer till ordet ko så förklaras djuret som kossa, kviga, mjölkko, biffko, hona av klövdjur och nötkreatur. Kon är ett tamdjur som främst används för mjölk- och köttproduktion.
Alla vet vad det är för djur och i vår nyöppnade utställning, Du har två kor, fungerar den som en gemensam utgångspunkt för att sammanföra flera olika berättelser och innebörder.

Många minns förödelsen som följde i spåren av mul- och klövsjukan liksom skräcken med galna ko sjukan. Därför bjuder jag på musikvideon Mad Cow Disease. En musikvideo av det lokala Kalmarbandet Hellwoxters, inspelad i mitten av 90-talet.

Hej allesammans!

Jag heter Oscar Söderström och är det senaste tillskottet i besöksvärdsskaran. Jag har gått under upplärning på museet i ett par veckor, så vi kanske har träffats tidigare, men nu kommer jag att synas till oftare.

För att fira detta har mina kära kolleger lämpat över ansvaret för bloggen på mig den här veckan. Jag har inte bloggat innan, men det ska nog reda sig ändå.

Så, varför är jag här? Jo, förutom mitt lapptäcke till CV så råkar konst och kultur vara ett stort fokus i mitt liv, speciellt konsten i Kalmar. Denna stad är fylld till bredden av konstföreningar, gallerier och skickliga konstnärer. Glasriket ligger nästgårds och Öland bara en futtig bro bort. Ändå känns det som att det går många förbi, såvida det inte rör sig om stora etablerade evenemang som Ljus på Kultur och Ölands skördefest, eller återkommande utställningar som Sydosten. Själv är jag konstnär och initiativtagare till konstnärsgruppen Skräp, som hade sitt första offentliga uppträdande på Konstens dag den 28:e oktober i år. När jag inte gör konst eller pratar konst försöker jag besöka så många utställningar, museer och gallerier jag kan.

Om ni har vägarna förbi museet när jag jobbar, så prata gärna med mig! Oavsett kunskap om och erfarenhet av konst, brukar det alltid bli givande för alla parter.

 

Vi syns på museet!

Craft and the furious och Uppåt väggarna

I år fyller Kalmar konstförening 100 år vilket firades med en helkväll på Kalmar konstmuseum den 22 november. Samma kväll öppnades Det spirar, det gäller livet – en utställning med donerade verk av Gunilla Skyttla och Raine Navin. Två kreativa konstnärssjälar som inspirerat många utav dagens textilkonstnärer. Textilkonsten har fått ett nytt uppsving och utövas av en ung generation konstnärer som går i Gunilla och Raines fotspår. En utav dessa är Sigridur Eggertsdottir som även arbetar som entrévärd på konstmuseet. Den 6 oktober skrev jag om hennes utställning på Växjö konsthall och har nu bjudit in henne till att själv berätta om sitt arbete, som följer nedan. I våras mottog hon Åke Andrén-stiftelsens Smålandsstipendium som varje år utdelas till en ung lovande konstnär boende i landskapet. Sedan dess har hon medverkat i flertalet utställningar och fler lär det bli. Om du ännu inte sett något utav hennes verk så rekommenderas det varmt.
-Trevlig läsning!

Hej, mitt namn är Sigridur Eggertsdottir och jag skriver ett gästande inlägg här på besöksvärdarnas blogg. Detta handlar om en workshop som jag hållit liksom ett liknande som sker i min regi nu till helgen. Dessa workshops gjordes och görs i samband med utställandet av mitt verk ”Expansions forgive too much but keep us tender and close”.

Kort om mig så är jag sen ett och ett halvt år tillbaka bosatt i Kalmar, efter att jag gick ut från Konstfack. Jag jobbar som konstnär med inriktning på textil med blandade material och tekniker, med utgångspunkt i färggrant och impulsivt broderi liksom uppförstorade och abstraherade former.

Den 15 oktober höll jag i workshopen/supersyjuntan ”Craft and the Furious” på Växjö Konsthall. Med avstamp i de storskaliga verk och blandade materialen som intog Norra rummet i konsthallen, jobbade ett tiotal deltagare i varierande åldrar i fem intensiva timmar. Målet med workshopen var att jobba snabbt och stort för att sedan kunna installera våra alster i den luftiga konstverkstaden vi befann oss i. Vi eftersträvade att fylla ut rummet och materialen som fanns till deltagarnas förfogande var ett blandat smörgåsbord av garner, tygstycken, remsor, emballageplast, vadd och blandade färger. Trots en viss nervositet när jag presenterade att alla skulle jobba mot att göra något som var minst 2×2 m i storlek, så byttes det snabbt ut mot ett fokus så fort startskottet gått. Alla tog tag i något från materialbordet direkt och satte igång att jobba direkt utan tvekan. Från de långa arbetsborden och längs med golvet satt och låg något pågående arbete. Så fort någon kände att de började köra fast eller inte visste vad de skulle göra härnäst, gick de fram till materialbordet igen för att söka efter något som satte igång farten igen. Det märktes tydligt att alla deltagarna var vana vid att arbeta konstnärligt och hantverksskicklig med textila material. Många tog sig verkligen an de udda materialen för att översätta mindre textila tekniker som virkning, lappteknik och broderi till stora arbeten. I slutet av workshopen hade större delen av konstlabbets mittpunkt fyllts på av ett svävande myller som påbörjat sin spretning utåt i rummet.

En del av deltagarna sa att det kändes som att det varit på ett gympass och att det sällan arbetade så fysiskt med textila material. När de jobbat så intensivt hade det knappt känts som fem hela timmar.

Mitt verk har nu förflyttat sig vidare till konsthallen på Kulturmagasinet i Bergkvara. Nu till helgen den 25-26 november kommer jag att ta vidare konceptet från ”Craft and the furious” till en tvådagars intensiv workshop vid namn ”Uppåt väggarna” på Kulturmagasinet. Denna gång har jag förfinat och utvecklat workshopen ytterligare, så där kommer vi även ta in uppvärmande övningar och en stund till att snabbt skissa upp idéer på det som deltagarna kommer jobba med. Grundläggande material för att installera och sätta ihop material kommer finnas, men denna gång är det deltagarna som själva tar med sig de olika material som de vill jobba med. Jag kommer även ta in mer textila och konstnärliga referenser, ge råd om hur man kan installera storskaliga arbeten och hur man egentligen håller kontrollen över något som ibland är större än en själv. Inte för att sakta ner tempot, utan mer för att ta in mer pedagogik och planeringen när man jobbar snabbt och stort. Att ge mer tydliga redskap för deltagare som vill använda liknande arbetsmetoder som jag funnit, i sina egna arbeten. För jag tror definitivt det finns en poäng att som skapande människa testa skalor och tempon som omgivningen och framförallt man själv, inte är van att se. Det finns något befriande, rent av mäktigt, i att upptäcka att man har kapaciteten att låta sin konstnärlighet ta hela rum i besittning.

Workshopen pågår kl. 9 till 17 från den 25 till den 26 november och utställningen pågår till och med den 9 december.
– Välkommen!

 

Gunilla + Raine = sant

2016 gick två färgstarka Kalmarprofiler ur tiden. Mindre än ett halvår efter Gunilla Skyttlas bortgång följde hennes livskamrat Raine Navin. Textilkonstnärerna hade målat staden i kärlekens färger och var ett vanligt inslag i dess stads- och kulturbild. De hade stått stadigt vid varandras sida och tycktes oskiljaktiga sedan de träffats på Konstfack i början av 60-talet. Kort därefter kom de att flytta till Kalmar i och med att Raine fick anställning på Kalmar Hemslöjd.

Konstnärsparet värnade om det textila hantverket samtidigt som de lekte med olika utmaningar som lätt kunde anses som omöjligheter. Gunillas fria broderier var ofta hjärtformade och de var tidiga med att sticka in olika objekt liksom att testa att brodera på material som var avsedda för andra ändamål. De var två kreativa konstnärssjälar som kallades för textila entertainers med finurligheten att skapa konst av det mesta. De ställde ut och var verksamma som kursledare och inspiratörer i hela landet med vänner i alla dess hörn. Ingen lämnades utanför utan alla inbjöds till deras hjärtliga liv, gemenskap och konstnärskap. Själv förknippar jag dem med en stor portion kärlek, öppenhet, klokskap, kunskap, lekfullhet och nyfikenhet. Särskilt med minnet från när min gymnasieklass besökte dem i deras hem i slutet av 90-talet. Det var inget vanligt hem utan en stor lägenhet fylld av prydnadssaker, konstnärlig inspiration och kärlek, beläget på Södra Långgatan inne i Kalmar.

Parets 80-årsdagar firades med tårtkalas och utställning på Galleri Monica Strandberg hösten 2014. På vernissagedagen låg paret uppkrupna i en säng likt John Lennon och Yoko Onos Bed-in Peace Demonstration. Kvällstid belystes galleriets fasad i kärlekens röda färg till ljudet av ett dunkande hjärta.

I samband med deras bortgång bildades den ideella vänföreningen Gunilla Skyttlas och Raine Navins vänner. Den sattes samman av bland annat Ove Thorsén och Barbro Eldhagen. En förening som vårdar och värnar om konstnärsparets konstnärskap och konstnärliga verksamhet med en förhoppning att fler går samman för att göra något av det som Gunilla och Raine lämnat efter sig. Kalmar läns museum tar hand om kvarlåtenskapen efter paret.

Nu bjuder Kalmar konstmuseum in till en utställning med verk av dem bägge. Det spirar, det gäller livet visas från den 22 november till den 11 februari nästa år. Gunilla och Raine har donerat tre verk var till Kalmar konstmuseum och de visas tillsammans med tidigare förvärvade verk ur museets samling med inlån från några av deras vänner.

På onsdag firar vi dessutom konstföreningens 100-årsjubileum med att bjuda in Erik Broman, en av konstmuseets tidigare chefer. Kom gärna för att höra honom berätta om sina minnen och vänskapen med Gunilla och Raine likaså.
– Hjärtligt välkommen!

Vad är PechaKucha?

PechaKucha är ett presentationsformat som innefattar 20 bilder som visas 20 sekunder vardera. Det innebär ett anförande på exakt sex minuter och 40 sekunder vilket kommit att börja användas inom design, arkitektur, fotografi, konst och andra kreativa yrken eller akademier. Men det kan även användas för att berätta om forskning, studier, samlingar, fritidsintressen, resor eller andra passioner.

Som uttrycket avslöjar så härrör det från Japan och översätts enklast till snick-snack. Det föddes på ett arkitektkontor i Tokyo 2003 där två arkitekter tröttnat på långdragna föredrag och föreläsningar som tycktes förlora fokus. De ville ha snabb, fokuserad och lättförståelig information vilket de ansåg sig uppnå med PechaKucha-formatet. Presentationsformen har därifrån växt sig allt större och även skett hos oss på Kalmar konstmuseum.

Onsdagen den 15 november hade vi en PechaKucha-kväll i vårt bibliotek. Fokuset låg på design och arrangerades tillsammans med Svensk Form Småland. Ett lyckat arrangemang som säkerligen återkommer. Nästa onsdag har vi jubileumskväll på museet för att fira Kalmar konstförening som funnits sedan 1917. Detta uppmärksammas med högtidligt besök av Erik Broman som verkade som Konstmuseets chef mellan 1964 till 1999. Samtidigt öppnar utställningen Det spirar, det gäller livet med verk av Gunilla Skyttla och Raine Navin.

På onsdagar har vi öppet till klockan 20 med fritt inträde för studenter.
– Hjärtligt välkommen!

I Mittlandsskogen leder alla stigar till mitten

Magnetiskt. Du dras med.

Bredvid dig löper stenmurarna som trådar som följer dig på vägen. De minner om det som varit. Om de som vandrat på samma stigar som du. Om de gränser som dragits för inhägnad av släkter, boskap och egendom. Om hur vi människor alltid har försökt dela in naturen, tygla den och göra den till vår egen.

I Mittlandsskogen har naturen segrat. Gårdarna är förfallna och öde. Brunnarna är uttorkade och tomma. De kontrasterar, överröstas, av det liv som naturen envist och målmedvetet har byggt upp kring dem. Det liv som naturen nu har återtagit. Som du har till låns för en liten stund på din vandring. En stund i ditt liv som enbart är ett litet, svävande ögonblick i den verklighet som Mittlandsskogen numera själv rår om. När du kliver in i skogen, kliver du in i ett virrvarr av tidsepoker och livsgnistor som alla flyter ihop till en enda. Dina egna rötter finns där du nu kliver. Ditt eget släktträd. 

Där du går syns dock ingen annan levande varelse till. Förutom du och din eventuella vandringskamrat. Ni förflyttar er närmast ljudlöst utmed stigen, som om ni svävar eller sveper fram. Snart synkroniseras era steg. I samma takt och samma rytm. Som tiden som gått, som timvisarna på en urtavla, närmar ni er bit för bit mitten. I takt med tidens gång. 

Väl framme vid Ingerällsstenen dämpar ni kanske era röster. Det är ett sätt att inte överrösta naturen. Naturen, som ter sig så påfallande fredlig, men samtidigt har en inneboende kraft som kan krossa allt i dess väg. Så varför försöker vi då tygla den? Varför kämpar och strävar vi så mycket när vi kan bestämma så lite?

Vid Ingerällsstenen knyts alla färdvägarna ihop. Vandringslederna för dig dit. Stenmurarna som ledsagat dig på vägen tycks smälta in i flyttblocket. Ingerällsstenen själv är stark och mäktig. Likt en stor och stadig magnet. Kanske är den inte vad du väntade dig. Skogen i övrigt är ju så påfallande mjuk och skör. Med tunna grenar och kvistar som lätt bryts av. 

Kanske ser du bort mot den färdväg bortom mittpunkten som du inte tagit än? Vilken väg du tar är ditt eget val. Var drar du dina gränser? I ditt inre rum, liksom utåt mot omvärlden.

Vid Ingerällsstenen står du i tre socknar. I två kommuner. På gränsen.

Vad händer med dig när du går genom Mittlandsskogen? Går du vilse eller hittar du dig själv? Är du i rörelse eller står du stilla? På vilken eller vems sida står du?

Vilken väg har lett dig in? Vilken väg får leda dig ut? 

Det behöver inte vara någon labyrint. Vägarna finns där. Färdiga. Förberedda. 

De är ledtrådar. 

Om du väljer någon av dem vill säga. Eller kastar du dig bara handlöst ut i vildmarken? 

 

Du såg det först hos oss

Vid gallerinatten i Malmö den 30 september i år hölls en performance av Eglė Budvytytė: Choreography for the Running Male – en performance som tidigare hållits i Kalmar.

I Malmö hölls den som en del i Moderna Museets utställning Public Movement – Om Konst, Politik och Dans som pågår till den 18 februari 2018. Hos oss var den en del av grupputställningen Present Tense som hölls den 15 november 2014 till den 15 februari 2015.

Utställningen, som curerades av Marianna Garin och Andreas Kurg, hade sin utgångspunkt i Baltikum för att undersöka staden och samhällets gradvisa omvandling. Den postindustriella lågkonjunkturen stod i fokus med blick mot nedgången av lokala industrier medan de sociala kostnaderna skjuter i höjden, vilket i regel resulterar i en befolkningsminskning. Detta skildrades i olika konstverk av tio konstnärer från de tre baltiska huvudstäderna i form av filmer, performance och installationer. Även Kalmar inkluderades med Ronja Yus film Kineserna kommer om Fanerdun-skandalen som drabbat staden några år tidigare. Utställningen innehöll ytterligare performance där ett fungerade som en inbjudan att köa till museet för att motta pengar för prestationen. Det ingick även en läshörna med relevanta publikationer och arkivmaterial från urbana och konstnärliga projekt.

Om vi återgår till Choreography for the Running Male så inleddes detta vid museet där nio män i liknande kläder samlats i ett kvadratiskt led för att ömsom marschera, ömsom småjogga genom Kalmar stad. En hängiven publikskara följde med för att beskåda eventet och möta den ovetande publiken i staden. Färdvägen gick på stadsmuren, genom shoppingstråk och gallerior och innefattade olika symmetriska, taktfasta och feminina aktioner för att manifestera synen på män och ifrågasätta normen av vad som anses manligt. Konstnärinnan har nämligen intresse av koreografi och iscensättande med intentionen att rucka på normaliteten. En intressant konst-aktion som fått nytt liv i Moderna Museets utställning Public Movement.  

Se den i Malmö eller kom till oss för att ta del av våra kulturella upplevelser. Vi är inte bara föregångare av Choreography for the Running Male, utan var även först att visa fortsättningen på Anna Odells uppmärksammade Okänd Kvinna 349701 och premiärvisade även Jesper Nordahls The t.A.T.u. project för att nämna en del av det som skett på Kalmar konstmuseum.

Demokratidag på konstmuseet

En av alla fantastiska saker jag får arbeta med på konstmuseet är att jag får vara en del av sjuornas årliga Demokratidag. För tredje året i rad har jag haft några klasser från årskurs sju på besök på konstmuseet, som en del av deras demokratiarbete.

De har arbetat med demokratifrågorna i skolan och använder sedan bland annat konstmuseet som ett förlängt klassrum för att vidga frågan än mer och hitta nya ingångar. Jag som konst- och museipedagog får göra mitt bästa för att använda den konstutställning som finns att visa vid tillfället, för det syfte de är här för.

I år råkade det vara Designarkivet från A-Ö som vi arbetade utifrån. Till en början en till synes  ganska ”svår” utställning för ändamålet, vad gäller åldersgruppens referenser och erfarenheter. Jag älskar de här utmaningarna och när skolorna förstår hur konsten kan användas på alla tusen sätt.

Det gäller att hitta ingångar och ord och pedagogiska ”knep” där varje respektive målgrupp kan hämtas upp utifrån sin plats, hitta identifikationer att börja väva från för att de ska följa med i trådar, tankegångar, ordförståelse, samband, känslor, medvetenhet och intellekt. Det måste ta tag i den som lyssnar. Annars tappar du dem. Det blir ointressant och tråkigt. Det vet varje bra pedagog och alla goda berättare och storytellers.

Några av de ingångar i utställningen som jag gjorde var att tala om samhälls- och kulturhistoria och arv.  Vi tog oss igenom begrepp som folkhemmet, välfärd, klassamhälle, jämlikhet, trygghetssystem, lågkonjuktur, produktionsindustrin, produktutveckling, formgivning, arkiv och så vidare. Vi talade om arkivens och museernas betydelse och tillblivelse, vikten av att spara, samla, bevara, föra vidare historia, kunskaper och vad som funnits före oss, vad som lett oss dit vi är idag och vad vi gör med det. Allt detta genom formgivarnas arbeten, processer, skisser och design.

Det är en enorm glädje att möta dessa unga människor, de sjundeklassare som just lämnat barndomen och ska ta sig genom tonårsvägen fram till att bli de vuxna som en dag kommer att ta över min och alla andra vuxnas stafettpinne för att förvalta vårt arv, av de vi i vår tur gjort med våra arv. Och det finns hopp kära ni. Jag tror de blir våra hjältar, de här unga människorna. Ännu med bus och lek i ögonen, blyghet, osäkerhet och identitetsökeri – ser jag klokskap och medvetenhet som växer i dem. Och jag är säker på att deras lärares engagemang och ordnande med det viktiga ämnet demokrati och deras möte med konsten kommer att påverka dem inför framtiden.

Kulturvecka

Just nu håller vi på att tråckla ihop det sista inför helgens och veckans kommande festligheter. Ikväll invigs Ljus på Kultur, höstens stora kulturevenemang i Kalmar och på Öland där vi självklart medverkar på olika sätt.

På lördag firar vi Konstens dag med att inviga Sydosten 2017. En efterlängtad jurybedömd utställning som återvänder efter sex års uppehåll. Dagen därpå invaderas museet av kulturtanter som medverkar i vår första kulturtriathlon. Ett utsålt evenemang indelat i tre kulturgrenar som vi säkerligen kommer att rapportera om.

På höstlovet har KanKan <3 ateljén aktiviteter för skollovslediga barn i åldrarna 6-12 år. Detta hålls kl. 13-14.30, tisdag till torsdag och föranmälan lämnas till marie.karlsudd@kalmar.se. På onsdagen har vi sedvanligt kvällsöppet till klockan 20 och gästas av Helle Kvamme som initierat till Mittlandsskogens Mitt – Ett kulturhus i skärningspunkt. Höstlovsveckan avrundas med att vi visar en del av Electric Boogie den 3 – 5 november. En utställning, som hålls i samband med Kalmars danshelg Hiphop Weekend, om Hiphop-kulturens etablering i Sverige i början av 80-talet.

Mer information om Ljus på Kulturs övriga evenemang finns på: http://ljuspakultur.se/
Passa på att kultivera dig och hoppas att vi ses.