Kalmar Stadsfest 2018

Under tre dagar i början av augusti bjuder Kalmar på Stadsfest. Kalmar konstmuseum är självklart en del av detta vilket vi firar med att hålla öppet kl. 11-21 med fri entré den 9–11 augusti.

Passa på att utforska experimentellt mode i relation till samtidskonst i Transfashional eller beskåda Ove Wallins bilder från inspelningen av Ingmar Bergmans Jungfrukällan I väntan på ljuset. Fascineras av Johan Thurfjells Odjuret eller undersök alkemins rötter i Så som ovan så och nedan. Utöver våra utställningar har du även tillgång till vår butik där vi passar på att hålla vår egen loppis. Dessa dagar håller Guldpaviljongen öppet till kl. 17 och erbjuder maskverkstad med Konstnärsgruppen Skräp. Ihop med museets pedagoger kommer det arbetas med återvunnet material och experimenteras med porträtt vilket firas med musik, verkstad och utställning.

Utanför vår entré kommer det finnas en italiensk matmarknad då The Italian Village återvänder efter förra årets succé. Stadsparken kommer även att bjuda på livemusik, barnbio, dans, film och mycket annat precis som Stadsfesten erbjuder något för alla åldrar och intressen.

Du är hjärtligt välkommen och jag hoppas att vi ses på museet, i Stadsparken eller i något annat sammanhang i och med Kalmar Stadsfest.

På Emmaboda konstkollo

För några veckor sedan höll jag och Oscar Söderström i ett konstkollo för unga i Emmaboda. Konstkollot arrangerades av Kalmar konstmuseum, Emmabodabygdens konstförening, Sveriges Konstföreningar Kalmar län och Emmaboda kommun. I en vecka arbetade vi med ett fantastiskt gäng barn och ungdomar som sprudlade av idéer och kreativitet.

Utifrån loppisfynd och återvunnet material skapades skulpturer och andra objekt. Vi hade rätt så fria ramar men arbetade mycket med materialen glas och trä, detta för att lyfta fram bygdens mest kända näringsverksamheter. Vi jobbade även med att väcka idéer kring ljus och ljud i våra verk.Vad händer med glas och prismor när vi tar materialen utomhus? Kan vi få våra skulpturer att låta med hjälp av vinden?

Vi höll till på Mötesplats Emmaboda i Emmaboda Folkets hus. Mötesplats Emmaboda är en mötesplats för alla i Emmaboda där det finns möjligheter till både schemalagda aktiviteter och spontan verksamhet. Utanför Folkets hus fick vi också tillgång till att arbeta i en park där det fanns en önskan från Emmaboda konstförening och kommunen att det skulle skapas ett verk som skulle få stå kvar fram till skolstarten i augusti.

Jag är så imponerad av de kreativa processer som sattes igång denna vecka. Hur ungdomarna samarbetade och samtalade om sina idéer och tankar. Vilken kunskap och insikt som fanns om skapande och material.

En deltagare uttryckte det – det är så skönt när det inte finns något som är rätt eller fel och man är fri att göra det som känns bra.

 

 

Naturens röst

Under sommaren har vi börjat med att städa och alfabetisera biblioteket på museet. I biblioteket har vi många gamla uppslagsböcker och broschyrer om utställningar från 1900-talet. Men också spännande böcker om glömda konstnärer, beskrivningar av performances och essäer om samtidskonst.

Jag hittar även John Cages SilenceLectures and Writings (1961) – en bok med essäer om ljudkonst. I en av de första essäerna skriver John Cage: ‘’Ny musik: nytt lyssnande. Inte ett försök att förstå något som sägs, för om något skulle sägas skulle ljuden visas i ordens former. Bara en uppmärksamhet på ljudets aktivitet.’’ När jag tittar ut genom fönstret mot Guldpaviljongen inser jag att det är precis vad de gör bakom Kalmar konstmuseum: de lyssnar till ljudets aktivitet.

Bakri Wazzan, en 25-årig syrisk konstnär, har hållit på med konst i omkring åtta år och leder Guldpaviljongens workshop tillsammans med Elin Woksepp Åleheim, som tidigare har ställt ut på museet i Vår plats balanseras längst utBakri berättar: ‘’Jag har studerat bild och form på Aleppo universitet med inriktning på design och grafik. Därtill har jag jobbat med olika projekt under 2012 med andra unga konstnärer. Art camping var ett stort projekt som jag också har deltagit i. I detta projekt försökte vi att reagera mot kriget. Vi försökte skapa fred med vår konst helt enkelt.’’ När jag frågar om skillnaden mellan konst i Sverige och Syrien säger han: ‘’Det finns en ganska stor skillnad mellan Sverige och Syrien. Det finns mer frihet i Sverige, mer demokrati och mer samtidskonst!’’

Under workshopen jobbar Bakri och Elin med att skapa ljudskulpturer. ‘’En ljudskulptur är en skulptur som pratar med oss, den är naturens röst, den är vindens berättelse. Elektronisk kan den också vara. Genom skulpturen kan vi  förmedla vår berättelse och det enklaste sättet att förklara denna process är att säga att skulpturen är ett instrument.’’

Men hur definierar man ett instrument? John Cage är berömd för sina experiment med ljud. Han byggde skulpturer i olika former eller installationer som producerade ljud. När jag frågar vad ett instrument är svarar Bakri: ‘’För mig blir något ett musikinstrument när vi kan stämma det, spela olika toner på det och när det används och behövs i samhället! Jag tror att allt som är nytt är konst, men när det används och behövs av oss blir det instrument. Alla de här instrumenten har varit skulpturer, men nu är de musikinstrument, som brukas av alla musiker och alla lyssnare.’’

Barn kör hårt under Guldpaviljongen. James byggde en skulptur som kan skrämma bort rådjur. ‘Den är till farmor. Hon bor på jordgubbslandet och det finns många rådjur.’ Molly, däremot, byggde en ljudskulptur för att kunna visa att hon finns. Man måste skrika i skulpturen för att förstora sin röst.

Jo, ljud som larm eller markering. Det är någonting annat än skulpturerna som hänger runtomkring paviljongen. De klingar mestadels mjuka och erbjudande.  Men barn upptäcker ofta spännande och oväntade saker. ‘’Det svåraste är att förklara ljudkonst och instrument för barn och ungdomar, men det är imponerande att se alla kreativa tanker och idéer, det var jättespännande att se skulpturernas utvecklingsprocess’’, säger Bakri.

Tillbaka i biblioteket städar och alfabetiserar jag vidare. Ibland tittar jag ut genom fönstret och ser hur barn jobbar med sina instrument. Ljudet av skulpturerna blandar sig med fågelkvitter och motorljud, men vad lyssnar barn till? Och vad berättar skulpturer? Alla barn är ganska tysta och fokuserade på sina verk eftersom för att lyssna krävs tystnad.

Hur låter du? Workshopen med Bakri Wazzan och Elin Woksepp Åleheim finns kvar till 22 juli i Guldpaviljongen bakom Kalmar konstmuseum

Är du riktigt klok?

Det är en fråga som jag har fått många gånger, i många olika former och i många olika situationer. Jag vågar nog påstå att jag är erfaren, i alla fall för min ålder, att jag har gott om kunskap och att jag faktiskt är medveten om riskerna med vad jag gör – även om de som ställer frågan inte riktigt brukar tycka samma sak. Men vi är alla överens om att riktigt klok, det är jag nog inte.

Så vad är då klokhet? Det är mer än att vara erfaren, mer än att ha kunskap – det är en slags livsvisdom. När vi pratar om att vara klok så tänker man ofta på en äldre person, och i Sverige har vi historiskt sett anförtrott oss till just dessa när vi behövt råd. De som vi kallat för just kloka gummor och kloka gubbar har varit våra läkare, psykologer, relationsrådgivare och livscoacher. Det är först i modern tid när vi fått dessa nya specialistyrken som de alltomfattande ”kloka” börjat försvinna. Men att lyssna på de som är äldre och klokare är knappast en enbart svensk tradition.

I antik grekisk filosofi kan just visdom delas upp i två huvuddelar; Sophia, som betyder förvärvad visdom, närmare vårt begrepp om kunskap, och Phronesis, som står för en praktisk, erfarenhetsbaserad visdom. Aristoteles, som grundlade detta synsätt, talade om att vi oftast inte ser en ung person som vis, även om denne har mycket kunskap. Detta eftersom personen i fråga saknar livserfarenhet och därför har en begränsad förmåga att se hur saker och ting kommer att utveckla sig. Kort och gott så är det skillnad på att läsa sig till något och att uppleva det. Det är skillnad på att grotta ner sig i ett smalt ämne och att ha kunskap om livet i stort.

Inom den katolska kyrkan införlivade man senare just visdom i form av Phronesis som en av de sju kardinaldygderna – som står i motsats till de sju dödssynderna. Jakten på denna visdom, eller klokhet, är alltså så högt aktad i kristen tradition att det anses vara en linje att följa för att komma till himlen.

 

Så varför allt detta snack om visdom och klokhet? Visserligen är det ett intressant ämne, men hur härleds det till konst, eller mer specifikt, de utställningar vi visar?

Det är enkelt – det handlar om alkemi. Alkemi är en utav våra äldsta vetenskaper, en slags urtidsforskning från vilket många av våra moderna discipliner har kommit. Det är en vetenskap som kretsar kring att uppnå Phronesis, en visdom om hur saker och ting ter sig, snarare än en specifik expertkunskap. Medan en biolog inriktar sig på att veta allt om till exempel grodsorter, fotosyntes eller skandinaviska lövträd så intresserar sig alkemisten för astronomi, astrologi och medicin och försöker att hitta ett samband mellan dem alla. Alkemin blir på så sätt ett andligt sökande samtidigt som det är en jakt på påtagliga vetenskapliga resultat, vilket leder till att kunskapen man får ligger närmare klokheten. Alkemisten strävar efter att lösa samma gåtor som de kloka gummorna och gubbarna gjorde förr i tiden, och det skulle kanske inte vara så långt ifrån sanningen att säga att de kloka själva var en slags alkemister. För på vad bättre sätt uppnår man klokhet än genom konstant utforskande och experimenterande?

Man kan ta lärdom av detta sätt att tänka och arbeta. Var nyfiken. Utforska dina omgivningar och se det ovanliga i det vardagliga. Ägna en tanke åt hur allt hänger ihop och hur dina handlingar påverkar och påverkas av din omgivning. Du behöver inte brygga magiska elixir för att påverka din omvärld och du behöver inte memorera planeternas rörelser för att finna kunskap i världen omkring dig.

Men om det ändå skulle kännas svårt att hitta magi och större mening i tandborsten, morgontrafiken och den missade flighten till Turkiet, så ta en tur förbi museet och se ”Så som ovan, Så och nedan”. Det är inget fel med att uppsöka hjälp hos de kloka.

Mellan konst och vetenskap

Under sommaren visar Kalmar konstmuseum Så som Ovan Så och Nedan – en spännande utställning om alkemi. Jag samtalade med Peter Forshaw, chef på biblioteket The Ritman Library i Amsterdam, som har en stor samling av bland annat alkemiska böcker. Lisa Jeannin och Rolf Schuurman, konstnärer och alkemister som medverkar i Så som Ovan Så och Nedan, använder olika alkemiska recept som kommer bland annat från The Ritman Library. Peter Foreshaw och jag pratade om Ritman-arkivet, alkemi och kreativitet i alkemi. Hur förhåller sig den alkemiska vetenskapen till konst?

Arkiv som konstnärligt projekt

”Huvudfokus ligger på vad jag kallar den tidiga moderna perioden. Rosenkreutzaren sparkade ut som ett fenomen med manifest i början av 1700-talet”, berättar Peter Forshaw. ”Familjen Ritman är ganska intresserad av Rosenkreutzare. De har en fantastisk samling böcker och manuskript. Biblioteket själv finns i en byggnad som heter Huset med Huvudena som visar på ett sätt hur biblioteket är. Det visar bland annat huvud av de grekiska gudarna Hermes och Athena, respektive guden av hermetiska och hemligheterna och visdomens och kunskapens gudinna. Arkivet, byggnaden, har omedelbart dessa bilder som refererar till kunskap. Själva arkivet är visuellt på olika sätt”.

bild från Så som Ovan Så och Nedan utställning

Vi pratar mer om böcker och om böckernas funktion och utseende i den tidiga moderna perioden. Vi diskuterar arkivet som ett levande arkiv och Peter Forshaw berättar mer om de idéer han har med vad man ska göra med Ritman-biblioteket och hur man gör det mer interaktivt. ”Du vill ta med det in i det 21:a århundradet genom att bearbeta materialet så att vi kan prata om bilder från 1600-tal och texter i arkivet”.

Från Guds verk till människans verk

Jag frågar Forshaw om han kan berätta något mer om kreativitet i alkemi och experimenterande i de förmoderna vetenskapsperioden.

”Det beror på individen och den historiska perioden. Alkemi dyker upp i Europa på 1200-talet, när texter översätts av tjänstemän mestadels. Dessutom värderar folket en text mer när den är gammal”.

Men det finns också andra faktorer. ”Även om texterna själva är hedniska är tjänstemän religiösa forskare och så finns det alltid en religiös myndighet som tittar över axeln. Tjänstemän hänvisar därför alltid till Gud som den ultimata skaparen. Du kan inte säga att du själv har all kraft att skapa något. Alkemisten är ofta diplomatisk och säger: ”Se, skapelsen är alkemisk, men jag försöker att reproducera den på någon slags lokal nivå”.

Det finns ingen kult runtomkring alkemister som individer. ”På 1500-talet förändrades det. De första alkemisterna försökte göra olika metaller till guld. Men senare försökte alkemister göra läkemedel med metaller. Paracelsus, som är en revolutionär alkemist från 1600-talet, håller inte med den dåvarande medicinska världen. Han vill förändra hur man tänker på läkemedel och bryter med den medicinska världen. Han är väldigt populär och orsakar splittring. Hans arbete sponsras av kungarna, aristokraterna, vilket också för många konstnärer till alkemistens värld. Alkemi börjar byta perspektiv på förändringar inom naturen till hur människor kan omvandla sig själva”.

Heinrich Khunrath, Amphitheatrum Sapientiae Aeternae (1595)

Konst och alkemi

”Under medeltiden finns ingen kreativ stor kreativ produktion av  alkemikerna, det är först runt 1400-talet som visuella konstnärer börjar arbeta med att visualisera alkemi så människor förstår vad det handlar om. Men namnen på konstnärerna är aldrig citerade, det handlar mer om namnen bakom idéerna.”

”Det var definitivt kända alkemister. Paracelsus är ett fenomen. Han är antingen älskad eller hatad. John Donne skrev om honom som huvudet av giftgruppen”.

Jag berättar om Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans och hur de använder recept för att brygga olika elixir. Jag märker att det gäller alla sinnen och inte bara vetenskapen.

”Berömmelsen med vissa bilder händer i slutet av 1500-talet. Michael Maier var en illustratör som gjorde en bok med 50 bilder om alkemi, tillsammans med 50 beskrivningar och 50 musikaliska kompositioner. På detta sätt gjordes alkemi välsmakande för en bredare publik samt visade att alkemi är om allt”.

”Det har alltid varit ett mål, ta tillexempel filosofin eller elixiren. Jag tror att målet är viktigt på ett sätt. Alkemisten sitter inte bara i sina laboratorium och ser vad som händer. Det tjänar ett visst syfte”.

Följa regler eller inte?

Peter Forshaw förklarar hur alkemistarbetet hänger ihop med religiöst tänkande. Samtidigt producerar den alkemiska processen några oväntade biprodukter som krut. Experiment leder till upptäckten. Inom den här upptäckten ligger något mörkt och dolt, fortsätter Forshaw att förklara. ”Det finns många saker som produceras på ett oväntat sätt. Det fanns många områden inom alkemi där människor kunde bryta reglerna. Ändå hade de regler, men alkemister som Paracelsus bröt dem eftersom de bara var där”.

Jag förklarar hur konst och vetenskap är mycket nära besläktade inom kulturvetenskapen. Perfomancekonst kan bli del av kulturteori, många konstnärer är också vetenskapsmän.

”Det finns en avvikande norm inom alkemi. Michael Maier skriver i en av sina böcker för att riva upp dina böcker! Det är felaktigt eftersom det är skrivet i en bok som är dedikerad till religiösa institutioner och det ber läsaren att glömma vad myndigheterna säger. Det handlar om forskning och experiment – deras är en vilja att destabilisera sig själva som alkemister. Alkemister tänjer på gränserna”.

Vill du veta mer om The Ritman Library, följa länken här.

Så som ovan

Denna vecka har Kalmar Stadspark sprudlat av aktivitet förknippat med sommarens ankomst. Över blomsterplanteringar har man hört glada hejarop från förväntansfulla studenter och utanför museet har bygget av Guldpaviljongen inletts.

Guldpaviljongen öppnar den 27 juni och kommer verka som en mötesplats för unga och alla nyfikna.

Inne på museet visas en serie fotografier tagna av Ove Wallin – bilder från inspelningen utav Ingmar Bergmans film Jungfrukällan i utställningen I väntan på ljuset. I Transfashional erbjuds en utställning om experimentellt mode i relation till samtidskonst. Från och med lördagen den 16 juni har vi ytterligare att erbjuda då Odjuret och Så som ovan så och nedan kommer öppna.

Odjuret utgår från Johan Thurfjells fascination av mytologiska historier med Big Foot i centrum medan Så som ovan så och nedan undersöker kristendomens rötter i alkemi och arkitekturhistoria. Alkemin vidrördes redan i början utav maj i och med ett verk av Elin Skarp som ingick i Vår plats balanseras längst ut. Hon medverkade nämligen som en av de tolv konstnärskap som ingick i årets uppsättning utav vår traditionsenliga examensutställning av Ölands Konstskola II. Wherever we have spoken openly we have (actually) said nothing var ett verk av Elin i form av ett skåp med olika torrnålstryck genomsyrade av mytisk symbolism. Hon hade nämligen läst alkemi där bland annat stegen är symboliskt återkommande. För stegen är så mycket mer än ett välkänt verktyg. Den är omgiven av stor symbolik och för den vidskeplige är det olycksbådande att gå under den. Ur viss synpunkt är det sistnämnda förvisso sant men stegen kan också vara synonymt med att binda en nivå med en annan. Med Jakobs stege så syftar jag inte till tv-programmet med Jacob Dahlin, utan till Gamla testamentet som nämner stegen som en förbindelse mellan jorden och människan med Gud och himlen.

Om vi övergår till alkemi där stegen som sagt förekommer som en symbol så uppfattas dess lära som en konst utav vissa medan de flesta vetenskapsmän anser att det är grundläggande kemilära. Men alkemin är så mycket mer och i många avseenden är det ett komplett filosofiskt system som syftar till att tränga in och förstå mysteriet kring liv och skapelser. Mer om detta och mycket annat finns att upptäcka hos oss och glöm inte heller att kika in i vår butik där hyllorna fyllts på inför sommaren.

Du är hjärtligt välkommen.

I rörelse

När det blev jobbintervju med Kalmar konstmuseum sa jag ingenting om det. Jag tror det var bäst att inte säga nånting om det. Som ett gammalt holländskt ordspråk lyder; ‘jag vill inte väcka sovande hundar’. Samtidigt visste jag redan att det kommer bli svårt att dölja det. Jag är vad jag är.

Jag är klumpig.

Jag stöter mot varje bord som finns. Det är jag som tappar tallrikar och muggar. Det var jag som pajade en keramisk spis första veckan jag bodde tillsammans med en ny kombo. Jag satte en panna för hårt på spisen. Jag snubblar även över mina egna fötter. Allt som kan gå fel gör jag fel. Det känns som om min kropp aldrig rör sig som den behöver. Den är för stor eller för liten. För mjuk eller för svag. Min kropp fungerar ibland som en komedi.

Hur rör man sig egentigen? Kanske är det inte en fråga du tänker om när du besöker Kalmar konstmuseum, men just nu har vi några utställningar där du kan studera mänsklig rörelse.

Titta på den arbetande kroppen i Ove Wahlins I väntan  ljuset i biblioteket. Man ligger, man stannar, man hänger i stolen. Ser kroppen avslappnad eller trött ut? Se hur Ingmar Bergman nästan försvinner i sina brallor med slutna ögon. Eller de äldre damerna som sitter upprätt. Väntar de på nästa scen eller kritiserar de Bergmans verk? Den arbetande kroppen ser ofta kraftig ut – stora män och kvinnor – men Wahlin visar oss mjuka former, vilande kroppar. Vi tittar på hur den tomma tiden när ingenting händer formar kroppen.

Vår Transfashional-utställning erbjuder besökare att inte bara ifrågasätta gränser mellan konst och mode utan även här står kroppen på ett visst sätt central. Att modet och kroppen hänger ihop är självklart, men Kate Langrish Smiths Embody kör det på ett alldeles extremt sätt. Hur behöver man använda sin kropp när man bär Langrish Smiths skulpturer?

Ana Rajcevic därtill jobbar också med smycken som man kan bära, men hennes Taurus är del av en verk som ändrar kroppen. Vanliga smycken accentuerar skönhet, men Rajcevics verk ändrar kroppen. Man kan inte bära Taurus utan att anpassa sin kroppshållning. För mig, klumpig gubbe som jag är, verkar det som en riktig mardröm när jag ser på modellen som projekteras mot bordet och på bilden vid Langrish Smith och Rajcevics verk.

Linnea Bågander vänder relation mellan kläder och kroppen. Kroppen fungerar inte längre som någonting som borde täckas, utan i Linnea Båganders verk visar kläder kroppens rörelse. Kläder som utställning av rörelse istället för att kroppen som fungerar som klädhängare. Du kan beundra hennes verk i rörelse på videoskärmar.

I Röda Rummet utställer vi kaftaner gjord av papper och färg, tillverkade av Lars Kagg-skolans elever. Utgångspunkt här var att undersöka förhållandet mellan kläder och identitet, men jag gillar kaftanen som plagg. Kaftanplagget var vanligt för de flesta män under lång tid. Vad har hänt med plagget i den västerländska världen? När och hur tar byxor över? Eller, kanske intressantare, varför får kvinnor bära byxor när det är ovanligt att män bär långa, luftiga kläder som kjol eller klänning?

När jag var ung klädde jag mig ofta i skolan i plagg eller en kjol och jag snurrade runt för att se hur alla färger och former blandades till en enhet – en ur-sufidans. Mina händer lyftas upp utan att göra någonting själv. En nån slags av frihet.

Mode, kläder – det kan tränga oss och det kan ge oss möjligheter för att titta vidare bortom gränserna för funktionalitet, produktivitet och identitet. Det kan vara statiskt när vi bara vill visa oss själva, men det kan också vara en dans där gränser mellan kropp och omgivning försvinner. Eller är detta bara en klumpig mans dröm?

Det är väl bara kläder… typ?

Mode är för mig något främmande

Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?

Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.

För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.

På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.

Visst börjar vi se ett genomgående tema här?

I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.

Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.

I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.

I sommar handlar det om mode.

NÄR KONSTEN FLYTTAR UT

I ett träd utanför Kalmar konstmuseum har någon varsamt lindat en kraftig gren med vita tygremsor. Som ett slarvigt lindat förband där bandaget inte räckte till eller bara som ett försök att klä på trädet lite kläder av något slag. Tittar man upp mot de stora fönster på museet som finns bakom trädet kan man skymta brädbitar därinne i utställningsrummet. De hänger, dinglande från taket som svävande strandfynd. Även dessa lindade i vita trasor.

Verken är en del av Olga Krüssenbergs installation Kroppen stilla nu som finns att se på Kalmar konstmuseum. Tillsammans med elva andra elever från Ölands Konstskola finns nu deras examensutställning att besöka på våning 2 t.o.m 27 maj.

Jag valde att inleda med att beskriva Olgas verk då jag funderar lite över vad som händer med konst som visas utanför museets byggnad. Olga säger själv att hon jobbar platsspecifikt i sitt arbete och det var därför viktigt för henne att låta konstverket fortsätta ut i parken. Att verket skulle fortsätta ut i det levande trädet utanför utställningsrummet. När jag fotade trädet med verket förra helgen hade jag sällskap av två damer som var och besökte parken. De tittade på trädet och de tittade på mig. Vi log mot varandra och de nickade uppskattande. Jag vet inte om de förstod att det var ett konstverk i trädet men det spelar ingen roll. De uppskattade tydligen mötet. Både med mig och med det de såg.

Det är dessa möten med det oförutsedda och oväntade som blir så spännande med konst som tränger utanför de vanliga utställningsrummen. När något bryter av det vanliga och det skapas ett annat rum eller ett flexibelt rum i det offentliga rummet. När konsten hjälper till att skapa en ny upplevelse och kanske synliggör den kringliggande miljön.

Det finns flera permanenta skulpturer och utsmyckningar i stadsparken runt Kalmar konstmuseum som i mina ögon hjälper till att knyta ihop parken och ge upplevelsen av den ytterligare en dimension. I somras mötte jag och min familj konstnären Sam Matambo där. Han var i full gång att skulptera på sitt verk Generation efter generation som var en del av utställningen Djupt Minne som visades på museet förra sommaren. Han berättade ivrigt om sitt verk och min son fick även hålla i hans mejsel och hammare. Nu finns skulpturen att se i parken som ett permanent verk. För mig är det verket för evigt förknippat med detta givande möte med Sam som så villigt agerade med sin omgivning och skapade ett för mig oväntat möte i parken.

Oavsett om det offentliga konstverket är av mer permanent karaktär eller som i Olgas fall mer flyktig så skapas det ett utbyte och kanske i bästa fall ett mervärde till platsen. Du kanske stannar till en extra stund och betraktar vad du ser. Du kanske får en positiv association eller en minnesbild av något som liknar det du ser. Du kanske i bästa fall får ett samtal med en annan person om det du ser.

Konst på allmänna platser och i offentliga rum bär naturligtvis på en historia och är även en kulturpolitisk fråga i förhållande till finansiering, uppdragsgivare och syfte med mera. I många fall arbetar kommuner idag med offentlig konst för att att lyfta samhällsfrågor som exempelvis integrering. Att genom konsten skapa ett mervärde till en annars kanske lågt värderad plats. Och genom konsten skapa nya möten mellan människor för att känna gemenskap och tillhörighet.

När konsten lämnar utställningsrummet och tar steget ut på allmänna platser blir den också tillgänglig för alla. Den blir en del av vardagen, av stadsbilden och samtalet på ett annat sätt än konst som hänger inomhus. Nästa gång du går ut, fundera kring vilka konstverk du möter, vad de vill säga oss och vad de har för funktion på just den platsen. Kanske får platsen en helt ny identitet och en annan innebörd.

En bris av sommar

I mitt föregående inlägg berättade jag om vårens ankomst. Blomstermånaden maj kallas också för lövmånad i vissa delar av vårt land. Bägge är beskrivningar som syftar på grönskande smyckning. För egen del så är maj månad synonymt med trädgårdsarbete. Vid denna tid frodas grönsakslandet i regel av ogräs som rensas bort för att ge plats åt sommarblommorna och annan växtlighet som vill ut. Våren vittnar om sommarens ankomst och är starkt närvarande på flertalet sätt. Förutom trädgårdsarbete så händer det också mycket på museet mitt i Stadsparkens grönska.

Denna vecka har solens strålar strilat in i utställningsrummet på andra våningen där Ölands Konst II:or förberett sin utställning som öppnar idag, lördagen den 12 maj. Vernissage inleds kl. 14 och brukar bli välbesökt. Imorgon är sista dagen för Julia Peirones Girls, girls, girls och Gotland skymtar därefter som gemensam nämnare för två utställningar som öppnar onsdagen den 16 maj. Två utställningar som förhåller sig till filmarbetarens vardag och livsvillkor. Konstnärinnan Ingela Johansson står bakom Andrei´s Maria som tar avstamp i Tarkovskijs filmatisering av Offret samtidigt som vi öppnar I väntan på ljuset. Den sistnämnda visar bilder av fotografen Ove Wallin som följde Ingmar Bergmans filminspelning av Jungfrukällan. Under decennier har Wallins fotodokumentationer legat undangömda i en källare men förs åter upp i ljuset i vårt bibliotek under sommaren. Ett tillfälle som är värt att uppmärksamma då den kända regissören skulle fyllt 100 år i år.

Inför sommarens ankomst öppnar Transfashional den 26 maj. En utställning om skärningspunkten mellan konst och mode och hur konstnärer och designers engagerar sig och bidrar till aktuella samhällsfrågor. Vid sommarens tröskel följer Så som ovan så och nedan med konstnärerna Lisa Jeannin, Rolf Schuurmans och Cecilia Ömalm. En utställning som undersöker kristendomens rötter i alkemi och arkitekturhistoria. Den 25 juni öppnar vi dessutom en mötesplats i Stadsparken för unga och alla nyfikna. En guldpaviljong där man kan bygga, måla, printa, jonglera eller experimentera med material och berättande. Varje vecka kommer att bjuda på ett eget tema fram till finalveckan i mitten utav augusti. Guldpaviljongen har även en mobil verksamhet som kommer besöka olika platser som man också kommer att utgå ifrån när man uttrycker, undersöker och testar graffiti, sprejmåleri, teknik, byggande, skulptering och målning.

Vi har fortsatt fri entré på fredagar och from den 11 juni håller vi öppet kl. 11–17 varje dag (förutom midsommarafton) tom den 31 augusti.

När träden så småningom skiftar i höstens färger fortsätter vår verksamhet med ytterligare utställningar och evenemang. Med dessa ord önskar jag en fortsatt trevlig vår och önskar dig en glad sommar.