…sa en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen Djupt Minne, när hon fördjupade sig i Sara Makatemeles öde. Hon läste inte historien om Sara som kuriosa, det var på riktigt och hon grät. Hon kunde identifiera sig.
Sara, troligtvis den första svarta personen i Kalmar. 1800-tal.
Ensam, uttittad, bestulen sin identitet. På en främmande kontinent, i ett nytt land, i en annan kultur – allt annat än hemma, bland familj, vänner, lika.
Det finns inget att romantisera om i ett sådant öde.
I en tid där vissa i Sverige tog lotten att ha hembiträde och andra människor bar lotten att vara hembiträden.
Hur ser det ut i dag förresten?
Sara var såld. Sara var köpt. Bestulen. Människan Sara togs till Sverige, till Kalmar.
Vilket var hennes verkliga namn?
Sara, vem var du? Hur klarade du dig? Frågorna snurrar i mitt huvud.
”I would kill my self”. Kommentaren från den kvinnliga samtida konstnären tog mig.
Du ligger begraven på en av Kalmars kyrkogårdar, Sara. Lite malplacerad sådär. Sådär som det kanske passade in i kyrkogårdens form i en annan tid, i en annan kontext. Det är just det. För nu är det andra tider med en ny kontext.
”Kafferkvinnan Sara” står det på din nötta gravsten i mörk granit, nästan helt dold av vildvuxen murgröna, en spenslig nyponros och gamla gulnade höstlöv.
Går det att ge någon upprättelse och frid efter så lång tid?
Det skrevs en sång om dig för hundra år sedan. En väckelsesång med 10 verser, ”Lilla svarta Sara…”
Du ska få nya sånger nu, med andra verser i.
Konstnärerna från Djupt Minne hjälper oss att kanske förstå djupet av din berättelse.
Vi ska göra vad vi kan, för att berätta Saras historia, så långt vi kan förstå, så länge vi kan och också fråga oss; Vad har vi för liknande samtida berättelser? Hur kan den privilegierade någonsin kunna förstå, identifiera sig och känna ärlig empati med den ickeprivilegierade? Vad kan vi lära oss?