”I would kill myself”…

…sa en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen Djupt Minne, när hon fördjupade sig i Sara Makatemeles öde. Hon läste inte historien om Sara som kuriosa, det var på riktigt och hon grät. Hon kunde identifiera sig.

Sara, troligtvis den första svarta personen i Kalmar. 1800-tal.

Ensam, uttittad, bestulen sin identitet. På en främmande kontinent, i ett nytt land, i en annan kultur – allt annat än hemma, bland familj, vänner, lika.
Det finns inget att romantisera om i ett sådant öde.

I en tid där vissa i Sverige tog lotten att ha hembiträde och andra människor bar lotten att vara hembiträden.
Hur ser det ut i dag förresten?

Sara var såld. Sara var köpt. Bestulen. Människan Sara togs till Sverige, till Kalmar.
Vilket var hennes verkliga namn?

Sara, vem var du? Hur klarade du dig? Frågorna snurrar i mitt huvud.                    
”I would kill my self”. Kommentaren från den kvinnliga samtida konstnären tog mig.

Du ligger begraven på en av Kalmars kyrkogårdar, Sara. Lite malplacerad sådär. Sådär som det kanske passade in i kyrkogårdens form i en annan tid, i en annan kontext. Det är just det. För nu är det andra tider med en ny kontext.

”Kafferkvinnan Sara” står det på din nötta gravsten i mörk granit, nästan helt dold av vildvuxen murgröna, en spenslig nyponros och gamla gulnade höstlöv.

Går det att ge någon upprättelse och frid efter så lång tid?

Det skrevs en sång om dig för hundra år sedan. En väckelsesång med 10 verser, ”Lilla svarta Sara…”
Du ska få nya sånger nu, med andra verser i.                                                  
Konstnärerna från Djupt Minne hjälper oss att kanske förstå djupet av din berättelse.

Vi ska göra vad vi kan, för att berätta Saras historia, så långt vi kan förstå, så länge vi kan och också fråga oss; Vad har vi för liknande samtida berättelser? Hur kan den privilegierade någonsin kunna förstå, identifiera sig och känna ärlig empati med den ickeprivilegierade? Vad kan vi lära oss?

 

Om tid

Viss estetik är evig. Eller förändras mycket lite. Installationen ”Stoft av det som en gång varit” visar mig det på flera plan.

Verket befinner sig på en plats för bevarande. Tidlöst och omhändertagande.

En del inslag i installationen känns som rekvisita, eller pekar det mot att gamla naturvetenskapliga planscher också är stoft? Märkligt verk. Se det.

Intsente

Vad är ett språk och hur använder vi oss av det i mötet med varandra?
Måste man alltid översätta ett ord? Måste vi veta vad allt betyder?

Fotografiet är en del av ett konstverk av Buhlebezwe Siwani och
ingår i utställningen Djupt Minne. Konstverket heter amaKhobokha.

Vill du veta mer, eller diskutera med mig, är du
välkommen till en visning!

 

Gymnasiesärskolan på besök

”Varför har hon tappat håret, är hon rik, fattig, svart eller vit – hon på tavlan”? Klänningen ser fin ut, men hon har inget hår…”Hur kunde hon bli så rik?” Tavlan är svart och vit.

”Varför håller den andra kvinnan, ”skulpturkvinnan”, med den stora prinsessklänningen i ”tavelkvinnans” långa hår? För det är väl en prinsessklänning…? Eller har hon ett förkläde också? Är hon kanske ett hembiträde som städar hos den rika kvinnan på tavlan”?

”Vill hon vara hembiträde?”

”Har de några namn?, När levde de? Vart levde de? Hur var det då?”

Gymnasiesärskolan läser av konstverket av Mary Sibande och vi tyder och tolkar tillsammans de symboler konstnären gett oss. En del frågor har svar, andra inte, men allt leder vidare i våra tankar och känslor. Leder till nya frågor, väcker och utvecklar.

Eleverna är nyfikna och engagerade, ögonen lyser. De får dela med sig av sina egna tankar, visa vad de redan kan, vara med och fundera. De kommer att fortsätta arbeta med vad vi sett och tala om och arbeta med det i klassrummet på skolan sedan. Det finns mycket att prata om.

Verken stannar kvar länge efteråt och jag tror att de kommer att minnas Sophie och Madam C.J. Walker.

Snart sommar!

Med vårens ankomst tågar Ölands konstskola II in på museet för att installera sin traditionella avgångsutställning. När eleverna intar huset fylls det utav fantasifulla verk och skarpa reflektioner.
Det är alltid lika spännande att se slutresultatet.

Förberedelserna pågår för fullt och i år hålls vernissagen kl. 18, onsdagen den 17:de maj. Vi har fri entré och det bjuds på enklare tilltugg och diskussioner med elever, lärare och curator. Utställningen pågår till den 7:e juni och du är varmt välkommen.

Med historien inflätad i framtiden

 

Den verkligt stora behållningen av att hålla visningar, är för mig att få ta del av besökarnas egna reflektioner.

Mary Sibandes installation ”Sophie-Velucia i konversation med madame C.J. Walker” väcker särskilt många frågetecken. Sibandes alter ego Sophie, ett hembiträde, konverserar med sin husfru. Men hennes ma’am är inte vilken dam som helst. Hon är C.J. Walker, en tidig pionjär inom hygien och skönhetsvård för svarta kvinnor. 

Besökarna är vanligen ense om att Sophie inte är kuvad under C.J. Walker. Sophies fasta grepp om det hår som porträttet är uppbyggt av, indikerar istället att det är hon som har makten; det är hon som kontrollerar sin ma’am och inte tvärtom. Sophie blickar bakåt mot historien, men bestämmer över sin egen framtid. Hon är inget offer för de skönhetsideal som svarta kvinnor fortfarande ställs inför.   

Men vad gör Sophie egentligen med håret, och därmed också med porträttet? Bygger Sophie upp C.J. Walkers porträtt och därmed också sin egen identitet som svart kvinna? Eller löser hon upp flätorna och klär av Walker (och därmed också sig själv) den svarta färgen? 

Titta in och bilda dig egen uppfattning! Mary Sibandes konstverk ingår i utställningen Djupt minne, vår med all sannolikhet största utställning någonsin, som pågår hela våren och sommaren.