Mary Sibande

Gymnasiesärskolan på besök

”Varför har hon tappat håret, är hon rik, fattig, svart eller vit – hon på tavlan”? Klänningen ser fin ut, men hon har inget hår…”Hur kunde hon bli så rik?” Tavlan är svart och vit.

”Varför håller den andra kvinnan, ”skulpturkvinnan”, med den stora prinsessklänningen i ”tavelkvinnans” långa hår? För det är väl en prinsessklänning…? Eller har hon ett förkläde också? Är hon kanske ett hembiträde som städar hos den rika kvinnan på tavlan”?

”Vill hon vara hembiträde?”

”Har de några namn?, När levde de? Vart levde de? Hur var det då?”

Gymnasiesärskolan läser av konstverket av Mary Sibande och vi tyder och tolkar tillsammans de symboler konstnären gett oss. En del frågor har svar, andra inte, men allt leder vidare i våra tankar och känslor. Leder till nya frågor, väcker och utvecklar.

Eleverna är nyfikna och engagerade, ögonen lyser. De får dela med sig av sina egna tankar, visa vad de redan kan, vara med och fundera. De kommer att fortsätta arbeta med vad vi sett och tala om och arbeta med det i klassrummet på skolan sedan. Det finns mycket att prata om.

Verken stannar kvar länge efteråt och jag tror att de kommer att minnas Sophie och Madam C.J. Walker.

Publicerat av

nathalie

Min favoritmöbel hemma i ett av alla mina barnrum var ett (som jag minns det) enormt, rött skrivbord. Där ritade jag. Där lekte jag "konstnär". Jag lekte att jag tog emot beställningar på konstverk som folk beställde genom luckan som fanns mellan skrivbordets fastbyggda hyllsystem. Utomhus i trädgården vid den stora stenen som min pappa helst ville spränga bort (till min stora förfäran), vid skogspartiet och fältet lekte jag annat. Troll och Jesus bland annat. Jesus kom vandrade över fältet med en herdestav , värdigt framskridande med ett kärleksfullt sinnelag. Jesus kom på besök hos trollen vid stenen och blev bjuden på mat lagad av träbitar, lera, småsten och diverse blommor och blad. Jag spelade alla roller. Sedan ritade de tillsammans i sanden och dekorerade naturtårtor. Bildlektionerna på dåtidens förskola och skola var något av det mest vettiga och livgivande jag gjorde på skoltid, förutom rasterna förstås. Jag hade lätt för skolan, men det var bildlektionerna jag såg fram emot.. På gymnasiet sedan, valde jag till extra timmar bildlektion - det var skolveckans höjdpunkt. Som tonåring fick jag morfars gamla Konicakamera och jag anmälde mig till fotokurser. Sedan till kroki, keramik, dans, teater, filmklubbar, kör och skrivarkurs. Jag behövde alternativa språk, men förstod inte då, uppvuxen i några av landets småstäder, vad jag sökte. Men jag sökte. Jag hade min konstnärliga morfar, mamma, lillebror och farmor med jordens mest gröna, blommande fingrar, kreativa gardinuppsättningar och 60 undulater och kanariefåglar i ovanliga färger. Jag såg ju färg, form och uttryck omkring mig. Jag beundrade andras hem genom fönster och besök, hemmen med mycket böcker, växter och med konst på väggarna. Något svarade an. När jag blev äldre, 18 år, bodde jag i en liten lägenhet med kokvrå och blått plastgolv. I de svängarna gjorde min mamma en resa till Louisiana och kom hem med en Egon Schiele-affisch till mig. Jag förstod äntligen vad jag längtat efter. Affischen har suttit uppe i alla mina hem, naggad i kanterna av nålar, häftmassa och kärlek. I dag sitter den innanför glas och ram. Jag började undersöka landets konstskolor och fastnade för Konstskolan i Kristianstad. De hade en snygg broschyr, bra presentation, en snygg kille med en t-shirt med målarstänk på fotona och ett gott rykte. De ville ha arbetsprover. Jag flyttade till Malmö, hyrde in mig i en ateljé och arbetade ihop mina prover och kom in på livets första självvalda skola. Resten är historier för sig. Jag fortsatte sedan till andra skolor och studerade konst, pedagogik och konstterapi, arbetade som konstlärare i teoretisk och praktisk form under femton år. Sedan kom barnen, flyttar, nya städer, andra studier, andra jobb. Och nu arbetar jag på Kalmar konstmuseum där jag kan förena några av mina favoritintressen; konst, pedagogik, glödande ämnen och samhällsengagemang. Här är jag nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *