”I would kill myself”…

…sa en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen Djupt Minne, när hon fördjupade sig i Sara Makatemeles öde. Hon läste inte historien om Sara som kuriosa, det var på riktigt och hon grät. Hon kunde identifiera sig.

Sara, troligtvis den första svarta personen i Kalmar. 1800-tal.

Ensam, uttittad, bestulen sin identitet. På en främmande kontinent, i ett nytt land, i en annan kultur – allt annat än hemma, bland familj, vänner, lika.
Det finns inget att romantisera om i ett sådant öde.

I en tid där vissa i Sverige tog lotten att ha hembiträde och andra människor bar lotten att vara hembiträden.
Hur ser det ut i dag förresten?

Sara var såld. Sara var köpt. Bestulen. Människan Sara togs till Sverige, till Kalmar.
Vilket var hennes verkliga namn?

Sara, vem var du? Hur klarade du dig? Frågorna snurrar i mitt huvud.                    
”I would kill my self”. Kommentaren från den kvinnliga samtida konstnären tog mig.

Du ligger begraven på en av Kalmars kyrkogårdar, Sara. Lite malplacerad sådär. Sådär som det kanske passade in i kyrkogårdens form i en annan tid, i en annan kontext. Det är just det. För nu är det andra tider med en ny kontext.

”Kafferkvinnan Sara” står det på din nötta gravsten i mörk granit, nästan helt dold av vildvuxen murgröna, en spenslig nyponros och gamla gulnade höstlöv.

Går det att ge någon upprättelse och frid efter så lång tid?

Det skrevs en sång om dig för hundra år sedan. En väckelsesång med 10 verser, ”Lilla svarta Sara…”
Du ska få nya sånger nu, med andra verser i.                                                  
Konstnärerna från Djupt Minne hjälper oss att kanske förstå djupet av din berättelse.

Vi ska göra vad vi kan, för att berätta Saras historia, så långt vi kan förstå, så länge vi kan och också fråga oss; Vad har vi för liknande samtida berättelser? Hur kan den privilegierade någonsin kunna förstå, identifiera sig och känna ärlig empati med den ickeprivilegierade? Vad kan vi lära oss?

 

Publicerat av

nathalie

Min favoritmöbel hemma i ett av alla mina barnrum var ett (som jag minns det) enormt, rött skrivbord. Där ritade jag. Där lekte jag "konstnär". Jag lekte att jag tog emot beställningar på konstverk som folk beställde genom luckan som fanns mellan skrivbordets fastbyggda hyllsystem. Utomhus i trädgården vid den stora stenen som min pappa helst ville spränga bort (till min stora förfäran), vid skogspartiet och fältet lekte jag annat. Troll och Jesus bland annat. Jesus kom vandrade över fältet med en herdestav , värdigt framskridande med ett kärleksfullt sinnelag. Jesus kom på besök hos trollen vid stenen och blev bjuden på mat lagad av träbitar, lera, småsten och diverse blommor och blad. Jag spelade alla roller. Sedan ritade de tillsammans i sanden och dekorerade naturtårtor. Bildlektionerna på dåtidens förskola och skola var något av det mest vettiga och livgivande jag gjorde på skoltid, förutom rasterna förstås. Jag hade lätt för skolan, men det var bildlektionerna jag såg fram emot.. På gymnasiet sedan, valde jag till extra timmar bildlektion - det var skolveckans höjdpunkt. Som tonåring fick jag morfars gamla Konicakamera och jag anmälde mig till fotokurser. Sedan till kroki, keramik, dans, teater, filmklubbar, kör och skrivarkurs. Jag behövde alternativa språk, men förstod inte då, uppvuxen i några av landets småstäder, vad jag sökte. Men jag sökte. Jag hade min konstnärliga morfar, mamma, lillebror och farmor med jordens mest gröna, blommande fingrar, kreativa gardinuppsättningar och 60 undulater och kanariefåglar i ovanliga färger. Jag såg ju färg, form och uttryck omkring mig. Jag beundrade andras hem genom fönster och besök, hemmen med mycket böcker, växter och med konst på väggarna. Något svarade an. När jag blev äldre, 18 år, bodde jag i en liten lägenhet med kokvrå och blått plastgolv. I de svängarna gjorde min mamma en resa till Louisiana och kom hem med en Egon Schiele-affisch till mig. Jag förstod äntligen vad jag längtat efter. Affischen har suttit uppe i alla mina hem, naggad i kanterna av nålar, häftmassa och kärlek. I dag sitter den innanför glas och ram. Jag började undersöka landets konstskolor och fastnade för Konstskolan i Kristianstad. De hade en snygg broschyr, bra presentation, en snygg kille med en t-shirt med målarstänk på fotona och ett gott rykte. De ville ha arbetsprover. Jag flyttade till Malmö, hyrde in mig i en ateljé och arbetade ihop mina prover och kom in på livets första självvalda skola. Resten är historier för sig. Jag fortsatte sedan till andra skolor och studerade konst, pedagogik och konstterapi, arbetade som konstlärare i teoretisk och praktisk form under femton år. Sedan kom barnen, flyttar, nya städer, andra studier, andra jobb. Och nu arbetar jag på Kalmar konstmuseum där jag kan förena några av mina favoritintressen; konst, pedagogik, glödande ämnen och samhällsengagemang. Här är jag nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *