När minnet blir ett ingenmansland

Minnen kan ta sig underliga vägar.  Vissa finns ständigt i vårt medvetande, andra försvinner lika snabbt som de kom.

Igår natt, innan jag skulle sova, kunde jag plötsligt hela texten till Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen. Sången med Sven Ingvars spelades upp i huvudet utan några som helst luckor.

Nästa dag fanns inte texten där längre. De sedvanliga och välkända minnesluckorna var kvar, precis på de ställen där de brukar vara.

Och det är ju just så det är med de flesta minnen. De är inte beständiga, utan utvecklas med tiden. I och med att tiden går så lägger vi till och tar bort information. Ljudet vi hörde, det som sades, lukten; det förvanskas. Det vi har kvar är istället känslan och ett minne av ett minne.

Om nu kärnan i ett minne är en känsla, så blir en dokumentation av minnen i ord, bild, text eller video aldrig rättvis. Dokumentationen kan givetvis förmedla en känsla, men aldrig densamma som först uppstod.

Men sådana är ju vi med. Vi är själva medium fulla med minnen som blandas runt och skakas om och formar den smet som är vi. Minnena är en del av oss. Alltid. Även om vi själva inte reflekterar över det.

Alla besökare upplever vår utställning Djupt minne på olika sätt och tar med sig en stor bredd av känslor härifrån. Vissa blir illa berörda och vill fly från konstverken. Andra blir mycket filosofiska och stannar kvar och diskuterar så länge som möjligt.

En del minnen blir till slut ingenmansland. De visar vi upp igen. Så länge en enda känsla finns där, så länge finns minnet bevarat. Förvanskat, frånvarande, men ändå i högsta grad vid liv.

 

Konst att vara ledig

Snart stundar sommar och lediga tider. Det är faktiskt det bästa jag vet – lediga tider. Det gör jag verkligen ingen hemlighet av.

Jag brukar konst, ser konst, tänker konst, lever konstpedagogik under mina timmar på Kalmars fantastiska konstmuseum. ”Pedagogik är en konstart”, brukar jag säga. Och så är det verkligen.
Konst i huvet, det har jag mycket av. Konst genom händerna har jag däremot för lite i dessa långa vardagspusselsäsonger.
Det är inte som förr precis, i yngre år, när mina händer och min själ(!) spottade ur sig allehanda verk dagarna i ända. När jag var barn, ungdom och konststudent.
Det kreativa gav eftertänksamhet och magiska stunder. Det fattas mig nu, av den sorten i alla fall.

Nu är jag en tidspressad arbetande mor (till världens bästa barn, partner (till en fantastisk man), livspusselfixare som längtar och drömmer om att låta det tala inifrån mig genom mina händer.
Låta hjärna och intellekt vila lite. Rensa och fylla på.
Kreativitet är ett slitet använt ord. Att vara kreativ är närande – för mig. Och jag vet att många andra längtar också.

Jag vill tala med mina händer.
I jorden med växterna jag målar med, med tyger, krukor, pensel, kall lera och med allt annat som blir fint och fult under mina händer.

Nu stundar sommar och ledigt.
Jag styr min egen tid – det bästa av allt.
”Att vara ledig är en konst”, skulle jag kunna säga.
Stanna upp, låta huvet vila från rutor, scheman och klockslag. Kanske händer något då. Om jag vågar slappna av, låta hända och släppa taget. Kanske kittlar det i fingrarna efter färger, kompositioner och uppenbarelser. Det kanske finns tid för det då, om jag struntar i renovering och tvätt. Det får vara och bli hur onödigt som helst.

Fast det kommer det inte att bli. För sådant blir aldrig onödigt, det är bara livet i sina bästa stunder.

Medan jag är ledig önskar jag dig välkommen till konstmuseet, själv ska jag lägga mig i famnen på min egen tid.

Jag var hon och hon var jag och dem vi kanske blir

Det är namnet på Kitso Lynn Lelliotts videoinstallation som finns i vårt trapphus. I videorna får vi följa en spökgestalt spelad av Kitso själv, en svart afrikansk kvinna som förflyttar sig mellan tid och rum och visar oss de alternativa historieskildringar som tidigare utestängts ur historieskrivningen.

Kitsos installation projiceras både på tygdukar och på väggarna. Det är fler än ett verk i vår utställning Djupt minne som återfinns just på museets väggar. Syftet med det är att vi försöker göra de djupa minnena mer påtagliga samt lättare att beröra och kännas vid både psykiskt och fysiskt. Vi vill ta fram det som förskjutits ur det förflutna och föra det in i vår tid och in i vårt medvetande.

Just Kitsos verk är ständigt närvarande för dig, på alla plan i museet. Det som en gång hänt bär vi alltid med oss.

Med stjärnorna som guide

Vi människor har i alla tider vänt blicken upp mot himlen. Stjärnorna har väglett oss i våra liv. Vi har förlitat oss på dem då vi varit ute på resor. Likaså har stjärnorna fört oss hem igen. Vissa stjärnkonstellationer har vi förknippat med hemmet. Och oavsett hur långt hemifrån vi har befunnit oss, har vi letat efter just de stjärnbilderna. De har fått oss att känna att tryggheten och fridfullheten finns inom räckhåll. 

Numera håller kunskapen om hur man navigerar efter stjärnorna på att gå förlorad. Men vad skulle hända om vi återigen vände blicken mot himlen? På himlen finns inga gränsdragningar mellan människor, etniciteter och nationer. Det gör det inte heller här på jorden när vi ser den uppifrån. 

Nolan Oswald Dennis har döpt sin installation ”Svart Frihetszodiak”. Både namnet och konstverket bär på djupa minnen av förtryck, men berättar även om en tid och en kultur där mänsklighe-ten existerar närmare naturen och där människorna lever närmare varandra; där världen är mindre noggrant inrutad och uppdelad. 

Nolan väntar på förändring. Han vill rita om våra världskartor, visa på nya alternativa synsätt på världen och ge utrymme åt tidigare åsidosatta individer, grupper och landytor. All förändring börjar med en tanke, ett hopp och en önskan. Om vi en efter en tittar mot stjärnorna och önskar oss något, kan då mänskligheten, som länge varit på drift, hitta en fast trygg punkt – ett varaktigt hem – igen?