När minnet blir ett ingenmansland

Minnen kan ta sig underliga vägar.  Vissa finns ständigt i vårt medvetande, andra försvinner lika snabbt som de kom.

Igår natt, innan jag skulle sova, kunde jag plötsligt hela texten till Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen. Sången med Sven Ingvars spelades upp i huvudet utan några som helst luckor.

Nästa dag fanns inte texten där längre. De sedvanliga och välkända minnesluckorna var kvar, precis på de ställen där de brukar vara.

Och det är ju just så det är med de flesta minnen. De är inte beständiga, utan utvecklas med tiden. I och med att tiden går så lägger vi till och tar bort information. Ljudet vi hörde, det som sades, lukten; det förvanskas. Det vi har kvar är istället känslan och ett minne av ett minne.

Om nu kärnan i ett minne är en känsla, så blir en dokumentation av minnen i ord, bild, text eller video aldrig rättvis. Dokumentationen kan givetvis förmedla en känsla, men aldrig densamma som först uppstod.

Men sådana är ju vi med. Vi är själva medium fulla med minnen som blandas runt och skakas om och formar den smet som är vi. Minnena är en del av oss. Alltid. Även om vi själva inte reflekterar över det.

Alla besökare upplever vår utställning Djupt minne på olika sätt och tar med sig en stor bredd av känslor härifrån. Vissa blir illa berörda och vill fly från konstverken. Andra blir mycket filosofiska och stannar kvar och diskuterar så länge som möjligt.

En del minnen blir till slut ingenmansland. De visar vi upp igen. Så länge en enda känsla finns där, så länge finns minnet bevarat. Förvanskat, frånvarande, men ändå i högsta grad vid liv.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *