Makten, pennan och en dos moral

Carl Wahlbom, ”Erik XIV Och Göran Persson”, 1838, grafik, litografi.

(Bilden är beskuren.)

Till vänster sitter Erik XIV, Sveriges kung mellan 1560 och 1568. Ämbetsmannen Jöran Persson, stående till höger, var hans sekreterare och rådgivare. Erik XIV associeras dock inte enbart med kunglighet, utan av allmänheten nog i ännu större utsträckning med psykisk sjukdom och oberäknelighet. I svenska historieböcker har han under århundradena beskrivits som ”kungen som blev galen”, även om senare rön tyder på att Erik XIV inte var så sjuk som påstods. Han tros ha varit utsatt för ryktesspridning och smutskastning.

Kungen har blicken mot en fjäderpenna och ett pappersark som han har i knäet. Jöran Persson ser mot kungen och tycks gestikulera med händerna, i riktning mot papperet, som om han argumenterar för något. De båda herrarna verkar rådgöra med varandra om vad som ska skrivas på pappersarket. Kanske är det Sturemorden som är i förestående. Erik XIV utförde dessa mord i ett infall av paranoia. Litografin skildrar alltså utförandet av ett grovt brott och männens råhet och otillförlitlighet förstärks av deras närmast karikatyrartade, mycket skarpa och utpräglade ansiktsdrag.

Att skildra en kung och en ämbetsman som så dåraktiga, upptagna med att smida onda planer, kanske rimmar illa med det nationalromantiska temat i andra verk av Wahlbom. Det för mina tankar närmast till sedelärande verk från 1700-talets slut, såsom David Deuchars många etsningar.

Ex. ”Interiör Med Kräkande Man”, 1784, grafik, etsning.

Ex. ”Man Med Krus”, 1780-tal, grafik, etsning.

Titta på dem på webben: Om oss: Samlingarna!

I David Deuchars etsningar är det inte kungligheter, utan den arbetande bondebefolkningen, som står i fokus. Motiven föreställer människor i vardagssituationer, där både män och kvinnor verkar tillsammans och hjälper varandra med hushållssysslorna.

I exemplen ovan finns alkoholen med som ett tecken på oanständighet och dårskap. Bilderna bryter mot idealet med mannen som en rationell, stark och känslomässigt kontrollerad ledargestalt. De har ett komiskt och satiriskt syfte, men också ett moraliskt: ”Den sortens leverne ska du akta dig för!”

Erik XIV och Jöran Persson blir en symbol för maktens ofullkomlighet. Och för en nationalromantik med icke-romanticerande inslag.

På fredag:

Historiemåleriet och nakenmåleriet har genom konsthistorien gått hand i hand. Utan nakenmåleri, inget historiemåleri (om man hårdrar det hela).

Alltsedan antiken har nakenmodellerna haft en speciell betydelse inom konsten, som förutsättning för studier av människan och dennes anatomi och fysik. Det var dock inte förrän på 1800-talet som nakenstudierna på allvar kom att bli en obligatorisk del av utbildningen vid de västerländska konstakademierna. Historiemåleriet ansågs vid denna tid som det högst stående måleriet. Nakenstudier var en förutsättning för att en konstnär skulle bli tillräckligt skicklig för att kunna uppvisa kroppsspråk och rörelsemönster på ett realistiskt sätt.

Nästa gång återvänder vi därför till den avklädda kroppen, men den här gången i ett 1800-tal då efeben har försvunnit och gett plats åt avbildade män som – i  ”Wahlbomsk” anda – är starka och kraftfulla. Ibland stilla, men oftast i rörelse. I mytologiska slag, bataljscener eller annan fysisk aktivitet.

Vi hörs!

Förstår vi?

Ur ”We go to the gallery”, väldigt roligt om konst, zen-buddism och självhat. Finns som blädderex och till försäljning på Kalmar konstmuseum.

Kungen, ryttaren, fältherren

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Vid Stuhm”, 1830-tal, grafik, litografi.

Wahlbom. Vid en sökning på hans namn i samlingarna finner vi historiemåleri, porträtt, landskap, motiv från Bibeln och från asatron, figurstudier. Den mångsidige Wahlbom behärskade både det lilla detaljerade och det episka storslagna.

Wahlboms verk är alla givetvis tydligt färgade av sin tid. Men de är också tidlösa, romanticerande, mytiska i sin skildring av en del av historien som passerat förbi. Männen är stolta, starka, oberoende. Kvinnorna är väna, ömtåliga, emotionella.

Mitt bildexempel denna fredag signalerar svensk nationalromantik och en nostalgi för stormaktstiden genom ett dramatiskt skådespel. Ett stort antal män i militär uniform är i strid till häst i en skogsmiljö, omgivna av tjock dimma. Av klädseln att döma, hatten och dräkten, placeras händelseförloppet i 1600-tal. Mansgestalten strax till höger av centrum i bilden är avbildad framifrån och ljuset faller på hans kropp på ett sätt som gör att han framträder tydligast av dem alla, som kompositionens huvudperson. Titeln samt kunskap om Sveriges historia och de svenska kungarna genom tiderna, leder till att denne man tolkas som kung Gustaf II Adolf (1594-1632). Kungen grundlade det svenska stormaktsväldet och anses vara en av historiens främsta fältherrar. Det är med andra ord stora män och krigsherrar och ett stort, betydelsefullt slag som vi får se. Närmare bestämt är det Slaget vid Sztum 1629, där svenskarna tvingades till reträtt mot de polska trupperna. De sårade och döda soldaterna ligger i det högra nedre hörnet av bilden. Deras närvaro; att döden visas upp som så skoningslös och så nära kämparna, gör att männen till häst framstår som än mer djärva och starka både i kropp och i sinne. Hästarna medverkar till att föra fram sina ryttares virilitet och vitalitet.

Kort sagt blir kungen och soldaterna symboler för den ideale medborgaren såväl på 1600-talet som på 1800-talet; den aktive, orädde mannen (inte kvinnan), som var beredd att ge sitt liv för sitt land och sitt folk.

Eftersom fokus ligger på de starka männen i det episka historiemåleriet, blir kvinnorna naturligtvis bipersoner. Det är varken oväntat eller märkligt.

Men här får ni en uppgift av mig:

Titta på:

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Och Maria Eleonor”, 1838, grafik, litografi

på webben: Om oss: Samlingarna.

Här ser du de motpoler mellan män och kvinnor som skymtar i Wahlboms historiemåleri sida vid sida, arm i arm.

Kung Gustaf II Adolf och drottning Maria Eleonora står i förgrunden. Kungen ser stolt ut, med högburet huvud, liksom de andra männen i närheten. Hans hustru håller hårt i honom och stöder sin kropp mot hans. Maria Eleonora verkar se upp till sin man. Han är hennes konung. Gustaf II Adolf har en hand över hennes huvud, som om han antingen ska vinka till folkmassan eller klappa henne på huvudet. De andra kvinnorna ser på konungaparet och på Gustaf II Adolf, som har lätt öppen mun. Kanske lyssnar de alla på vad han har att säga. Närvaron av hästen långt fram till vänster i bild kan tyda på att Gustaf är på väg ut i krig och att han nu tar farväl av sin hustru och av hovet.

Men nåväl. Detta var endast en av alla Wahlboms kungar, ryttare och fältherrar. Nästa gång stämmer vi träff med en kung som de flesta nog associerar med sinnessjuka och ärtsoppa.

Ha det bra tills dess!

Med något gudomligt i blicken

Fredrik Westin, ”Religiös familjescen”, 1820-tal, grafik, litografi.

Bilden är beskuren. Se hela verket på webben under Om oss: Samlingarna!

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten.

I samlingarna är det under skiftet 1700/1800-tal som de religiösa motiven har sin glansålder. Om vi inte räknar med diverse mytologiska verk inspirerade av grekisk/romersk mytologi. Dessa får en renässans under tidigt 1900-tal i och med Garibaldi Lindberg!

Westin är en av de konstnärer som representeras av ett stort antal kristna verk i samlingarna.

Här ovan ser vi fem mänskliga gestalter i helfigur. De är utomhus, att döma av muren till vänster, den molniga himlen, trädet och marken framför dem, som bär spår av växtlighet.

De båda kvinnorna har två barn i famnen. En mansgestalt står bakom dem, med handen över den högra kvinnan axel och den andra handen höjd som i en välsignande rörelse. Mannen framstår tydligt som en beskyddare. Vid en religiös tolkning definieras den högra kvinnan som Jungfru Maria och den vänstra kvinnan som Elisabet, Marias släkting. Barnen är Johannes Döparen, Elisabets son, och Jesus, Marias son.

Denna identifikation av karaktärerna är möjlig då det finns vissa vedertagna kännetecken för hur Maria med Jesusbarnet alltsedan 400-talet har avbildats inom det klassiska kristna måleriet.

Maria bär sin slöja och mantel. Vem av barnen som är Jesus kan emellertid diskuteras. Men traditionellt sett brukar Jesus, både som spädbarn och på korset, avbildas med höftskynke. I de flesta ikonbilder sitter Jesusbarnet i sin moders knä. Detta tyder på att det är Jesus som är till höger i bild, i Marias famn. Jungfrun och Jesusbarnet ser fridfulla ut och modern lutar sitt huvud mot sonens panna.

Det framstår dock som att barnet till vänster, Johannes Döparen, är i centrum. Händerna är knäppta. Den stående mannens välsignande gest förefaller rikta sig mot båda barnen.

Om du har en annan tolkning och kan bringa klarhet i de frågetecken som väcks hos mig när jag ser bilden, så är du välkommen!

Mannen som höjer sig över kvinnorna och barnen kan vara Josef, Marias man, eller Elisabets man Sakarias, som var präst, vilket kan förklara hans höga ställning gentemot de övriga i bildkompositionen.

Just Maria med Jesusbarnet har sedan åtminstone 400-talet varit det vanligaste motivet inom den kristna konsten. Hos Westin uppvisas en påfallande mjukhet och mänsklighet i gestalterna, till skillnad från i traditionellt ikonmåleri, där intresset ligger på ett övermänskligt plan och där de gudomliga personerna istället kan framstå som stelt och formellt uppställda.

I 1700-talets bildspråk var det vanligt att moderskap associerades med sexualitet, men detta kan inte sägas om de religiösa avbildningarna av Jungfru Maria. Guds Moder har sedan århundraden tillbaka personifierat renhet, oskuld och kärleksfullt moderskap.

När det gäller andra kristna verk i samlingarna, med ytterligare motiv och teman, kan jag i sammanhanget nämna:

Sven Ljungberg, ”Jesus Botar Sjuka”, 1990-tal, grafik, träsnitt.

Johan Fredrik Martin. Ex. ”Maria med Jesusbarnet”, 1780-tal, grafik, etsning.

samt

Carl Wahlbom. Ex. ”David och Goliath”, 1835, etsning, grafik.

Spana in dem på webben!

Men ovan nämnda Carl Wahlbom är nog ändå mest erkänd för sina insatser inom 1800-talets episka historiemåleri.

Då Wahlbom står för en betydande del av våra samlingar. kommer jag att ägna både fredagens och måndagens inlägg åt honom!

Så vill ni veta mer om

svensk nationalromantik

och

stormaktstiden,

så ses vi på fredag!

 

Att göra som man själv vill

Carl-Johan De Geer och ett utsnitt från tyget ”Boberg”.

Finns att se i utställningen Designarkivet A-Ö.

De Geer designade tygtrycket för 10-gruppen 1989. Inspirationen kommer från två håll: Centralposthuset i Stockholm, uppfört 1898-1903, av arkitekten Ferdinand Boberg och från 1700-tals tapeter i Kina slott på Drottningholm. Det kan man ju inte direkt se – men så är det tydligen.

När jag tänker på Carl-Johan De Geer är det just den galna blandningen av historiska epoker korsat med starka färger och fantasifulla figurer. Jag tänker även på honom som en konstnär som alltid gjort som han själv velat. Det kan låta enkelt – men det är det inte.

För övrigt pryder tygtrycket ”Boberg” De Geers roman om sig själv, Jakten mot nollpunkten. Läs den om du inte gjort det.

 

 

Gustav III …

Johan Fredrik Martin, 1784, grafik, etsning.

Hela sista delen av 1700-talet samt första halvan av 1800-talet så som det representeras i samlingarna utmärks av ett stort intresse för historia, och i förlängningen för religion och mytologi.

Samlingarna följer därmed konstriktningarna i västvärlden mycket väl. Historiemåleriet hade sin storhetstid på 1800-talet, utlärt och utfört vid konstakademierna. Målningarnas utförande blev vid samma tid teatralt och episkt berättande. Motiven i sig var (national)romantiska. I Sverige dominerade skildringar av berömda personer från stormaktstiden. Och trots att kristendomen under upplysningen ifrågasattes till förmån för naturvetenskapen, var även bibliska berättelser och skildringar av nordisk mytologi mycket efterfrågade motivval hos de (oftast) välbärgade beställarna.

Redan under renässansen och barocken hade mannen varit dominerande inom historiemåleriet som genre. Det var manliga hjältar som stod i fokus: kungar, prinsar, politiker, ämbetsmän, krigsherrar och andra berömdheter.

Ytterst få kvinnor var verksamma inom historiemåleriet. Att skildra mänsklig styrka och makt var något som var i stort sett förbehållet män. Istället specialiserade sig kvinnliga konstnärer på stilleben och landskapsmotiv, då kvinnor ansågs ha ett öga för de små detaljerna.

Inom historiemåleriet utmärker sig i Kalmar konstmuseums samlingar  framför allt Kalmarfödde konstnären Carl Wahlbom och dennes stora antal mytologiska motiv samt skildringar av mäktiga personer från stormaktstiden. Dessa kommer vi in på senare!

Etsningen ovan är emellertid utförd av Johan Fredrik Martin. Vi ser ett sällskap av både barn och vuxna som har samlats i ett rum och tycks lyssna på en kvinna som läser från ett pergament. Kanske befinner de sig på ett bibliotek eller på en skola. I mitten av bilden, bredvid kvinnan, sitter en man på en tron. Till följd av sin rokokoinspirerade klädstil, som var högsta mode inom det franska hovet på 1700-talet, förefaller mannen tillhöra en av de högre klasserna. Vid en läsning av titeln visar sig mannen vara kung Gustav III. Med hjälp av ett intertextuellt perspektiv, förstår vi att kvinnan vid hans sida är Minerva/ Athena, visdomens och krigets gudinna, kännetecknad av de klassiska attributen lansen och arket. Kungen ser ut att vara försjunken i tankar, samtidigt som han hör på vad gudinnan har att säga. Å ena sidan visar alltså motivet en kvinna med makt och förnuft, egenskaper som vid denna tid vanligen förknippades med män. Å andra sidan får Minerva en allegorisk betydelse som likställer henne med musan i Musiken. Minerva är en symbol för den visdom som kungen måste använda för att bestämma om han ska gå ut i krig eller inte.

Nästa vecka kommer jag in på det sena 1700-talets religiösa motiv. Det kvinnoideal som uppvisas är jungfru Maria, med sin renhet, dygd och kärleksfulla moderskap. När det gäller mannen är ett nytt mansideal på inmarsch; den aktiva, hjältemodiga och målmedvetna mannen. Den passiva, erotiserade ynglingen, som den framstår i Faun, lever dock kvar ett tag till, tills uppvisande av avklädda kvinnor blir mer accepterat och kvinnorna på allvar får ta över efebens roll som gestaltare av feminin natur(lighet) och vällust.

Musiken

Johan Fredrik Martin, 1790-tal, grafik, etsning.

Bilden är något beskuren. Se hela verket på webben under Om oss: Samlingarna!

Gränsen mellan vad som bör klassificeras som nakenmåleri eller inte är ibland inte helt enkel att dra. Mitt förra exempel ur samlingarna, Faun, balanserar på gränsen mellan nakenmåleri och historiskt/mytologiskt måleri. Faun har antagligen framställs med en modell som förlaga, men huvudsyftet var inte att visa upp en avklädd kropp.

Etsningen här ovan sällar sig till de mytologiska motiven.

Motivet föreställer en bröstbild av en människogestalt. Av de mjuka rundade konturerna, de blottade brösten och det långa ljusa håret som når till midjan, inser vi att detta är en kvinna. Kvinnans symmetriska drag och jämna hy gör att hon framstår som ung och vacker. Hon är insvept i en tunn och delvis genomskinlig klädedräkt. Intill sig har hon en harpa. Hennes vänstra hand är inte synlig, men högerhanden är placerad på harpans mittersta strängar med fingrarna i en knipande rörelse, vilket kan tolkas som att hon spelar. Munnen är stängd. Ingen sång kommer ur hennes läppar för tillfället. Kvinnokroppen har ofta fått symbolisera njutning inom den visuella kulturen och så är fallet även i denna målning.

Vid vetskap om mytologi, säger titeln ”Musiken” oss att kvinnan på bilden är en musa. Med andra ord är detta en avbildning av en av de gudinnor som under antiken ansågs utgöra den kreativa inspiration och natur, som kulturen -konstnärer med flera – påverkades av i sitt skapande.

Tillsammans med den upprätta och raka kroppshållningen framstår kvinnan som stolt och självsäker. Till skillnad från faunen är hennes blick riktad mot himlen och detta leder också våra blickar i samma riktning, bort från henne. Det hon tittar på finns utanför bild. Med andra ord är det musan själv som har makten över vår blick, och även över våra tankar. Hon uttrycker en egen och självständig blick, som gör henne själv till ett subjekt och inte till ett objekt.

I sammanhanget är det viktigt att poängtera att varje tid har sin egen tolkningsmodell. Bildkonventionerna har skiftat över tid. I vår tid förknippas nakenhet med sexualitet på ett annat sätt än på 1700-talet. Och för dagens åskådare blir det svårt att relatera till den tvåhundra år gamla kontexten.

Under den tidsperiod i vilken ”Musiken” är skapad, kunde mytologiska och religiösa motiv med gudar och gudinnor fungera som en ursäkt för att avbilda avklädda människor utan att dessa skulle riskera att anses som skamliga och anstötande. I synnerhet skildringar av nakna kvinnor ansågs vid denna tid som olämpliga, därav fick de nakna männen ofta mer utrymme. (För att återkoppla till Faun.)

Detta var verk nr. 2 i min följetong om samlingarna.

På fredag kommer ytterligare ett verk av Johan Fredrik Martin. Jag stannar med andra ord kvar i 1700-talskonsten under en tid framöver. Genom att gå igenom samlingarna i kronologisk ordning ser vi hur idéer, teman och framställningsformer kommer och går och följer med årtiondena.

Jag kommer inte att gå in alltför djupt i varje verk, utan jag håller blogginläggen på en någorlunda lättsmält nivå.

Vill ni veta mer, så fråga!

Och framför allt:

Lämna gärna din egen analys/ tolkning/ kunskap om verken och konstnärerna i kommentarsfältet!

Faun

Jonas Åkerström, 1780-tal, målning, lavering.

Bilden är beskuren. Se hela verket på webben under Om oss: Samlingarna!

Här avtecknar sig en mänsklig gestalt som står upprätt mot en enkel bakgrund. Av mag- och bröstmusklerna kan vi anta att det är en mansperson. I övrigt är dock kroppen mjukt och kvinnligt rundad, vilket ger honom ett androgynt utseende. Mannen har symmetriska ansiktsdrag. Han är endast iklädd ett höftskynke. Att personen inte är helt avklädd beror bland annat på att något sådant ansågs som alltför erotiskt på 1700-talet. Därför doldes könsorganet oftast av ett klädesplagg eller ett föremål. I händerna håller mannen en flöjt, som nästan nuddar hans mun, vilket ger en förnimmelse av att han håller på att spela, men precis har flyttat flöjten från sina läppar. Hängande från den högra axeln har mannen en djurhud, som att döma av huvud, tassar och svans tycks komma från ett kattdjur. Mannen bär även en panflöjt, som hänger i djurhuden.

Av ovanstående information förstår vi att detta är en bild av en man som har anknytning till naturen. Då jag placerar bilden i relation till titeln, förstår jag att det rör sig om en faun, en varelse från grekisk mytologi som inom konsten traditionellt sett har uppvisats som människa från midjan uppåt och get från midjan och nedåt, med horn på huvudet. Denna faun saknar dock getliknande drag och har istället en människokropp. I ett vidare sammanhang kan jag kategorisera målningens motiv som mytologiskt och i nyklassicistisk anda. Faunen kan därmed definieras som en efeb, en passiv och erotiskt laddad yngling, som på 1700-talet kom att bli den främsta framställningsformen för den nakna mannen inom konsten. Den androgyne mannen gestaltade kvinnlighet på bild. Skildringar av nakna kvinnor var inte allmänt accepterade i västvärlden.

Efebens tillbakalutade kroppshållning uttrycker här lugn och trygghet. Huvudet är något nedböjt och lutat åt sida, på ett undergivet sätt. Hans ögon och blick är riktad framåt ut ur duken och hans mun ler bekräftande mot oss betraktare, vilket inger en känsla av att han bjuder in oss att lyssna och delta i musiken och dansen.

Som faun bär denna mansperson ofrånkomliga konnotationer till naturen, ett traditionellt kvinnligt tecken. Faunus var skogs- och fruktbarhetsguden och faunerna var skogslevande varelser. I och med detta blir faunen även en metafor för kvinnliga tecken såsom naturlighet, vällust och synd. Faunens passiva och avväpnade kroppsspråk samt hans direkta blick mot oss inbjuder oss både till att titta på honom och till att medverka i leken; att låta honom roa oss, ge oss njutning och föra oss in i synden.

Detta var verk nr. 1 i min följetong om samlingarna. På måndag kommer ytterligare en 1700-talskonstnär, närmare bestämt Johan Fredrik Martin.

Allt gott tills dess!

Vad samlar vi?

Som ett led i efterfrågan på mer synliga samlingar, inleder jag härmed en följetong. Under några veckor framöver, varje måndag och fredag, kommer jag att lyfta fram diverse verk ur samlingarna – med tillhörande bakgrundsinfo och analys.

Analyserna som jag kommer att lägga ut, gjorde jag för knappt ett och ett halvt år sedan på uppdrag av museet. Mitt uppdrag var då att gå igenom samlingarna och undersöka hur konsten gestaltar män och kvinnor.

Vem målar av vem? Vem har makten över målningen? Hur återspeglar konsten den syn på kvinnor och män som fanns i samhället då den producerades?

Uppgiften jag tilldelades hade två syften.

Det första syftet var att titta på vad samlingarna berättar om själva insamlingsprocessen. Vad har museet valt att samla in under olika tidsperioder och varför?

Allt arkiverande innebär ju oundvikligen ett urval. Också i Kalmar konstmuseums samlingar ser vi exempel på kanonbildning. Vi möter de ”giganter” som jag nämnde i mitt tidigare inlägg; Zorn, Larsson med flera. Men till största del bygger ändå samlingen på donationer av konst med lokal anknytning. Vi har samlat in alster av ”lokalkändisarna” Nils Kreuger och Carl Wahlbom, samt internationella konstnärer som var verksamma i Kalmar, som Lotte Laserstein.

Syfte nummer två var att undersöka hur konstverken i samlingarna speglar den kontext där de skapades. Vilka motiv och teman har konstnärerna valt? Hur kan konsten tolkas, dels konstvetenskapligt och konsthistoriskt och dels subjektivt av den enskilde betraktaren?

Under arbetet begränsade jag mig till tvådimensionella verk; målningar, teckningar, grafiska etsningar och litografier.

Under förarbetet urskiljde jag vissa genrer och motiv som återkommer oftare än andra och det är utifrån dessa kategorier som analyserna gjordes. Kategorierna är:

Nakenmåleri

Historiemåleri (med mytologiska och religiösa motiv)

Genre- och vardagsmåleri

Porträttmåleri

I den mån det är möjligt har jag försökt ta reda på vad konstnären själv ville få sagt med sitt verk. Men detta är i många fall för svårt. Flera av verken gjordes ju för mer än hundra år sedan och saknar kontextualiserande material.

Därför har jag istället valt att analysera bilderna utifrån hur de kan tolkas av en person som ställs öga mot öga med det rent visuella  – bilden – men som inte har någon större kunskap om sammanhanget.

Jag utgår från konstvetenskaplig tolkningslära. I många fall är det konstnären själv som använder en viss symbolik för att kommunicera ett speciellt budskap. Men alla symboler öppnar samtidigt upp för ett myller av tolkningar. Alla bildar sig en egen uppfattning om det de ser. ibland tolkar betraktaren konstverket på ett helt annat sätt än vad konstnären hade tänkt sig.

Den tolkning jag ger i analyserna du snart får läsa är med andra ord enbart en av flera möjliga! Kom ihåg det.

På fredag lägger jag ut det första verket! Och inför det kommer redan nu en varning till känsliga tittare. Jag kommer nämligen att inleda med nakenmåleriet! 😉

Återkom på fredag!

Du vet vad som väntar.

Is it safe?

I fasaden utanför vår södra entré står en dörr på glänt. Inifrån strömmar ljus och du hör en mansröst upprepa frågan:

”Is it safe?” 

Verket är gjort av Gustav Hellberg 2008 och heter ”In your head”. 

Vilka tankar rör sig i ditt huvud när du kommer till museet? Vad förväntar du dig att få se och uppleva? 

Många besökare, såväl lokala som turistande, har under sommaren efterfrågat en utställning av våra samlingar – och då främst det klassiska måleriet. Det finns en stor efterfrågan dels på verken av Anders Zorn och Carl Larsson, våra ”giganter”, och dels på verk av lokala konstnärer från förr och nu, våra ”klassiker”. 

Viktigt att poängtera i detta sammanhang är att vi nu har ett uppehåll då vi INTE ställer ut våra samlingar. 

För ytterligare en fråga som uppstår när man närmar sig museet är ju, som en förlängning av undran kring ”Vad förväntar jag mig att se?”:

”Kommer jag att få se det jag förväntar mig?” 

Om inte förväntningarna infrias, blir man förstås besviken och i värsta fall riktigt missnöjd.

Givetvis kan det både diskuteras och kritiseras att vi innehar ett stort och viktigt stycke kultur- och konsthistoria som inte finns tillgängligt för allmänheten. Vårt arkiv är ju just ett arkiv. 

MEN du kan försäkra dig om att konsten vi förvaltar är i säkert förvar. Och att den KOMMER att dyka upp igen så småningom, antingen som en separat utställning eller som en del av en annan utställning.

Troligtvis behöver du inte vänta alltför länge. Vi har planer på att lyfta fram samlingen redan till vintern!

Tills dess står dörren till samlingarna öppen på webben. På vår hemsida finns merparten av våra över 3000 verk tillgängliga. Leta upp fliken Om oss, där du sedan klickar vidare på Samlingarna. 

Att vi inte visar samlingarna live just nu, innebär dock inte att vi saknar en historisk utställningsdel på museet. Vi visar Designarkivet A-Ö fram till i november!

Medan vi på Kalmar konstmuseum i Kalmar fokuserar på insamlandet och visandet av konst, fokuserar Designarkivet i Pukeberg på design och formgivning. Deras utställning på museet ställer själva designprocessen, och skissen, i centrum.  

När du kommer till oss kan du förvänta dig att få se ett stort stycke lokal (och även svensk och i förlängningen nordisk) designhistoria!

Designarkivet A-Ö är en stor och mycket uppskattad utställning, som många också återkommer till en andra gång för att verkligen hinna se och begrunda allt. 

Kom hit medan du kan!

Väl mött & Fortsatt trevlig sommar!