Faun

Jonas Åkerström, 1780-tal, målning, lavering.

Bilden är beskuren. Se hela verket på webben under Om oss: Samlingarna!

Här avtecknar sig en mänsklig gestalt som står upprätt mot en enkel bakgrund. Av mag- och bröstmusklerna kan vi anta att det är en mansperson. I övrigt är dock kroppen mjukt och kvinnligt rundad, vilket ger honom ett androgynt utseende. Mannen har symmetriska ansiktsdrag. Han är endast iklädd ett höftskynke. Att personen inte är helt avklädd beror bland annat på att något sådant ansågs som alltför erotiskt på 1700-talet. Därför doldes könsorganet oftast av ett klädesplagg eller ett föremål. I händerna håller mannen en flöjt, som nästan nuddar hans mun, vilket ger en förnimmelse av att han håller på att spela, men precis har flyttat flöjten från sina läppar. Hängande från den högra axeln har mannen en djurhud, som att döma av huvud, tassar och svans tycks komma från ett kattdjur. Mannen bär även en panflöjt, som hänger i djurhuden.

Av ovanstående information förstår vi att detta är en bild av en man som har anknytning till naturen. Då jag placerar bilden i relation till titeln, förstår jag att det rör sig om en faun, en varelse från grekisk mytologi som inom konsten traditionellt sett har uppvisats som människa från midjan uppåt och get från midjan och nedåt, med horn på huvudet. Denna faun saknar dock getliknande drag och har istället en människokropp. I ett vidare sammanhang kan jag kategorisera målningens motiv som mytologiskt och i nyklassicistisk anda. Faunen kan därmed definieras som en efeb, en passiv och erotiskt laddad yngling, som på 1700-talet kom att bli den främsta framställningsformen för den nakna mannen inom konsten. Den androgyne mannen gestaltade kvinnlighet på bild. Skildringar av nakna kvinnor var inte allmänt accepterade i västvärlden.

Efebens tillbakalutade kroppshållning uttrycker här lugn och trygghet. Huvudet är något nedböjt och lutat åt sida, på ett undergivet sätt. Hans ögon och blick är riktad framåt ut ur duken och hans mun ler bekräftande mot oss betraktare, vilket inger en känsla av att han bjuder in oss att lyssna och delta i musiken och dansen.

Som faun bär denna mansperson ofrånkomliga konnotationer till naturen, ett traditionellt kvinnligt tecken. Faunus var skogs- och fruktbarhetsguden och faunerna var skogslevande varelser. I och med detta blir faunen även en metafor för kvinnliga tecken såsom naturlighet, vällust och synd. Faunens passiva och avväpnade kroppsspråk samt hans direkta blick mot oss inbjuder oss både till att titta på honom och till att medverka i leken; att låta honom roa oss, ge oss njutning och föra oss in i synden.

Detta var verk nr. 1 i min följetong om samlingarna. På måndag kommer ytterligare en 1700-talskonstnär, närmare bestämt Johan Fredrik Martin.

Allt gott tills dess!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *