Kungen, ryttaren, fältherren

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Vid Stuhm”, 1830-tal, grafik, litografi.

Wahlbom. Vid en sökning på hans namn i samlingarna finner vi historiemåleri, porträtt, landskap, motiv från Bibeln och från asatron, figurstudier. Den mångsidige Wahlbom behärskade både det lilla detaljerade och det episka storslagna.

Wahlboms verk är alla givetvis tydligt färgade av sin tid. Men de är också tidlösa, romanticerande, mytiska i sin skildring av en del av historien som passerat förbi. Männen är stolta, starka, oberoende. Kvinnorna är väna, ömtåliga, emotionella.

Mitt bildexempel denna fredag signalerar svensk nationalromantik och en nostalgi för stormaktstiden genom ett dramatiskt skådespel. Ett stort antal män i militär uniform är i strid till häst i en skogsmiljö, omgivna av tjock dimma. Av klädseln att döma, hatten och dräkten, placeras händelseförloppet i 1600-tal. Mansgestalten strax till höger av centrum i bilden är avbildad framifrån och ljuset faller på hans kropp på ett sätt som gör att han framträder tydligast av dem alla, som kompositionens huvudperson. Titeln samt kunskap om Sveriges historia och de svenska kungarna genom tiderna, leder till att denne man tolkas som kung Gustaf II Adolf (1594-1632). Kungen grundlade det svenska stormaktsväldet och anses vara en av historiens främsta fältherrar. Det är med andra ord stora män och krigsherrar och ett stort, betydelsefullt slag som vi får se. Närmare bestämt är det Slaget vid Sztum 1629, där svenskarna tvingades till reträtt mot de polska trupperna. De sårade och döda soldaterna ligger i det högra nedre hörnet av bilden. Deras närvaro; att döden visas upp som så skoningslös och så nära kämparna, gör att männen till häst framstår som än mer djärva och starka både i kropp och i sinne. Hästarna medverkar till att föra fram sina ryttares virilitet och vitalitet.

Kort sagt blir kungen och soldaterna symboler för den ideale medborgaren såväl på 1600-talet som på 1800-talet; den aktive, orädde mannen (inte kvinnan), som var beredd att ge sitt liv för sitt land och sitt folk.

Eftersom fokus ligger på de starka männen i det episka historiemåleriet, blir kvinnorna naturligtvis bipersoner. Det är varken oväntat eller märkligt.

Men här får ni en uppgift av mig:

Titta på:

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Och Maria Eleonor”, 1838, grafik, litografi

på webben: Om oss: Samlingarna.

Här ser du de motpoler mellan män och kvinnor som skymtar i Wahlboms historiemåleri sida vid sida, arm i arm.

Kung Gustaf II Adolf och drottning Maria Eleonora står i förgrunden. Kungen ser stolt ut, med högburet huvud, liksom de andra männen i närheten. Hans hustru håller hårt i honom och stöder sin kropp mot hans. Maria Eleonora verkar se upp till sin man. Han är hennes konung. Gustaf II Adolf har en hand över hennes huvud, som om han antingen ska vinka till folkmassan eller klappa henne på huvudet. De andra kvinnorna ser på konungaparet och på Gustaf II Adolf, som har lätt öppen mun. Kanske lyssnar de alla på vad han har att säga. Närvaron av hästen långt fram till vänster i bild kan tyda på att Gustaf är på väg ut i krig och att han nu tar farväl av sin hustru och av hovet.

Men nåväl. Detta var endast en av alla Wahlboms kungar, ryttare och fältherrar. Nästa gång stämmer vi träff med en kung som de flesta nog associerar med sinnessjuka och ärtsoppa.

Ha det bra tills dess!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *