Synd och skam

Garibaldi Lindberg, ”St Antoni Frestelse”, 1914, grafik, etsning.

(Bilden är beskuren.)

St Antoni – även kallad Antonius Eremiten – har skänkt alla sina ägodelar till de fattiga och lever ett asketiskt liv i en grotta i öknen; fjärran från jordiska utsvävningar och rikedomar och närmare Gud. Men frestelserna anhopar sig. St Antoni hemsöks av onda andar, monster, vilda djur och förföriska kvinnor. Med hjälp av bön och beslutsamhet lyckas han stå emot. Allt medan tiden går blir eremiten känd som en vis man och vägledare och en klostergemenskap formas runt omkring honom. Efter hans död helgonförklaras han.

Vilken legenden bakom motivet är, råder det ingen tvekan om. Lindberg har emellertid angripit denna legend på ett mycket självständigt vis. Konstnären blandar det katolska temat med de element ur romersk mytologi som kom att bli hans kännetecken.

För vilka är bättre lämpade att gestalta frestelse än skönhets- och kärleksgudinnan Venus/Afrodite, sonen Amor/Eros och deras följe av muntra, fiolspelande fauner?

St Antoni frestelse. Det är frestelsen och Venus som är i centrum, både i titeln och i kompositionen. Bakom Venus, till höger i bild, syns en fiolspelande faun, här gestaltad med getnederdel, bockhorn och bar överkropp. Bredvid faunen står ett litet, knubbigt barn som greppar i faunens päls. Amor har i Lindbergs tolkning varken vingar eller pil och båge. Kvinnan har sin hand mot en sittande gestalts axel, som om hon nuddar vid hans hud i en smekning. Även den sittande gestalten ser vid första anblick ut att vara en faun, då dess utseende påminner om den andra faunen. Det går dock inte att se om den har fötter eller klövar. Men eftersom vi känner till bakgrunden förstår vi att detta är St Antoni. Varför Lindberg har gjort St Antoni så slående lik en faun är emellertid en gåta för mig.

Om du vet, hör av dig!

St Antoni sitter vid sitt eget altare som har ett kors. Han befinner sig i sin grotta, i sitt hem. Det spelande och festande sällskapet har invaderat hans hem, hans inre, med syndiga tankar om ett annat slags leverne. De försöker förleda honom till att överge sin tro. Detta visas rent textuellt genom att sällskapet tycks komma från en ljus plats, men vara på väg att färdas längre in i grottan, in i mörkret. De för bort den katolske St Antoni från den katolska läran och exponerar honom för dödssynderna, varav tre är lust, frosseri och lättja.

Venus blir förknippad med kroppen, begäret och naturen. Hon är sin kropp. St Antoni är sitt sinne. Inom honom pågår en strid. Han känner skam över sina samvetskval.

Veckans läxa innefattar ytterligare en strid, men en mer påtaglig och kroppslig sådan.

Gå in på webben: Om oss: Samlingarna.

Slå upp: Garibaldi Lindberg, ”Strid”, ca 1900, grafik, etsning.

Fram till 1800-talets slut har mytologiska motiv varit en frizon för att avbilda människokroppen; där har nakenhet inte ansetts syndigt. Men under 1900-talets början sker en stadig ökning av antalet nakenstudier och avbildningar av nakna kvinnor. De mytologiska verken blir färre, samtidigt som verken i sig får en allt mindre narrativ struktur. På bilderna finns oftast enbart en kvinnoperson, passivt och statiskt skildrad.

Anledningarna till detta ”stilbrott” kan vara att kvinnor vid sekelskiftets slut blev mer emancipierade. Samtidigt accepterades kvinnliga modeller på allt fler konsthögskolor. Tabut kring kvinnokroppen var borta. I samband med det förenades kvinnan i konsten med naturen på ett annat sätt än tidigare. Hon avbildades i närhet till vatten, och ofta i harmoni med naturen. Kvinnoidealen och idéerna om män och kvinnor som motpoler levde kvar: aktivitet/passivitet, subjekt/objekt, avstånd/närhet, styrka/svaghet, kultur/natur – där naturen i sig symboliserar njutning, synd och sexualitet.

Kika på ”Strid” och fundera på hur och varför kvinnan i bilden är i harmoni med naturen.

PS. För några dagar sedan mottog jag en mycket berikande reflektion kring mitt förra inlägg, om Garibaldi Lindbergs ”I Karriär”. Varför svävar hästen ovan mark? Min förklaring var att den symboliserar vindens hastighet. Med det finns ytterligare en anledning:

Visste du att en av de första filmerna visade en häst i full galopp? 1879, långt innan cinematoscopet gjorde sitt intåg med bröderna Lumière på 1890-talet, uppfann engelsmannen Eadweard Muybridge ett zoopraxiscope. Muybridge lyckades på det viset fånga både människor och djur i rörelse. Vid en inspelning av hästens rörelsemönster upptäcktes det, att vid en kort tidpunkt i hästens galopp, är alla hovarna i luften. Denna upptäckt gav ekon i konsten och under en tid var det kutym att avbilda hästar ”mitt i språnget”.

Tack till den filmkunnige kommentatorn för denna anekdot om hur film och konst har växelverkat genom historien. Som filmvetare är jag lite generad över att jag inte själv tänkte på hur filmmediet kan ha influerat Lindberg. 🙂

Ses nästa vecka!

Då kommer temat med kvinnan nära vatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *