Havsstämning

Garibaldi Lindberg, ”Havsstämning”, 1915, grafik, etsning.

En sjöjungfru ligger på en stenhäll vid havet. Av fötterna att döma, håller hennes stjärtfena precis på att tillbakabildas och hon förvandlas till människa. Hon ser ut att hålla i en spegel som hon har ovanför huvudet och riktar mot vågorna. Mjukheten i kroppen efterliknar mjukheten i de böljande vågorna. Kvinnofiguren är i harmoni med naturen och hon ligger synligt oberörd av de stora vågorna som slår bredvid henne.

Kompositionen bär många likheter med målningar av kärleksgudinnan Venus, främst ”Naissance de Venus” (”Venus Födelse”) av Alexandre Cabanel, 1863.

Om vi ser en analogi till gudinnan, nyfödd ur havsskummet, associeras Venus här inte omedelbart med den sexuella sidan av kärleken, utan med oskuld och renhet.

Sjöjungfrur, som är till hälften kvinna, hälften fisk, är del av folktron i flertalet länder i världen, men tros ha uppstått ur den grekiska mytologins siren, som var till hälften kvinna, hälften fågel. Med tiden har dock dessa båda skepnader sammanfallit och idag är det många som ser sirener och sjöjungfrur som en och samma gestalt med fiskstjärt.

En sjöjungfru bär många associationer. Enligt folktron är både sjöjungfrur och sirener en slags erotiskt laddade övernaturliga varelser som lockar sjömän i fördärvet med sin förtrollande sång. Folktron står dock i många fall i konflikt med populärkulturen. I många sagor har sjöjungfrurna också en mänsklig, varm och välvillig sida, där de exempelvis förälskar sig i en sjöman eller prins som de möter ute till havs eller räddar livet på i en storm. Det mest välkända exemplet är H. C. Andersens Den lille havfrue.

Nu lämnar vi Garibaldi Lindberg. Hos Lindberg är det inte kroppen som är i fokus, utan det narrativa; det mytologiska skeendet som får liv. I nakenstudier i övrigt är det studier av anatomi som är det centrala. Målningarna som följer här är statiska och passiva i sitt formspråk. De har till syfte att visa en människa, inte att berätta en historia. Kroppen är i blickfång, medan bakgrunderna och omgivningarna är enkla och neutrala för att inte distrahera.

I våra samlingar når nakenstudierna sin kulmen under 1930-40-tal, med studier av kvinnlig anatomi.

Ex. Eric Detthow, ”Sittande Modell”, 1920-tal, målning, olja på pannå.

Ex. Martin Emond, ”Kvinnofigur”, 1930-tal, målning, olja på pannå.

Ex. Curt Clemens, ”I Badrummet”, 1946, målning, pastell.

Ex. Lennart Gram, ”Sittande Modell”, 1960-tal, målning, olja på duk.

Som synes är det endast manliga konstnärer som exemplifieras här.

Det finns en anledning.

Bland de verk som återfinns i våra samlingar på webben, och som utförts fram till 1970-talet – föreställande helt eller delvis avklädda personer – återfinns endast en kvinnlig konstnär:

Christine Sundberg.

Ex. ”Akademistudier i olja”, ca 1865, målning, olja på duk.

Här ser vi såväl manliga som kvinnliga modeller delvis avklädda.

Det är även inom andra genrer som kvinnorna lyser med sin frånvaro. Representationen av kvinnliga konstnärer är i samlingarna mycket låg ända fram till mitten av 1900-talet. En av anledningarna är att kvinnor i Sverige inte tilläts studera på Konstakademien förrän 1864, på Fruntimmers-Afdelningen. (Samtidigt välkomnades de på croquis-kurser, men de manliga modellerna var inte helt avklädda, utan iförda små byxor. Det räknas ändå som croquis.)

Men detta är givetvis inte ens en bråkdel av förklaringen. Nästa vecka tar jag därför itu med de vidare frågeställningarna: Vem har – historiskt sett – målat av vem? Och varför?

Samtidigt tar vi steget in i porträtt- och genremåleriet.

Väl mött!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *