Hur ser jag ut när du ser på mig?

Nils Kreuger, ”Min Hustru Bertha Och Bessie”, 1892, målning, olja på duk.

Till att börja med: I det här inlägget finns gott om bildexempel, långt fler än tidigare. Glöm inte att slå upp dem själva på webben: Om oss: Samlingarna.

Nu till ämnet.

Både porträttmåleri och genrekonst blir mer efterfrågat under den sena delen av 1800-talet, i och med att allt fler personer ur de lägre klasserna får möjlighet båda att måla och att beställa konst. Detta väcker ett intresse för de ”vanliga” människorna. Samtidigt minskar historiemålningarna i popularitet. Målningar och hyllningar av berömda nationalhjältar ersätts av bilder av det folkliga; allmogen och borgerskapet.

Med det folkliga kommer alkoholen (och även tobaken). Inte på ett sedelärande vis, som i David Deuchars etsningar, utan istället som en objektiv skildring av människors vardagsliv, speciellt i de lägre samhällsskikten.

Ex. Harald Sallberg, ”En Sjömanskrog”, 1940-tal, grafik, etsning.

Ex. Roland Svensson, ”Kortspel På Gillöga”, 1950-tal, grafik, litografi.

Det är uteslutande männen som skildras tillsammans med spriten, cigaretterna och rökningen. Däremot finns det – åtminstone fram till 1970-talet – inga exempel i samlingarna på kvinnor som brukar alkohol eller tobak. Detta är ett tydligt exempel på hur konsten följer med sin kontext. Alkohol och liknande berusningsmedel var länge tabu. Framför allt inom borgerskapet, och framför allt för kvinnor.

Under 1800-tal och tidigt 1900-tal var kvinnorna inom de högre klasserna på många sätt begränsade till den privata sfären samt till vissa offentliga ställen, såsom caféer och restauranger. Antingen förekom inte alkohol på dessa platser eller så kunde den inte drickas av kvinnorna om de ville behålla sitt goda rykte.

Men det har givetvis alltid funnits kvinnor som har druckit sprit, precis som det alltid har funnits yrkesarbetande och självförsörjande kvinnor. Dessa har emellertid inte infogats i våra samlingar och har därmed uteslutits ur den (konst)historieskrivning som vi bidrar med.

Istället är det männen som avbildas i yrkesroller. Själva yrket finns ofta med i titeln på konstverket.

Ex. Nils Kreuger, ”Pettersson, Vedsågare I Kalmar”, 1877, teckning, blyerts.

Visserligen skymtar en kvinna i en yrkesroll förbi redan under 1920-talet, och då som sköterska på ett äldreboende.
Ex. Eric Hallström, ”På Ålderdomshemmet”, 1920-tal, målning, gouache krita.
Men kvinnor med yrkestitlar dyker inte upp i mer ansenlig mängd förrän på 1970-talet.

Varför?

Den stora anledningen är givetvis att det inte blev allmänt accepterat för kvinnor att yrkesarbeta förrän under mitten av 1900-talet. Till detta kan vi lägga det faktum att 80 % av de konstnärer som representeras i samlingen är män ur något av de mer välbärgade samhällsskikten.

Dessutom finns det inom konstvärlden en lång och djupgående tradition att en manlig konstnär målar av en kvinnlig modell och inte tvärtom, något som ju framkommit även inom nakenstudierna och som har visat sig vara svårt att ändra på.

Konstnärerna som finns med i våra samlingar har avbildat kvinnor ur borgarskapet; de som fanns närmast till hands att avbilda, såsom hustrur och döttrar. I porträttmåleriet är det också så vi ofta finner kvinnorna, i rollen som släkting till den manlige konstnären. Porträtten innehåller i många fall ord som ”hustru”, ”fru”, ”mor” och ”syster”.

Ex. Axel Kargel, ”Min Fru Elsa”, 1929, teckning, blyerts.

Ex. Sven Ljungberg, ”Mor”, 1950-tal, grafik, trägravyr.

Däremot har jag inte kunnat hitta någon kvinnlig konstnär som har målat av en manlig släkting. Vid en sökning i databasen med sökordet ”Självporträtt”, finner vi sex kvinnliga konstnärer och fyrtioåtta manliga konstnärer, där

Carl Larsson, ”Blomstervännen”, 1909, målning, akvarell

troligen är det mest kända självporträtt vi har.

När vi går in mer på djupet i motiven finner vi att de avmålade kvinnorna tidsenligt – och ur ett borgerligt perspektiv – ges en klar koppling till hemmet som ”hemmets ängel”, med elegans och skönhet. De skildras till övervägande del sittande på lugna och behagliga platser, ofta i anknytning till hushåll, familj och barn.

Ex. Waldemar Sjölander, ”Interiör Med Iris”, 1930-tal, grafik, färglitografi.

Ex. Josephine Nisbeth, ”Liten Flicka Som Syr”, 1860, målning, olja på duk.

Ex. Christine Sundberg, ”Interiör”, 1890-tal, målning, olja på duk.

Kontentan blir i alla fall att majoriteten av de kvinnor som avbildas i Kalmar konstmuseums samlingar representeras ur ett utifrånperspektiv. De definieras av någon annan.

På 1960-talet – i och med de feministiska samhällsrörelserna – finner vi dock en brytpunkt i samlingen. Både konstteoretiker och konstnärer börjar på allvar att opponera sig emot den traditionella representationen av kvinnor i den visuella kulturen.

Nästa vecka: Schabloner, rosor & passion.

Ses då! 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *