De senaste veckorna har milt sagt varit händelserika. I Kalmar har vi haft Kalmarsunds Pridevecka med avslutande pridetåg för tredje året i rad. Ölands skördefest anordnades för tjugoförsta gången och föregående vecka arrangerade vi årets Samtidskonstdagar, drivet av Folkrörelsernas Konstfrämjande i samarbete med Konstfrämjandet Öland/Kalmar med stöd av Sveriges Konstföreningar. Till seminariedagarna var det 165 personer anmälda och de som deltog var allt från konstnärer, museichefer, curatorer, intendenter, politiker, tjänstemän, och studenter.
För att omfatta dess rika innehåll så delar jag med mig utav två studenters upplevelser och reflektioner kring den 5 oktober. Nedan följer därför texter av Evelina Sandberg och Emelie Farkas från Linneuniversitetets Kulturledarprogram (tack för ert bidrag):
Centrum/Periferi, att verka platsspecifikt och ett konstens ekosystem
Dag ett av årets upplaga av Samtidskonstdagarna ägde rum på Kalmar Slott. Vi som studerar tredje året vid Linnéuniversitetets Kulturledarprogram med inriktning konst- och bildvetenskap blev inbjudna att deltaga under dessa dagar, för att sedan skriva några reflekterande ord om dem. Under första dagen fick vi som deltagare lyssna till en rad presentationer av olika konstnärliga projekt som bedrivs såväl lokalt, nationellt och med anknytningar över landsgränser, följt av två panelsamtal om dagens berörda ämnen, för att sedan avsluta med ett antal workshops. I år fokuserar dagarna på hur samtidskonsten kan verka både i en storstad och ute i landsbygden, där konstnärliga praktiker och processer får kultiveras tillsammans med lokal kunskap.
Vid dagens båda panelsamtal ställdes bland annat frågan om varför ett fokus på landsbygden kommit upp inom samtidskonsten. Johan Pousette, Iaspis, lyfte här Pier Luigi Saccos teori om en Kultur 3.0, att kultur idag genomsyrar allt mer av det samhälle vi lever i och det faktum att vi nu blickar allt mer utanför storstäderna kan ses som en reaktion mot det urbana. Ur ett postmodernistiskt förhållningssätt till det visuella och till vilka processer som är aktiva vid vår reception av konst, känns detta som ett högaktuellt synsätt. Åsa Jungnelius, från det andra panelsamtalet, menar att det som händer vid de stora institutionerna och de stora städerna blir allt mer likformigt, därför blir det mer intressant att rikta blicken bort från detta för att hitta nya möjligheter och vägar. Mike Bode, Nya Småland, påpekade att det inte längre är aktuellt att se arbetet som antingen ruralt eller urbant – det är snarare frågan om ett konstens ekosystem.
Är det så vi ska förstå den värld som samtidskonsten verkar i? Ett konstens eget ekosystem? Detta är en intressant tanke då den ger en plats åt alla aktörer och visar på att samtliga har en roll att fylla. Lars Lindkvist, Institutionen för organisation och ledarskap vid Linnéuniversitetet, var en av dem som lyfte de små aktörernas viktiga roll som risktagare och provokatörer inom samtidskonstens fält. Om de stora inrättningarna är centrum och de mindre konsthallarna och projekten som pågår på landsbygden är periferin i detta ekosystem, så behövs det aktörer som fungerar som bindväven mellan dessa noder.
Här är Mike Bodes och Jonatan Habib Engqvists projekt Nya Småland ett exempel på hur fyra institutioner, tre regioner och ett universitet jobbar i spännvidden mellan olika noder. Genom att jobba enligt ett tvärsektionellt och jämställt arbetssätt uppstår nya intressanta möten mellan den kunskap som finns både lokalt och globalt. Detta möjliggör i sin tur att vi kan applicera nya sätt att tänka och agera runt processer som pågår inom det geografiska område som ligger till fokus för studien.
Om konsten är ett eget ekosystem, där vi kan tala om storstäder och stora institutioner som centrum och där landsbygden och mindre privatägda gallerier som någon sorts periferi, blir Art in Residence en projektform som är intressant att utforska inom detta system. Residence-projekt finns i många olika varianter vilka under dagen bland annat representerades av Sydafrikanska Nkuli Mlangeni som presenterade sitt projekt som residencekonstnär i Kalmar och en del av hennes textila verk kunde ses i Kalmar konstmuseums utställning Djupt Minne. Iaspis kan ses som en central aktör med sina många residenceprogram medan Sixten Sannes Rävemåla Recidency Programme får bli dagens representant för landsbygden och det perifera.
Om vi flyttar vårt fokus från det stora, redan etablerade, tycks det bli än mer viktigt att knyta an till den plats där konsten som händelse ska ta form. I linje med detta presenterades flera projekt som berör platsspecifik konst och där man, för att citera Åsa Jungnelius, ”arbetar efter den konstnärliga praktikens egna premisser.” Jungnelius projekt Residence-In-Nature, Rejmyre Art Lab’s Center for Peripheral Studies och även nystartade Konstfrämjandet Jämtland är alla tydliga representanter där just sådana processer får ta plats, äga rum och utforskas vid platser som konstvärlden traditionellt inte fokuserat på.
Samtliga av talarna under Samtidskonstdagarna tycks eniga om att samtidskonst är ett verktyg med vilket vi kan undersöka och utforska problem och frågeställningar som vi stöter på i vårt samhälle. Jag upplevde ett starkt fokus på undersökandet av vad som händer i mötet mellan konsten och det lokala. Här skulle jag vilja lyfta två av deltagarna. Först Konstfrämjandet Jämtland för hur de utgått ifrån det som finns inom deras direkta närhet och försökt att hitta nya arbetssätt för att ta sig an kultur. Den andra är Rejmyre Art Lab och, här kanske framförallt, den workshop de höll under eftermiddagen. Genom enkla medel kunde vi som deltagare föra samtal om, samt vrida och vända på vad det egentligen innebär att vara i centrum och att vara i periferin. Är centrum alltid något att eftersträva?
Dagens presentationer och samtal berörde ämnen som är viktiga för samtliga positioner inom samtidskonstens ekosystem. Ändå har vi bara skrapat på ytan av många projekt. Och något som verkligen fastnade hos mig var frågan som dagens moderator, Petra Johansson, lyfte. Att projekt är ett tomt ord och hur kan vi formulera oss kring de nya former som samtidskonsten har utan att använda oss av begreppet projekt?
– Evelina Sandberg
Samtidskonstdagarna dag .1. Kalmar Slott
Den första Samtidskonstdagen, 5 oktober 2017 var på Kalmar Slott. Den som närvarade fick möjligheten att ta del av flera presentationer där både konstnärer och andra aktörer inom konstvärlden bland annat diskuterade projektformen art in residence. Det presenterades flera projekt drivna av konstnärer och jag märkte ett mönster där samtidskonsten bland annat fått form av natur och glas. Många förespråkare visade upp dokumenterande bilder av sina projekt och som avslutning innan lunch och eftermiddagsfika samlades några av dem på den mindre scenen för ett panelsamtal.
Utöver de olika presentationerna så fick vi delta i workshops som vi besökare fått förboka inför dagen. Jag valde ”A Muddy place for Art” med den svenska konstnären Åsa Sonjasdotter. Vi såg även en performance vid namn ”Tja chat, tjena chien, om härmning som förskjutning” av Liv Strand och koreografen Marcus Doverud, en föreställning som jag tyckte hänvisar till livets alla aspekter. Det bjöds även på mat och fika vilket var ett ypperligt tillfälle för den som ville nätverka eller bolla idéer och tankar om dagens programpunkter med andra konstintresserade. Deltagarna fick mot kvällen vidare möjlighet att ta del av visningarna av utställningarna Djupt minne och Designarkivet A-Ö på Kalmar konstmuseum. Om man som besökare inte fått nog av dagens konstreflektioner så erbjöds avslutningsvis ett bord för middagsbuffé på restaurang Park Hermina.
Dag 1, förmiddag
När alla var registrerade och på plats så inledde arrangörerna med att diskutera konstbegreppet och konstens roll i samhället. Några värdeord dök upp som ”konsten är till för alla” och välplanerade uttal kring konsten kom vidare i följd som ”konst och kultur förutsätter demokrati och att konsten är till för att stimulera, till och med provocera”. och ”… för alla tjänar på ett samhälle där alla håller ihop”. Redan inledningsvis stimulerades tankar kring konsten och hur viktig den faktiskt är. Samtidigt kunde man som besökare analysera slottets rum, de stora fönstren och väggdekorationerna. Petra Johansson som var moderator för dagen beskrev residensprogrammet som en metod som möjliggör en konstnärlig process och produktion men som också gynnar konstnärer med olika typer av ekonomiska stöd.
Strax efter arrangörernas inledning fortsatte programmet med Nkuli Mlangeni en ung residencekonstnär från Sydafrika som beskrev sina arbeten med textiler. Hennes bilder bidrog tillsammans med hennes projektpresentation tankar om ”art in residence” som möjliggörande för nya möten genom konst och kultur. Vidare ledde hon in på diskussioner om förhållandet mellan den digitala och verkliga världen.
Johan Pousette, verksamhetsledare för Iaspis beskrev residens och dess utveckling, det handlade bland annat om internationella samverkansprojekt och internationellt kulturutbyte och resestipendier. Pousette beskrev konstnärliga residensens former genom följande punkter: Den klassiska residensmodellen, residens i samarbete med institutioner och festivaler, konstnärsdrivna residenscetrum, forskningsbaserade residens, tematiska residens, produktionsbaserade residens, konstområdesövergripande residens och konstnärliga residens som fristäder.
Han menade att konstnärerna är viktiga att förstå och de är drivkrafterna av producering och utveckling och residens underlättar ekonomiskt för konstnärerna. Dessutom bjuder residens in till ett samarbete mellan konstnärer internationellt. Konstnärer kan resa utomlands vilket bland annat ger möjlighet för kulturutbyten och att upptäcka den internationella utvecklingen. Pousette förklarade att det delas ut omkring 6 miljoner årligen i stipendier och resor med mer. Han sa: ”konstnärens närvaro stimulerar orten på kartan och genom residensprogrammet så startas även nya processer”.
Vidare följde fler presentationer. Den futuristiska och musikaliska fågelholken, alltså ett tidigare instrument vars klingande toner tog form då småfåglar åt ditlagda frön, lockade publiken till skratt. Det var ett bidrag från Sixten Sannes presentation som visade bilder från en plats i Rävemåla där fyra stycken konstnärer i styrelsen, två från England, en från Hamburg och projektledaren Sannes, uppväxt på orten, drev sina projekt tillsammans.
Panelsamtalet innan lunch diskuterade bristen av konst och kultur på landsbygden. Där kom bland annat upp att många konstnärer var mer av självständiga kreatörer ”kreativa- och kulturella skapare”, än utbildade, vilket resulterar i ett slags ekosystem. En av paneldeltagarna kallade det ”Zlatanfenomenet” – alltså att landsbygden är som Rosengård, där det kan finnas potentiella proffs som Zlatan och därför bör man satsa på dessa grupper.
Till lunch fick vi orientalisk mat i Kalmar stadspark, intill slottsmuren med utsikt över havet.
Dag 1, eftermiddag
Tillbaka igen efter lunch berättade slottschefen Mimmi Mannheimer om Kalmar Slott och regionens historia och utveckling. Kalmar har som stad varit en av Sveriges viktigaste platser och hit tog sig konstnärer från hela Europa. Idag drivs verksamheten och slottet av Kalmar kommun.
Därefter beskrevs projekt i glas av konstnären Åsa Jungnelius, ”Residence-In-Nature” och en kvinnlig konstnärsgrupp delaktiga i projektet ”Massa i rörelse”. Konstnärsgruppen beskrev sin forskning där några i gruppen fokuserat på glasets historia. De nämnde bland annat glasbruken Kosta och Boda. I några av gruppens bilder fanns även Jungnelius med, bland annat dem alla tillsammans i ett av The Glass Factorys alla rum, rummet där konstnärer kan tillverka glas på plats medan åskådare kan se på.
Efter Rejmyre Art Lab’s for Peripheral Studies, Konstfrämjandet Jämtland och Bac (Baltic Art Center) Gotland kom nästa panelsamtal som vid detta tillfälle endast var kvinnor. I detta samtal diskuterades relationen mellan konstnärerna och platsen där de utfört sina konstnärliga projekt.
Efter eftermiddagsfikan fick vi se på tidigare nämnd performance ”Tja chat, tjena chien, om härmning som förskjutning”. Strand och Doverud visade med rörelser skillnaden mellan lek och allvar. De kunde genom sina rörelser få publiken att förstå olika typer av aktiviteter som bollkastning, skidåkning, arbetsuppgifter på restaurang eller musikantens instrumentella kunskaper. De rörde sig i nästan hela rummet och ibland samverkade de med publiken genom att sätta sig bland dem. Från lång tystnad övergick föreställningen till uppläsningar från tomma dokument, bland annat beskrev Strand bröstcancer med ett fall där en patient fått operera bort sitt bröst och där ett inplantat blivit möjligt men i detta sammanhang kopplade konstnären tankar om vad som är kvinnligt och vad som är normalt.
Efter föreställningen fick vi gå till vår valda wokshop. Jag hade som många andra valt ”A Muddy place for Art”, ett av fyra alternativ. Denna workshop höll konstnären Åsa Sonjasdotter i som i sitt konstnärskap intresserat sig för botanik och sökt kunskap och historia i tiotals år om kulturväxter som för henne är hybrider. När vi kom in i vårt arbetsrum fanns det en ledig stol till var och en kring ett bord. På bordet fanns några potatisar och pennor placerade på en vit pappduk. Min första tanke var att vi kanske skulle gestalta potatisarna men så var inte fallet men ändå förkom det en och annan avbildad potatis mot slutet. Uppgiften var att fundera kring potatisen bland annat i relation till kultur och natur och hur den kan placeras i en samtidskontext, samt var konstnärens roll är i denna fråga. Frågeställningen blev tillslut så pass stor att även svaren blev stora. På mitt bord antecknades bland annat ”tjock tid”, ”uppdelad världssyn”, ”antropogen”, ”rund”, ”konstnärsroll= tankeprocess”, ”organism”, ”form skapad av natur, form skapad av människa.” och så vidare. Avslutningsvis presenterade och diskuterade alla sina idéer. Dialogerna blev nästintill kreativt eldiga.
En sak som jag upplever som självklar från denna dag är ett ”kunskapsutbyte”, i förhållande till vad residens kan tillföra olika typer av konstnärliga processer, nätverkanden liksom samverkanden mellan flera individer.
– Emelie Farkas