Porträtt i gungning

Hans Sandén, ”Utan Titel”, 1978, målning, pastellkrita. Bilden är beskuren.

På 1960- och 1970-talen gav andra vågens kvinnorörelse eko i konstvärlden. Feministiska konstteoretiker förde fram hur kvinnokroppen sedan århundraden tillbaka har sexualiserats för att marknadsföra produkter och tjänster. Idag är det fortfarande kvinnan som är lika med sex och erotik inom bildkulturen. Även om män också erotiseras alltmer. Detta diskuteras inom den genusvetenskapliga del av konstvetenskapen som vi nu kommit in på.

En vanlig metod att återerövra kroppen och frigöra den från objektifiering och passivisering blev på 1970-talet just att sätta kroppen i fokus. Genom att ställa stereotypa skildringar i centrum, finns dock risken att bilderna istället befäster de stereotyper som de är tänkta att bryta. Ur ett rent visuellt perspektiv är det fortfarande exponerade kroppar som vi ser. En betraktares förmåga att se bortom denna dimension avgörs av hur mycket hen vet om de politiska ställningstaganden som ligger bakom.

Att hitta ett första verk ur samlingarna som exemplifierar denna era är svårt. Sandéns verk är målat under den tid som jag beskriver ovan, men jag känner inte till den närmare historien eller innebörden bakom det. Därför kan det betraktas som ett exempel från den tid inom konsthistorien som jag beskrivit, men inte som ett regelrätt exempel på feministisk konst.

Vad jag kan göra när det gäller bilden är istället att konstvetenskapligt tolka dess yta, tecken och symboler.

På bilden ovan ser vi en gestalt som uppfattas som kvinnlig. Kvinnogestalten är avbildad i en knäböjande position. Brösten är bara, medan resten av överkroppen och en bit av benen döljs av vad som kan uppfattas som en svart korsett eller liknande underklädesplagg. Kvinnans hår är långt och mörkt. Benen är varmt och passionerat röda.

I den vänstra delen av bilden, bakom kvinnans rygg, skymtar ett mönster bestående av rosa och vita blommor. Inom konsten har blommor, i synnerhet rosor, sedan länge använts som symboler för kvinnlighet och kvinnlig sexualitet. Rosa är en blandning av två semiotiska tecken: vitt för oskuld och rött för synd, men de flesta människor ser nog istället färgen som flickig, söt och gullig. Numera är den också en partifärg i Sverige.

Utan kunskap om konstnärens intentioner med just detta verk är det inte möjligt att fastslå om det finns en uttalad feministisk tanke bakom motivet eller inte.

Vad som däremot kan konstateras genom en placering av bilden i ett intertextuellt sammanhang, är att kvinnans pose påminner mycket om de exponerade kvinnobilder som ges i populärkulturen, såsom i reklam och herrtidningar.

Med andra ord kan det tolkas som att konstnären med sin bild ville ge en kommentar till de objektifierande bilder som under den andra vågens kvinnorörelse klassificerades som anstötliga och i behov av omformulering.

Men bilden kan lika gärna tolkas som en form av kroki.

Nästa vecka:

Vilken känd glaskonstnär möter vi då?

Ledtråd: Ormar, vargar …

… och tulpaner. 😉

Ha det bra tills dess!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *