Att verka på en plats och för en gärning och varför konst är meningsfullt

Jag verkar sedan några år tillbaka på Kalmar konstmuseum. Kalmar konstmuseum är min arbetsplats.
De flesta av oss tillbringar större delen av vår vakna tid på vår arbetsplats och vi umgås mer med dem vi träffar under vårt arbete, som du förhoppningsvis har en god relation till, än med din familj och dina vänner.

Hur viktigt är det då inte att den plats du verkar på är hälsosam och en värdig plats att gå till. Att du har ett arbete där dina arbetsuppgifter och dina gärningar känns viktiga och uppskattade. Visst kan det var lite olika för olika människor på den punkten, för vissa är ett arbete ”bara ett arbete” för att sedan göra det man älskar och ger en näring på fritiden (om man har råd och ork efter jobb och lön vill säga).

Själv tillhör jag den skara som inte vill slösa bort min tid på för många ”måsten” eller meningslösheter.
Jag vill tycka om det jag gör, det ska vara meningsfullt och min arbetsplats vill jag ska vara en närande och bra atmosfär att vara i. Sån är jag. Utan att vara naiv och inte förstå att verkligheten emellanåt inte alls ser ut så, men för det mesta åtminstone, så vill jag verka i en sådan miljö.

Kalmar konstmuseum har för mig varit en fantastisk plattform för att att möta alla sorters människor bland besökarna, sedan jag började arbeta här en av vårens första dagar 2014 . En meningsfull plats och plattform för att samtala om allt det som berör oss människor, om det som påverkar oss och det som är nödvändigt för ett friskt samhälle att tala om. Allt detta med konsten som utgångspunkt. Jag får arbeta med några av de ting jag tyckt varit roligast och på olika sätt insupit kunskap kring under i princip hela min livstid; konst och pedagogik.

Mellan tiden mars 2014 – december 2016 har jag i runda slängar träffat 13 000 besökare på Konstmuseet. Dessa i alla åldrar och samhällsgrupper, som jag på ett pedagogiskt sätt förmedlat konsten till.
Vad har det gjort med mig? Vad har jag gjort för dem jag mött?

Jag har kunnat använda mina kunskaper och erfarenheter för att beröra, förmedla, bilda och bildas. Jag växer minst lika mycket som dem jag träffar  via våra möten och också via vårt gemensamma möte med allt det konsten förmedlar och lockar fram.

Vårt samhälle (de människor som lever där i) skyddar sig allt för ofta bakom fasader, rätt titlar, formaliteter, likriktning, vanor och papper.                      Konsten blir den bro vi behöver till svåra ämnen och för det som är levande.  Den bro vi behöver för att öppna ögonen och inte glömma bort att se.                  De jag möter, de räknas alla. I mina möten får de guldkorn som annars försvinner i ett hav av ”rätt” beige sand, lysa i all sin egenart.
Därmed inte sagt att ”konstvärlden” inte är fyrkantig, elitistisk och auktoritetsstyrd (trots allt prat om medvetenhet), för det är den till stora delar dessvärre. Men möjligheten finns ändå kvar att få lov att ta sig ut ur fyrkanten, gå över broar och tänka fritt, men också medvetet och innovativt.

Den dag denna känsla saknas mig på den plats jag lägger mitt livs timmar och möda, då ska jag gå vidare till mer gynnsamma platser.                                           Möten, människor och ”konsten” tar jag då med mig, det andra lämnar jag kvar.   Men just nu ska jag se fram emot de sista månaderna av ett speciellt år och mot det nya året 2018 för att se vad Kalmar konstmuseum, konsten, människorna och allt annat har att ge. Spännande var ordet!

Publicerat av

nathalie

Min favoritmöbel hemma i ett av alla mina barnrum var ett (som jag minns det) enormt, rött skrivbord. Där ritade jag. Där lekte jag "konstnär". Jag lekte att jag tog emot beställningar på konstverk som folk beställde genom luckan som fanns mellan skrivbordets fastbyggda hyllsystem. Utomhus i trädgården vid den stora stenen som min pappa helst ville spränga bort (till min stora förfäran), vid skogspartiet och fältet lekte jag annat. Troll och Jesus bland annat. Jesus kom vandrade över fältet med en herdestav , värdigt framskridande med ett kärleksfullt sinnelag. Jesus kom på besök hos trollen vid stenen och blev bjuden på mat lagad av träbitar, lera, småsten och diverse blommor och blad. Jag spelade alla roller. Sedan ritade de tillsammans i sanden och dekorerade naturtårtor. Bildlektionerna på dåtidens förskola och skola var något av det mest vettiga och livgivande jag gjorde på skoltid, förutom rasterna förstås. Jag hade lätt för skolan, men det var bildlektionerna jag såg fram emot.. På gymnasiet sedan, valde jag till extra timmar bildlektion - det var skolveckans höjdpunkt. Som tonåring fick jag morfars gamla Konicakamera och jag anmälde mig till fotokurser. Sedan till kroki, keramik, dans, teater, filmklubbar, kör och skrivarkurs. Jag behövde alternativa språk, men förstod inte då, uppvuxen i några av landets småstäder, vad jag sökte. Men jag sökte. Jag hade min konstnärliga morfar, mamma, lillebror och farmor med jordens mest gröna, blommande fingrar, kreativa gardinuppsättningar och 60 undulater och kanariefåglar i ovanliga färger. Jag såg ju färg, form och uttryck omkring mig. Jag beundrade andras hem genom fönster och besök, hemmen med mycket böcker, växter och med konst på väggarna. Något svarade an. När jag blev äldre, 18 år, bodde jag i en liten lägenhet med kokvrå och blått plastgolv. I de svängarna gjorde min mamma en resa till Louisiana och kom hem med en Egon Schiele-affisch till mig. Jag förstod äntligen vad jag längtat efter. Affischen har suttit uppe i alla mina hem, naggad i kanterna av nålar, häftmassa och kärlek. I dag sitter den innanför glas och ram. Jag började undersöka landets konstskolor och fastnade för Konstskolan i Kristianstad. De hade en snygg broschyr, bra presentation, en snygg kille med en t-shirt med målarstänk på fotona och ett gott rykte. De ville ha arbetsprover. Jag flyttade till Malmö, hyrde in mig i en ateljé och arbetade ihop mina prover och kom in på livets första självvalda skola. Resten är historier för sig. Jag fortsatte sedan till andra skolor och studerade konst, pedagogik och konstterapi, arbetade som konstlärare i teoretisk och praktisk form under femton år. Sedan kom barnen, flyttar, nya städer, andra studier, andra jobb. Och nu arbetar jag på Kalmar konstmuseum där jag kan förena några av mina favoritintressen; konst, pedagogik, glödande ämnen och samhällsengagemang. Här är jag nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *