Demokratidag på konstmuseet

En av alla fantastiska saker jag får arbeta med på konstmuseet är att jag får vara en del av sjuornas årliga Demokratidag. För tredje året i rad har jag haft några klasser från årskurs sju på besök på konstmuseet, som en del av deras demokratiarbete.

De har arbetat med demokratifrågorna i skolan och använder sedan bland annat konstmuseet som ett förlängt klassrum för att vidga frågan än mer och hitta nya ingångar. Jag som konst- och museipedagog får göra mitt bästa för att använda den konstutställning som finns att visa vid tillfället, för det syfte de är här för.

I år råkade det vara Designarkivet från A-Ö som vi arbetade utifrån. Till en början en till synes  ganska ”svår” utställning för ändamålet, vad gäller åldersgruppens referenser och erfarenheter. Jag älskar de här utmaningarna och när skolorna förstår hur konsten kan användas på alla tusen sätt.

Det gäller att hitta ingångar och ord och pedagogiska ”knep” där varje respektive målgrupp kan hämtas upp utifrån sin plats, hitta identifikationer att börja väva från för att de ska följa med i trådar, tankegångar, ordförståelse, samband, känslor, medvetenhet och intellekt. Det måste ta tag i den som lyssnar. Annars tappar du dem. Det blir ointressant och tråkigt. Det vet varje bra pedagog och alla goda berättare och storytellers.

Några av de ingångar i utställningen som jag gjorde var att tala om samhälls- och kulturhistoria och arv.  Vi tog oss igenom begrepp som folkhemmet, välfärd, klassamhälle, jämlikhet, trygghetssystem, lågkonjuktur, produktionsindustrin, produktutveckling, formgivning, arkiv och så vidare. Vi talade om arkivens och museernas betydelse och tillblivelse, vikten av att spara, samla, bevara, föra vidare historia, kunskaper och vad som funnits före oss, vad som lett oss dit vi är idag och vad vi gör med det. Allt detta genom formgivarnas arbeten, processer, skisser och design.

Det är en enorm glädje att möta dessa unga människor, de sjundeklassare som just lämnat barndomen och ska ta sig genom tonårsvägen fram till att bli de vuxna som en dag kommer att ta över min och alla andra vuxnas stafettpinne för att förvalta vårt arv, av de vi i vår tur gjort med våra arv. Och det finns hopp kära ni. Jag tror de blir våra hjältar, de här unga människorna. Ännu med bus och lek i ögonen, blyghet, osäkerhet och identitetsökeri – ser jag klokskap och medvetenhet som växer i dem. Och jag är säker på att deras lärares engagemang och ordnande med det viktiga ämnet demokrati och deras möte med konsten kommer att påverka dem inför framtiden.

Publicerat av

nathalie

Min favoritmöbel hemma i ett av alla mina barnrum var ett (som jag minns det) enormt, rött skrivbord. Där ritade jag. Där lekte jag "konstnär". Jag lekte att jag tog emot beställningar på konstverk som folk beställde genom luckan som fanns mellan skrivbordets fastbyggda hyllsystem. Utomhus i trädgården vid den stora stenen som min pappa helst ville spränga bort (till min stora förfäran), vid skogspartiet och fältet lekte jag annat. Troll och Jesus bland annat. Jesus kom vandrade över fältet med en herdestav , värdigt framskridande med ett kärleksfullt sinnelag. Jesus kom på besök hos trollen vid stenen och blev bjuden på mat lagad av träbitar, lera, småsten och diverse blommor och blad. Jag spelade alla roller. Sedan ritade de tillsammans i sanden och dekorerade naturtårtor. Bildlektionerna på dåtidens förskola och skola var något av det mest vettiga och livgivande jag gjorde på skoltid, förutom rasterna förstås. Jag hade lätt för skolan, men det var bildlektionerna jag såg fram emot.. På gymnasiet sedan, valde jag till extra timmar bildlektion - det var skolveckans höjdpunkt. Som tonåring fick jag morfars gamla Konicakamera och jag anmälde mig till fotokurser. Sedan till kroki, keramik, dans, teater, filmklubbar, kör och skrivarkurs. Jag behövde alternativa språk, men förstod inte då, uppvuxen i några av landets småstäder, vad jag sökte. Men jag sökte. Jag hade min konstnärliga morfar, mamma, lillebror och farmor med jordens mest gröna, blommande fingrar, kreativa gardinuppsättningar och 60 undulater och kanariefåglar i ovanliga färger. Jag såg ju färg, form och uttryck omkring mig. Jag beundrade andras hem genom fönster och besök, hemmen med mycket böcker, växter och med konst på väggarna. Något svarade an. När jag blev äldre, 18 år, bodde jag i en liten lägenhet med kokvrå och blått plastgolv. I de svängarna gjorde min mamma en resa till Louisiana och kom hem med en Egon Schiele-affisch till mig. Jag förstod äntligen vad jag längtat efter. Affischen har suttit uppe i alla mina hem, naggad i kanterna av nålar, häftmassa och kärlek. I dag sitter den innanför glas och ram. Jag började undersöka landets konstskolor och fastnade för Konstskolan i Kristianstad. De hade en snygg broschyr, bra presentation, en snygg kille med en t-shirt med målarstänk på fotona och ett gott rykte. De ville ha arbetsprover. Jag flyttade till Malmö, hyrde in mig i en ateljé och arbetade ihop mina prover och kom in på livets första självvalda skola. Resten är historier för sig. Jag fortsatte sedan till andra skolor och studerade konst, pedagogik och konstterapi, arbetade som konstlärare i teoretisk och praktisk form under femton år. Sedan kom barnen, flyttar, nya städer, andra studier, andra jobb. Och nu arbetar jag på Kalmar konstmuseum där jag kan förena några av mina favoritintressen; konst, pedagogik, glödande ämnen och samhällsengagemang. Här är jag nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *