Gunilla + Raine = sant

2016 gick två färgstarka Kalmarprofiler ur tiden. Mindre än ett halvår efter Gunilla Skyttlas bortgång följde hennes livskamrat Raine Navin. Textilkonstnärerna hade målat staden i kärlekens färger och var ett vanligt inslag i dess stads- och kulturbild. De hade stått stadigt vid varandras sida och tycktes oskiljaktiga sedan de träffats på Konstfack i början av 60-talet. Kort därefter kom de att flytta till Kalmar i och med att Raine fick anställning på Kalmar Hemslöjd.

Konstnärsparet värnade om det textila hantverket samtidigt som de lekte med olika utmaningar som lätt kunde anses som omöjligheter. Gunillas fria broderier var ofta hjärtformade och de var tidiga med att sticka in olika objekt liksom att testa att brodera på material som var avsedda för andra ändamål. De var två kreativa konstnärssjälar som kallades för textila entertainers med finurligheten att skapa konst av det mesta. De ställde ut och var verksamma som kursledare och inspiratörer i hela landet med vänner i alla dess hörn. Ingen lämnades utanför utan alla inbjöds till deras hjärtliga liv, gemenskap och konstnärskap. Själv förknippar jag dem med en stor portion kärlek, öppenhet, klokskap, kunskap, lekfullhet och nyfikenhet. Särskilt med minnet från när min gymnasieklass besökte dem i deras hem i slutet av 90-talet. Det var inget vanligt hem utan en stor lägenhet fylld av prydnadssaker, konstnärlig inspiration och kärlek, beläget på Södra Långgatan inne i Kalmar.

Parets 80-årsdagar firades med tårtkalas och utställning på Galleri Monica Strandberg hösten 2014. På vernissagedagen låg paret uppkrupna i en säng likt John Lennon och Yoko Onos Bed-in Peace Demonstration. Kvällstid belystes galleriets fasad i kärlekens röda färg till ljudet av ett dunkande hjärta.

I samband med deras bortgång bildades den ideella vänföreningen Gunilla Skyttlas och Raine Navins vänner. Den sattes samman av bland annat Ove Thorsén och Barbro Eldhagen. En förening som vårdar och värnar om konstnärsparets konstnärskap och konstnärliga verksamhet med en förhoppning att fler går samman för att göra något av det som Gunilla och Raine lämnat efter sig. Kalmar läns museum tar hand om kvarlåtenskapen efter paret.

Nu bjuder Kalmar konstmuseum in till en utställning med verk av dem bägge. Det spirar, det gäller livet visas från den 22 november till den 11 februari nästa år. Gunilla och Raine har donerat tre verk var till Kalmar konstmuseum och de visas tillsammans med tidigare förvärvade verk ur museets samling med inlån från några av deras vänner.

På onsdag firar vi dessutom konstföreningens 100-årsjubileum med att bjuda in Erik Broman, en av konstmuseets tidigare chefer. Kom gärna för att höra honom berätta om sina minnen och vänskapen med Gunilla och Raine likaså.
– Hjärtligt välkommen!

Vad är PechaKucha?

PechaKucha är ett presentationsformat som innefattar 20 bilder som visas 20 sekunder vardera. Det innebär ett anförande på exakt sex minuter och 40 sekunder vilket kommit att börja användas inom design, arkitektur, fotografi, konst och andra kreativa yrken eller akademier. Men det kan även användas för att berätta om forskning, studier, samlingar, fritidsintressen, resor eller andra passioner.

Som uttrycket avslöjar så härrör det från Japan och översätts enklast till snick-snack. Det föddes på ett arkitektkontor i Tokyo 2003 där två arkitekter tröttnat på långdragna föredrag och föreläsningar som tycktes förlora fokus. De ville ha snabb, fokuserad och lättförståelig information vilket de ansåg sig uppnå med PechaKucha-formatet. Presentationsformen har därifrån växt sig allt större och även skett hos oss på Kalmar konstmuseum.

Onsdagen den 15 november hade vi en PechaKucha-kväll i vårt bibliotek. Fokuset låg på design och arrangerades tillsammans med Svensk Form Småland. Ett lyckat arrangemang som säkerligen återkommer. Nästa onsdag har vi jubileumskväll på museet för att fira Kalmar konstförening som funnits sedan 1917. Detta uppmärksammas med högtidligt besök av Erik Broman som verkade som Konstmuseets chef mellan 1964 till 1999. Samtidigt öppnar utställningen Det spirar, det gäller livet med verk av Gunilla Skyttla och Raine Navin.

På onsdagar har vi öppet till klockan 20 med fritt inträde för studenter.
– Hjärtligt välkommen!

I Mittlandsskogen leder alla stigar till mitten

Magnetiskt. Du dras med.

Bredvid dig löper stenmurarna som trådar som följer dig på vägen. De minner om det som varit. Om de som vandrat på samma stigar som du. Om de gränser som dragits för inhägnad av släkter, boskap och egendom. Om hur vi människor alltid har försökt dela in naturen, tygla den och göra den till vår egen.

I Mittlandsskogen har naturen segrat. Gårdarna är förfallna och öde. Brunnarna är uttorkade och tomma. De kontrasterar, överröstas, av det liv som naturen envist och målmedvetet har byggt upp kring dem. Det liv som naturen nu har återtagit. Som du har till låns för en liten stund på din vandring. En stund i ditt liv som enbart är ett litet, svävande ögonblick i den verklighet som Mittlandsskogen numera själv rår om. När du kliver in i skogen, kliver du in i ett virrvarr av tidsepoker och livsgnistor som alla flyter ihop till en enda. Dina egna rötter finns där du nu kliver. Ditt eget släktträd. 

Där du går syns dock ingen annan levande varelse till. Förutom du och din eventuella vandringskamrat. Ni förflyttar er närmast ljudlöst utmed stigen, som om ni svävar eller sveper fram. Snart synkroniseras era steg. I samma takt och samma rytm. Som tiden som gått, som timvisarna på en urtavla, närmar ni er bit för bit mitten. I takt med tidens gång. 

Väl framme vid Ingerällsstenen dämpar ni kanske era röster. Det är ett sätt att inte överrösta naturen. Naturen, som ter sig så påfallande fredlig, men samtidigt har en inneboende kraft som kan krossa allt i dess väg. Så varför försöker vi då tygla den? Varför kämpar och strävar vi så mycket när vi kan bestämma så lite?

Vid Ingerällsstenen knyts alla färdvägarna ihop. Vandringslederna för dig dit. Stenmurarna som ledsagat dig på vägen tycks smälta in i flyttblocket. Ingerällsstenen själv är stark och mäktig. Likt en stor och stadig magnet. Kanske är den inte vad du väntade dig. Skogen i övrigt är ju så påfallande mjuk och skör. Med tunna grenar och kvistar som lätt bryts av. 

Kanske ser du bort mot den färdväg bortom mittpunkten som du inte tagit än? Vilken väg du tar är ditt eget val. Var drar du dina gränser? I ditt inre rum, liksom utåt mot omvärlden.

Vid Ingerällsstenen står du i tre socknar. I två kommuner. På gränsen.

Vad händer med dig när du går genom Mittlandsskogen? Går du vilse eller hittar du dig själv? Är du i rörelse eller står du stilla? På vilken eller vems sida står du?

Vilken väg har lett dig in? Vilken väg får leda dig ut? 

Det behöver inte vara någon labyrint. Vägarna finns där. Färdiga. Förberedda. 

De är ledtrådar. 

Om du väljer någon av dem vill säga. Eller kastar du dig bara handlöst ut i vildmarken? 

 

Du såg det först hos oss

Vid gallerinatten i Malmö den 30 september i år hölls en performance av Eglė Budvytytė: Choreography for the Running Male – en performance som tidigare hållits i Kalmar.

I Malmö hölls den som en del i Moderna Museets utställning Public Movement – Om Konst, Politik och Dans som pågår till den 18 februari 2018. Hos oss var den en del av grupputställningen Present Tense som hölls den 15 november 2014 till den 15 februari 2015.

Utställningen, som curerades av Marianna Garin och Andreas Kurg, hade sin utgångspunkt i Baltikum för att undersöka staden och samhällets gradvisa omvandling. Den postindustriella lågkonjunkturen stod i fokus med blick mot nedgången av lokala industrier medan de sociala kostnaderna skjuter i höjden, vilket i regel resulterar i en befolkningsminskning. Detta skildrades i olika konstverk av tio konstnärer från de tre baltiska huvudstäderna i form av filmer, performance och installationer. Även Kalmar inkluderades med Ronja Yus film Kineserna kommer om Fanerdun-skandalen som drabbat staden några år tidigare. Utställningen innehöll ytterligare performance där ett fungerade som en inbjudan att köa till museet för att motta pengar för prestationen. Det ingick även en läshörna med relevanta publikationer och arkivmaterial från urbana och konstnärliga projekt.

Om vi återgår till Choreography for the Running Male så inleddes detta vid museet där nio män i liknande kläder samlats i ett kvadratiskt led för att ömsom marschera, ömsom småjogga genom Kalmar stad. En hängiven publikskara följde med för att beskåda eventet och möta den ovetande publiken i staden. Färdvägen gick på stadsmuren, genom shoppingstråk och gallerior och innefattade olika symmetriska, taktfasta och feminina aktioner för att manifestera synen på män och ifrågasätta normen av vad som anses manligt. Konstnärinnan har nämligen intresse av koreografi och iscensättande med intentionen att rucka på normaliteten. En intressant konst-aktion som fått nytt liv i Moderna Museets utställning Public Movement.  

Se den i Malmö eller kom till oss för att ta del av våra kulturella upplevelser. Vi är inte bara föregångare av Choreography for the Running Male, utan var även först att visa fortsättningen på Anna Odells uppmärksammade Okänd Kvinna 349701 och premiärvisade även Jesper Nordahls The t.A.T.u. project för att nämna en del av det som skett på Kalmar konstmuseum.