I Mittlandsskogen leder alla stigar till mitten

Magnetiskt. Du dras med.

Bredvid dig löper stenmurarna som trådar som följer dig på vägen. De minner om det som varit. Om de som vandrat på samma stigar som du. Om de gränser som dragits för inhägnad av släkter, boskap och egendom. Om hur vi människor alltid har försökt dela in naturen, tygla den och göra den till vår egen.

I Mittlandsskogen har naturen segrat. Gårdarna är förfallna och öde. Brunnarna är uttorkade och tomma. De kontrasterar, överröstas, av det liv som naturen envist och målmedvetet har byggt upp kring dem. Det liv som naturen nu har återtagit. Som du har till låns för en liten stund på din vandring. En stund i ditt liv som enbart är ett litet, svävande ögonblick i den verklighet som Mittlandsskogen numera själv rår om. När du kliver in i skogen, kliver du in i ett virrvarr av tidsepoker och livsgnistor som alla flyter ihop till en enda. Dina egna rötter finns där du nu kliver. Ditt eget släktträd. 

Där du går syns dock ingen annan levande varelse till. Förutom du och din eventuella vandringskamrat. Ni förflyttar er närmast ljudlöst utmed stigen, som om ni svävar eller sveper fram. Snart synkroniseras era steg. I samma takt och samma rytm. Som tiden som gått, som timvisarna på en urtavla, närmar ni er bit för bit mitten. I takt med tidens gång. 

Väl framme vid Ingerällsstenen dämpar ni kanske era röster. Det är ett sätt att inte överrösta naturen. Naturen, som ter sig så påfallande fredlig, men samtidigt har en inneboende kraft som kan krossa allt i dess väg. Så varför försöker vi då tygla den? Varför kämpar och strävar vi så mycket när vi kan bestämma så lite?

Vid Ingerällsstenen knyts alla färdvägarna ihop. Vandringslederna för dig dit. Stenmurarna som ledsagat dig på vägen tycks smälta in i flyttblocket. Ingerällsstenen själv är stark och mäktig. Likt en stor och stadig magnet. Kanske är den inte vad du väntade dig. Skogen i övrigt är ju så påfallande mjuk och skör. Med tunna grenar och kvistar som lätt bryts av. 

Kanske ser du bort mot den färdväg bortom mittpunkten som du inte tagit än? Vilken väg du tar är ditt eget val. Var drar du dina gränser? I ditt inre rum, liksom utåt mot omvärlden.

Vid Ingerällsstenen står du i tre socknar. I två kommuner. På gränsen.

Vad händer med dig när du går genom Mittlandsskogen? Går du vilse eller hittar du dig själv? Är du i rörelse eller står du stilla? På vilken eller vems sida står du?

Vilken väg har lett dig in? Vilken väg får leda dig ut? 

Det behöver inte vara någon labyrint. Vägarna finns där. Färdiga. Förberedda. 

De är ledtrådar. 

Om du väljer någon av dem vill säga. Eller kastar du dig bara handlöst ut i vildmarken? 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *