Inte ”bara” mat

Nu är det bara en dag kvar till julafton, med julklappar, tomtar och en hiskelig massa julbord. Och det där med julbord, eller matvanor mer specifikt, är något som jag har funderat över mer och mer på sistone.

Delar av vår utställning Du har två kor handlar om just djurhållning och matproduktion, från det experimentella produktionshuset JJBL och Temple Grandins slakteridesign till Nick Mays verk ”Until the cows come home” som handlar om mul- och klövsjukan. Vad jag funderat över är just hur mycket vi använder av djuren och, framförallt, vilka produkter som efterfrågas.

På julbordet är det ju grisen som spelar huvudrollen, med fisken och potatisen som danspartner och kon som blygsam biroll i någon köttbulle eller genom grädden i Janssons frestelse. Så låt oss gå ifrån kon en stund och ägna oss åt julbordets huvudrollsinnehavare. Hur mycket av denne är det som vi faktiskt använder? Julskinka, köttbullar, prinskorv och kroppkakor består alla till största delen av kött – muskelmassa. Grisfötterna och knorrarna har så gott som försvunnit, likaså har syltan och dopp i grytan avlägsnats från många bord. Varför? Jo, för att det är rätter som inte är väl omtyckta, rätter som någon i familjen gillar, men annars är där mest enligt tradition. Traditionen att använda allt på grisen, för att inte slösa med resurser. En tradition som börjar försvinna.

Matlagning är ju i grunden en överlevnadsstrategi, och historiskt sett har vi varit tvungna att klämma ut varenda droppe energi som vi kan ur vår mat. Oftast har man till och med behövt fylla ut den för att lura vår kropp att den inte är så mager som den faktiskt är. Hur annars kom man på vilken del av den sura tallbarken man kunde använda för att göra barkbröd, eller att man behöver koka murklor fem gånger för att inte bli förgiftad när man äter dem?

Maten, processen att skaffa föda, upptar i djurriket majoriteten av individens vardag, vilket också varit fallet för människan långt fram i tid. Detta har i vårt samhälle reducerats till små pauser – ett telefonsamtal till pizzerian eller 8 minuters mikrotickande medan man uppdaterar sitt facebookflöde. Den halvår till årslånga uppfödningsprocessen (som är fallet för större slaktdjur), den flera dagar långa slakten och omhändertagandet av restprodukterna som ingår för att få köttet på bordet ser vi som konsumenter inget av längre. Själva tillagningsprocessen, om man nu faktiskt tar sig tiden att laga mat, har också omvärderats. Från att ha varit en process för överlevnad ses det idag antingen som ett nödvändigt ont eller en jakt på den ultimata smakupplevelsen. Att ha mat, äta mat och bara äta det vi tycker är gott tas i Sverige för givet.

Nyckelorden här är ”i Sverige”.

 

För några år sedan träffade jag av en slump på en jämnårig från Sicilien, som vid tillfället arbetade i Sverige. Han berättade om chocken han fick första gången som han träffade en vegetarian. För honom var det ett så bisarrt koncept att utesluta något ur sin kost. Som han själv uttryckte det var filosofin i hans hemkvarter ”Om det inte är giftigt så äter vi det”. Likaså träffade jag vid ett annat tillfälle en man från Sydafrika som var förvånad över antalet kaniner i Kalmar och påpekade att om vi varit i hans hemstad hade någon skjutit och ätit upp dem för längesen.

I Sverige och de flesta länder i väst så avfärdar vi tanken på att använda många djur som mat. Samtidigt är den globala köttkonsumtionen den högsta den någonsin varit. Den gör beslag på 80% av världens odlade yta och står för en femtedel av koldioxidutsläppen. I USA går hälften av landets färskvatten till nötdjursuppfödning. Samtidigt så finns hamburgare av labbodlat kött att köpa för runt hundringen på restaurang i Nederländerna. Havre- och sojamjölk fyller redan hyllorna i affärer och den första artificiellt framställda animaliska mjölken står att finna i Silicon Valley i USA.

Sammanfattningsvis har djurindustrin förändrats och kommer att fortsätta förändras. Animaliska produkter har på mindre än ett sekel gått från att vara en lyxvara till något som många ser som nödvändigt i sin kost. De stora mataffärernas charker svämmar över av olika former av kotlett, stek, färs och bacon, medan halvfabrikaten domineras av hamburgare, biffar, korv och köttbullar. I ett ensamt kylskåp någonstans trängs sedan sylta, leverpastej och blodpudding, ja, allt det där i djuret som inte är muskelmassa. Men medan blodpudding serveras aktivt i skolmatsalar och leverpastej står att finna i mångas kylskåp, är det också all blod- och inälvsmat som konsumeras i någon större skala, och är inte nära på jämförbart med mängden köttprodukter.

Det tål att tänkas på. Det säger sig självt att föda upp djur för att bara äta godbitarna är ohållbart – både ekonomiskt och resursmässigt. Men vad ska vi göra åt det? Ska vi övergå till labbodlat kött för att kunna fortsätta vår konsumtion med mindre påverkan på naturen? Ska vi starta en revolution för att dra tillbaka levergrytan och palten till middagsborden? Eller ska vi minska på de animaliska produkterna och övergå till mer resurssnåla vegetariska och veganska alternativ?

Mat är i slutänden så mycket mer än en klump kalorier som ska ner i magsäcken. Maten i sig har sin historia från jord till bord, vi som äter den har våra tankar och åsikter och recepten har sina kulturella rötter. Det kan vara värt att ägna en tanke till vad vi har på julbordet och varför det står där. Det är trots allt en tusenårig tradition som bottnar i att driva vinterns svårigheter på flykt – att träffas över god mat och dryck och lämna den bitande kylan utanför. En tradition där man nyttjar allt som finns till hands.

En ko = ett kollektiv

I alla fall för många av oss. 

Djuret ”ko” behandlas som en grupp, en enhet.

Som kajor.  

Kajor drar för det mesta runt i flockar. Då upplevs de ofta som ett problem. Skräniga, skrikande, nedskräpande. 

När jag var liten stod fortfarande den gamla ståtliga eken kvar bakom huset där jag bodde. Varje kväll vid exakt samma tid drog ett grått moln av kajor fram över himlen för att samlas i toppen på trädet. Därefter tjattrade de ivrigt tills solnedgången.

”De har släktträff”, brukade min familj skoja och kanske var det just vad de hade. 

Men plötsligt en dag hade kajorna ingen ek att återvända till. Eken hade huggits ned. Kajorna var förvirrade, det märktes tydligt. De svepte fram över staden och hittade till slut fram till huset, där personen bodde som hade huggit ner deras sovplats. Där valde de gemensamt en ny ek, verkade det som. Eller kanske var det en gran. Men helt nöjda blev de inte. Några dagar senare splittrades gruppen. De förenades aldrig mer.

”De är faktiskt ganska söta när de spankulerar runt på egen hand”, sa trädnedhuggaren och nickade mot de ensamma kajor som blivit kvar. Han verkade förvånad över insikten. Så småningom lärde han känna en ensam kaja. 

Han blev vän med en individ. 

En ko är annorlunda. En ko är betydligt svårare att nå fram till. Åtminstone för den som inte har någon anknytning till en bondgård via släkt, hembygd, jobb. För de flesta är kon istället en grupp vi passerar, kanske sommartid i bil genom landsbygden på väg någon annanstans.

Men hur många har stannat? Hur många har klappat en ko? Utvecklat en vänskap med en ko? Varit lika nyfikna på korna som de är på oss de gånger när vi närmar oss och de smyger fram till oss och tittar på oss under lugg? 

”Vad säger kon?” frågar föräldern. ”Muuu” härmar barnet. Den kunskapen får vi nästan med oss med modersmjölken. Den svartvita mjölkkon har blivit något av en nationalklenod. Den är en del av vårt kulturarv. Med nationalromantisk symbolik. 

Nationalromanticismen blossar upp extra starkt i tider då vi av någon anledning har behov av den. Den är inte alltid positiv och den är inte alltid negativ.

I 1980-talets England var det heritagefilm som fick en revival. Kulturarvsfilm. I och med oron i samhället som helhet (i och med Falklandskriget bland annat), väcktes en nostalgi för nostalgin i sig. För ett romantiskt skimmer som avledde tankarna från nutiden. 

På vår ko vilar det just ett romantiskt skimmer. Lantbruket från förr, det småskaliga, inte lika industrialiserade. Den lilla röda stugan, ladugården. Framför strövar kon fritt på en somrigt prunkande äng, rofyllt tuggande och stilla viftande på svansen för att hålla flugorna borta. 

Det är mytiskt och drömskt. 

Men i det mytiska och drömska finns något mer. Något mer belysande. Något mer allmänmänskligt. 

Kan vi använda kon för att undersöka våra förhållningssätt till varandra, i och mellan grupper och kollektiv? Kan vi använda kon för att belysa dominans och förtryck, makt och överlämnande av makt?

Det är just detta vi gör i Du har två kor. 

Vi har två kor. 

De bär på djupa minnen.

De är tacksamma att relatera till. 

De för samman människor världen över. 

Universum ryms

i en ko.

 

 

(Marlene Lindmarks Ölandsko, på bilden ovan, fanns på museet som en försmak av Du har två kor under sommaren och inledningen av hösten. I utställningsrummet finns emellertid två andra av Marlenes Ölandskor med.)

Du har två kor

Om man söker på synonymer till ordet ko så förklaras djuret som kossa, kviga, mjölkko, biffko, hona av klövdjur och nötkreatur. Kon är ett tamdjur som främst används för mjölk- och köttproduktion.
Alla vet vad det är för djur och i vår nyöppnade utställning, Du har två kor, fungerar den som en gemensam utgångspunkt för att sammanföra flera olika berättelser och innebörder.

Många minns förödelsen som följde i spåren av mul- och klövsjukan liksom skräcken med galna ko sjukan. Därför bjuder jag på musikvideon Mad Cow Disease. En musikvideo av det lokala Kalmarbandet Hellwoxters, inspelad i mitten av 90-talet.

Hej allesammans!

Jag heter Oscar Söderström och är det senaste tillskottet i besöksvärdsskaran. Jag har gått under upplärning på museet i ett par veckor, så vi kanske har träffats tidigare, men nu kommer jag att synas till oftare.

För att fira detta har mina kära kolleger lämpat över ansvaret för bloggen på mig den här veckan. Jag har inte bloggat innan, men det ska nog reda sig ändå.

Så, varför är jag här? Jo, förutom mitt lapptäcke till CV så råkar konst och kultur vara ett stort fokus i mitt liv, speciellt konsten i Kalmar. Denna stad är fylld till bredden av konstföreningar, gallerier och skickliga konstnärer. Glasriket ligger nästgårds och Öland bara en futtig bro bort. Ändå känns det som att det går många förbi, såvida det inte rör sig om stora etablerade evenemang som Ljus på Kultur och Ölands skördefest, eller återkommande utställningar som Sydosten. Själv är jag konstnär och initiativtagare till konstnärsgruppen Skräp, som hade sitt första offentliga uppträdande på Konstens dag den 28:e oktober i år. När jag inte gör konst eller pratar konst försöker jag besöka så många utställningar, museer och gallerier jag kan.

Om ni har vägarna förbi museet när jag jobbar, så prata gärna med mig! Oavsett kunskap om och erfarenhet av konst, brukar det alltid bli givande för alla parter.

 

Vi syns på museet!