En ko = ett kollektiv

I alla fall för många av oss. 

Djuret ”ko” behandlas som en grupp, en enhet.

Som kajor.  

Kajor drar för det mesta runt i flockar. Då upplevs de ofta som ett problem. Skräniga, skrikande, nedskräpande. 

När jag var liten stod fortfarande den gamla ståtliga eken kvar bakom huset där jag bodde. Varje kväll vid exakt samma tid drog ett grått moln av kajor fram över himlen för att samlas i toppen på trädet. Därefter tjattrade de ivrigt tills solnedgången.

”De har släktträff”, brukade min familj skoja och kanske var det just vad de hade. 

Men plötsligt en dag hade kajorna ingen ek att återvända till. Eken hade huggits ned. Kajorna var förvirrade, det märktes tydligt. De svepte fram över staden och hittade till slut fram till huset, där personen bodde som hade huggit ner deras sovplats. Där valde de gemensamt en ny ek, verkade det som. Eller kanske var det en gran. Men helt nöjda blev de inte. Några dagar senare splittrades gruppen. De förenades aldrig mer.

”De är faktiskt ganska söta när de spankulerar runt på egen hand”, sa trädnedhuggaren och nickade mot de ensamma kajor som blivit kvar. Han verkade förvånad över insikten. Så småningom lärde han känna en ensam kaja. 

Han blev vän med en individ. 

En ko är annorlunda. En ko är betydligt svårare att nå fram till. Åtminstone för den som inte har någon anknytning till en bondgård via släkt, hembygd, jobb. För de flesta är kon istället en grupp vi passerar, kanske sommartid i bil genom landsbygden på väg någon annanstans.

Men hur många har stannat? Hur många har klappat en ko? Utvecklat en vänskap med en ko? Varit lika nyfikna på korna som de är på oss de gånger när vi närmar oss och de smyger fram till oss och tittar på oss under lugg? 

”Vad säger kon?” frågar föräldern. ”Muuu” härmar barnet. Den kunskapen får vi nästan med oss med modersmjölken. Den svartvita mjölkkon har blivit något av en nationalklenod. Den är en del av vårt kulturarv. Med nationalromantisk symbolik. 

Nationalromanticismen blossar upp extra starkt i tider då vi av någon anledning har behov av den. Den är inte alltid positiv och den är inte alltid negativ.

I 1980-talets England var det heritagefilm som fick en revival. Kulturarvsfilm. I och med oron i samhället som helhet (i och med Falklandskriget bland annat), väcktes en nostalgi för nostalgin i sig. För ett romantiskt skimmer som avledde tankarna från nutiden. 

På vår ko vilar det just ett romantiskt skimmer. Lantbruket från förr, det småskaliga, inte lika industrialiserade. Den lilla röda stugan, ladugården. Framför strövar kon fritt på en somrigt prunkande äng, rofyllt tuggande och stilla viftande på svansen för att hålla flugorna borta. 

Det är mytiskt och drömskt. 

Men i det mytiska och drömska finns något mer. Något mer belysande. Något mer allmänmänskligt. 

Kan vi använda kon för att undersöka våra förhållningssätt till varandra, i och mellan grupper och kollektiv? Kan vi använda kon för att belysa dominans och förtryck, makt och överlämnande av makt?

Det är just detta vi gör i Du har två kor. 

Vi har två kor. 

De bär på djupa minnen.

De är tacksamma att relatera till. 

De för samman människor världen över. 

Universum ryms

i en ko.

 

 

(Marlene Lindmarks Ölandsko, på bilden ovan, fanns på museet som en försmak av Du har två kor under sommaren och inledningen av hösten. I utställningsrummet finns emellertid två andra av Marlenes Ölandskor med.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *