Precis som en maskros som skingras i vinden

är arkivmaterial skört, sprött och lättförgängligt. 

Men precis som en maskros som skingras i vinden

kan arkivmaterial också spridas med en fjäderlätt enkelhet, när vinden väl tar fart. 

Och det är en sådan livlig men ändå fridfull vind som har fått vina under det dryga halvår som Designarkivet A-Ö haft sin boning på våning 4 på museet. 

I Designarkivet i Pukeberg finns omkring 741 formgivare och 120 000 arkivalier representerade. 

I vårt utställningsrum har ett urval skisser, mönster, textilier med mera funnit sin hemvist. I ett myller av idéskärpa, skaparglöd och detaljrikedom. 

Besökarna har förundrats och förvånats över den skatt som vi har. Och som många tidigare inte ens kände till. Många har återkommit minst en gång till för att riktigt hinna se allt. 

Nostalgi har väckts, till och med lyckorus ibland. Känslan av att tillåta sig själv att absorberas av det som varit, låta blicken röra sig fritt över det förflutna. Med en fot i nuet. 

Som betydelsebärare, minnesbärare, är arkivmaterialet i en klass för sig. Ett mönster, såsom på ett klädesplagg, känns snabbt igen och kan placeras i en tidsepok. Av ung som gammal. Av den som en gång burit det. Av den som sett det avbildat, kanske i en film, kanske i ett magasin, kanske via second hand, där vintage fått mer medvind än någonsin, kan tyckas. 

– Vänta nu, hade inte min mormor en sådan ”städrock?” 

– Hade inte min mamma just det motivet på servetterna vid finmiddagarna?” 

eller

– En sån där signallåda passerar jag ju varje dag på väg till jobbet!

Ibland är det istället de taktila minnena som är som störst. Hur kändes plagget mot kroppen? Var det följsamt? Hur svepte det i rörelserna? 

Arkivmaterialets naturliga hemvist må vara arkivet och arkivrummet, tryggt nedstoppat och förvarat i nummerföljd, skyddat från smuts och dagsljus. Men det är när materialet används, för allmänheten, för forskning – när arkivlådorna öppnas upp och innehållet breder ut sig – som det finner sitt syfte. 

Det här halvåret har fler och fler kommit hit, och villat bort sig själva – eller hittat sig själva – i vår designlabyrint. Ryktet har spridit sig. 

Men på söndag är sista dagen att komma (eller återkomma).  

Kulturskatten packas snart ned igen. 

Du behöver dock inte vänta speciellt länge. 

Efter en samling kommer en annan. 

Men i slutet av januari är det istället våra konstsamlingar som är på ingång. 

Det har vinden viskat. 

 

(På fotot: Inga-Lill Andersson, ”Maskrosen”.)