Någonting hände i Stockholm

Nej, man får inte gå ut på nakenvandring. Det är ju självklart. Om man visar sin egen nakna kropp för hela världen måste det betyda att man är helt galen. Dessutom förknippas de flesta könsorgan med sex. Utomhus tillhör kroppen samhället och hela lärprocessen från barn till vuxen hanteras runtomkring denna punkt – hur kroppen visas och hur kroppen beter sig. I alla europeiska länder innebär detta att man beslöjar en stor del av sin kropp och att man inte talar om vissa organ på offentlig plats.

Vad händer när ett offentlig konstverk avtäcktes och en enorm, blå och dessutom erigerad penis uppenbaras? Precis. Carolina Falkholts verk Fuck the World på Kronobergsgatan på Kungsholmen i Stockholm ledde till många protester från Kronoberggatans invånare och man bestämde sig för att ta bort verket.

Falkholt vill genom sin konst kritisera hur vi tänker kring sex, sexualitet och kroppen. Det är inte första gången Falkholts verk retar människor och kritiseras. En av hennes väggmålningar, som föreställde en kvinnas underliv, blev vandaliserad i Göteborg 2016, och hennes väggmålning föreställande delar av en kvinnokropp med en vagina i mitten stoppades av Nyköpings kommun. Fuck the World visades tidigare i New York och fick samma kritik och reaktion.

Själv tycker jag att bilden var jättefin. Det förvånade mig egentligen att ingen i debatten sa: “men vad fint att titta på en sådan stor snopp. Kul att den var blå. I New York har den varit rosa, röd och lila. Utan dessa färger hade det varit en rätt tråkig bild. Regnbågsfärgerna ger kroppsdelen någonting festligt och låter påskina att det finns någonting mer i bilden än att bara visa – ja, nu måste jag skriva det – en kuk.

Och är det inte sant att ett manligt könsorgan kan ge glädje om alla vill – för alla, inte bara ägaren av snoppen? (Visst finns det människor som inte behöver just det, men det är en hel annan blogg.) Det är så intressant med sex, sexualitet och könsorgan att det är så skamligt, samtidigt som vi vet att det ger oss nöje. Eller som amerikanske komikern Jonny McGovern säger: ”every boner is a blessing”!

Vattentornet i Malmö kallas ofta ’kuken’

Samtidigt lever vi en värld omgiven av fallossymboler. Varje skyskrapa, raket, bil – allt måste vara stort, snabbt och kraftigt. Virilt. Dominerande. Gandhi blev dödad av en man som hävdade att Gandhi feminiserade det indiska samhället med sina fredsprotester. På nyheterna kan man se hur världen styrs av de största idioter. Det är intressant att titta till skällsord från västeuropa. Dickheads på engelska. Lul (penis) eller klootzak (scrotum) på nederländska. De hänvisar bara till manliga personer. Jag tänker ofta på dessa ord när jag ser på nyheterna.

Det finns massa frågor vi kan ställa, men tyvärr finns Falkholts verk inte längre kvar. Verkets grannar ville inte titta på det varje dag under sex månader. Vi vet inte exaktvarför. Men vi vet att deras önskan behövde respekteras. Förmodligen väckte bilden otrevliga känslor. Det är synd. Det verkar som om de flesta stockholmarna inte brydde sig så mycket om Falkholts verk. Jag tror vi kan sammanfatta det som att Falkholts blå stånd gjorde oss mållösa.

Kanske tror du att sådana saker bara händer i Stockholm. Men det kan jag också bygga om till en fråga: varför händer det inte i Kalmar? Eller, finns det konst som är besvärlig i Kalmar?

För fyra år sedan visade Kalmar konstmuseum en utställning med Per Nenzelius – del av Ritual i maj 2014. Den bestod av hundra olika sexleksaker som han skapade själv. Besökarna var positiva. Men hur hanteras utställningen när barn kommer på besök? Det är någonting som måste funderas över, men utställningen stannade kvar som planerad. I fallet med Ritual var de flesta ungdomar okej med alla leksaker, men det var ofta läraren som började oroa sig. Även Julia Peirones Girls, Girls, Girls handlar om hur blicken skapar en sexuell kropp och hur vi tittar och försöker inte titta på den, trots att den inte innehåller några nakenbilder. Hur ska det visas? Lyckligtvis har konstmuseet pedagoger och besöksvärdar i huset som kan styra samtal. Kroppen kan ju inte förnekas – men det verka som att det var vad som hände i Stockholm.

Håll mobilen 30 cm framför dig

… med ovandelen precis i höjd med toppen av ditt huvud.

Luta mobilen 30 grader mot dig.

Vrid huvudet 30 grader till vänster eller 70 grader till höger.

Luta huvudet 25 grader mot kameran.

Le eller puta med munnen.

 

K-L-I-C-K!

 

Grattis, du har precis tagit den perfekta selfien!

Åtminstone enligt vissa internetkällor.

Sant är i alla fall, att när du tar en selfie, manipulerar och publicerar, är det du själv som har kontroll över vilken självbild du sänder ut. Selfien göder våra exhibitionistiska drag. Vi gillar att visa upp oss. Genom mobilen kan vi bearbeta och försköna precis som vi behagar. Vi jagar den estetiska perfektionen, ibland rent självsmickrande. Med selfien alltid nära till hands och alltid lika lojal mot sin brukare. Kameran verkar fylla en roll hos oss som inget annat förmår fylla. Inget kan slå kameran som perfekt gestaltare av verkligheten!

Eller?

Enligt vissa expertråd på nätet behöver du ta upp till 50 selfies för att få till en enda riktigt bra. En av flickorna i Julia Peirones serie More than Violet är fångad på bild mitt i en blinkning. Okontrollerat. Osmickrande. Fiktivt omedvetet. Och hon har alla blickar på sig. Bokstavligen. Både som modell framför kameralinsen och som representant för sin åldersgrupp. Hon, liksom utställningens övriga Girls, Girls, Girls, är avbildad i en ålder som kännetecknas av en slags växelverkan; anpassning och självinsikt. Imagen är viktig för ung som gammal. Du vill finna din identitet i en grupp. Och du vill finna din identitet i dig själv. För att komma till insikt, och för att nå fram till slutmålen, provar du dig fram inom områden du inte vidrört innan. Fumlar; misslyckas. Försöker; lyckas.

I Twisted cherry ser vi modeller som faller. Vinglar, snavar, på ostadiga, alltför höga klackar. Fotlederna böjs, anklarna vrickas i vinklar som inger obehag, när vi känner med flickorna. De gör försök på försök att resa sig upp från golvet, klarar det inte och försöker skyla sig själva, fastän kjolarna är alldeles för korta. De kan verka förödmjukade. Sårade. Generade.

Men ändå starka i sin sårbarhet. För att de klarar att tappa kontrollen.

Flickan i More than Violet är förevigad och utställd på museum, fångad mitt i ett av de moment, som om de varit resultatet av en selfie, troligast raderats direkt. De exhibitionistiska drag som selfien gett, har på något vis tagits ifrån henne. Men ändå blottar hon sig själv mer än annars.

”Jag är glad. Jag har lätt för att samarbeta. Jag är noggrann.” läser en röst i ytterligare en av Peirones videor.

En av flickorna tar av sig skorna.

Befriande, tyckte en av besökarna idag. ”Nu har hon insett att hon inte behöver go to extremes längre för att passa in. Marknadsföra sig själv. Hon har tagit sig ur tonårstiden. Hon är stark!”

 

Titta in i mobilkameran igen.

Vad var det kameran hann se medan du tittade bort? När du inte poserade?

Trots all tid du spenderat framför en spegel, sägs det att du inte skulle känna igen en perfekt replika av dig själv om du mötte hen på stan.

Jag kan inte svara för om det stämmer eller inte.

Men oavsett vilket:

Sant är i alla fall,

att jag tog en selfie idag.

 

K-L-I-C-K!

 

 

 

Psst. Girls, Girls, Girls finns kvar på våning 3 och 4 till den 13 maj.

Vad heter det?

Bästa titeln jag någonsin sett? Get your tongue out of my mouth, I am kissing you goodbye – en samling kolumner av Cynthia Heimel. Berättaren är en kvinna som försöker förbli sig själv i New York storstadsliv. Titeln hör ihop med en omslagsbild som inspirerades av Roy Lichtensteins förstorade seriebilder av kvinnor. Lichtensteins kvinnor är frusna i tiden, unga, endimensionella och ofta olyckliga: de gråter, drunknar och ber om hjälp. De är ofta avbildade tillsammans med män eller pratar om män. Omslaget för Get your tongue out of my mouth, I am kissing you goodbye verkar ge Lichtensteins kvinna ett handlande på ett ironiserat sätt. Heimels berättare är uppnosig och sarkastisk.

De flesta konstverk behöver titlar. Det låter självklart, men ser man längre tillbaka i tiden hade visuella konstverk ingen titel. När konst blir till en kommersiell produkt får den en titel, ett namn. Någonting som har ett namn är lättare att registrera, att minnas, att sälja. En beskrivning och ord skapar en nyckel som kan lyfta objekt utan att avslöja allt direkt. Den förmedlar köpare eller betraktare någonting om konstverket och blir på så vis ett narrativ i vilken subjektet, den som tittar, och objektet, det som ses, hittar varandra. Kort sagt; titelns funktion är ett tillsättande värde men även underlägsen till verket själv. Kortare: titeln är en hänvisning.

Så åter till Cynthia Heimels boks omslag. Titeln är inte bara ett sätt att skilja denna bok från andra böcker, utan en del av bilden själv. Hela omslaget funkar som titel, identitet, en hänvisning till alla kolumner boken innehåller. Utsidan och yttersidan formar ett objekt – boken själv – tillsammans. När jag tänker på Cynthia Heimels böcker tänker jag både på hennes stil och röst och omslag med titlar.

Kan vi göra detsamma med visuell konst? Det beror på konstnären, så det är kul att Julia Peirone ger ord en stor plats i sina verk. Girls, Girls, Girls är fylld med ord. Och verkens titlar fungerar inte bara som nyckel, utan ger själva någonting till besökaren.

Vad kan man tänka om titeln Girls, Girls, Girls? Utställningens titel är bedrägligt enkel. Hela utställningen handlar om tjejer och kvinnor och det är självklart att den heter Girls, Girls, Girls. Men titeln påminner oss också om alla poplåtar som sjungits av män som handlar om tjejer. Från Beach Boys California Girls till Beastie Boys Girls, och även Julio Iglesias och Willie Nelsons To all the girls I’ve loved before – vi lever i en kultur där kvinnor är ett objekt som måste beundras. Girl you know it’s true, I love you. Även när jag tänker på Sabrinas 1987 sommarhit Boys, Boys, Boys står en kvinnas kropp i centrum. ”Girls, girls, girls?” verkar titeln säga. Här har du dina tjejer. All of them.

En av de mest intressanta titlarna inom utställningen är Infinity-serien. De tre målningarna som visas är gjorda av ögonskugga som har inte spridits jämnt. Runt kanterna verkar materialet tjockare än i centrum, vilket skapar en illusion av en dimma, men även av ett djup. Det är en påminnelse om att smink både döljer och avslöjar. Smink används för att dölja brister, vilket gör att vi blir yngre eller äldre än vi ser ut. Smink och den åldrande kroppen – livtidsvänner och -fiender. Titeln Infinity betonar detta förhållande, men stöter samtidigt på det. Det finns ingen oändlighet för den åldrande kroppen, istället kommer kroppen att ge upp vid någon tidpunkt. Undertexten kommer från adjektiv och substans som ofta används för smink: ros, persika, korall. Som om oändligheten av oändlig skönhet måste täckas med det vackra, söta och mystiska. Eller betyder Infinity att det finns ett oändligt antal identiteter – möjligheter för hur man kan vara? Hur många identiteter kopplas bort när du klär dig, sminkar dig och förbereder dig själv för en ny dag? Kanske mer än du kan uttrycka.

Titlar är givande, men också en del av konstverk som lätt förbises. En sista tanke: det spelar ingen roll om jag heter Niels eller Kjeld eller Lars. Det finns ingen relation mellan den jag är och namnet jag fått. På samma gång kan jag inte föreställa mig själv med ett annat namn. Det är likadant med konstverk. En titel på ett verk fungerar inte slumpmässigt, det är en del av konsten själv.

Vårtecken

Ett stenkast från Kalmar konstmuseum i stadsparken finns en öppen gräsyta belägen mellan slottet och restaurangen. Den kallas punkbacken. I alla fall bland mina bekanta. Varför den kallas punkbacken är för att det förr brukade samlas gäng med punkare där för att hänga och ha fest på kvällarna. Men det var inte bara punkare som befann sig där. Det var mängder av olika ungdomsgäng som möttes för att lyssna på musik, umgås och ha kul. Punkbacken fungerade som en slags subkulturell mötesplats för ungdomar. En frizon där alla var välkomna. Det fanns punkare, synthare, indiepoppare och andra grupper av unga människor. Det var ett känt vårtecken när parken fylldes av musik från olika bärbara bandspelare som blandades till en fantastisk mix. Det var ljud av frihet och det handlade om identitetssökande och samhörighet. Det var i alla fall min upplevelse av punkbacken.

Jag vet inte om det är likadant idag. Om platsen fortfarande befolkas med ungdomar kvällstid, om det ännu hänger olika ungdomsgäng där. Det jag vet och tycker om är att det idag finns ett konstmuseum beläget mitt i parken. En plats som också fungerar som en mötesplats för människor. En plats som även den kan fungera som en frizon för olikheter. En plats för att känna gemenskap.

I olika utställningar på museet berör och möter vi olika frågeställningar. Vi letar och söker identifiering och svar. Det är tillåtet att tycka olika om samma sak. Och vi kan känna igen oss. Och vi kan fantisera oss bort. Precis som i punkbacken.

I Julia Peirones utställning Girls,Girls,Girls som nu finns att se på Kalmar konstmuseum är frågor om identitet och vuxenblivande centrala. Hon vänder sitt fokus mot unga kvinnor och flickor men berör i sitt arbete egentligen en mängd allmängiltiga frågor som inkluderar oss alla. Frågor om exempelvis ideal, förväntningar, misslyckanden, makt och sårbarhet.

I verket Golden Me möter vi en bild av unga tjejer från London. Det är tjejer i tonåren. Det finns starka känslor av samhörighet och styrka men samtidigt en vilsenhet i bilden. Tillsammans är vi starka men är man själv är man mer sårbar. Detta är utmärkande för hur man ofta känner sig såväl ung som gammal.

Jag tror det var detta verket som fick mig att minnas punkbacken. Den där starka känslan av att ”vi hör ihop” och attityden i framställningen och synen på sig själv. Dessa tjejer kunde likaväl suttit i parken bredvid museet en kväll. De hade skrattat, de hade varit tuffa, de hade tyckt att ”vi är bäst”! Precis som det kändes i punkbacken.

Bild: Golden Me, Julia Peirone, 2008