Blicken vilar på något vi inte ser. Ansiktsuttrycket är svårtolkat. Bortom pigmenten finns en person frusen i tid, utan möjlighet att svara på dina frågor. Så du gräver i dig själv för att hitta ett svar.
Konst är ett fantastiskt kommunikationsmedium i många fall. Med hjälp av färg, form och motiv kan konstnären få betraktaren att förnimma en känsla som är svår att sätta ord på. Konsten kan användas som plattform för att förstå och bilda sig, eller som bollplank för att reflektera över sig själv. Jag har arbetat på museet i ungefär ett halvår nu och har under den tiden träffat ett dussintal konstnärer och fått lära mig om fyrdubbelt fler. Några stycken har bränt sig fast i minnet alldeles extra mycket – konstnärer som vidgat min världsbild och min syn på människor och vår historia. Men det är inte bara de som har påverkat – våra besökare har gjort minst lika stort avtryck.
Som besöksvärd lägger man mycket tid på att forska kring konstnärer. Vi lär oss deras tekniker, bakgrund, arbetsprocess och teman. Sedan analyserar vi alltihop och bygger ihop det till ett manus. Vi bereder oss på frågor som kan dyka upp. Men så under en guidad tur så får man en kommentar, eller till och med en anekdot eller en liten berättelse, och konsten ställs plötsligt på sin ände. Man får en tolkning av verket man inte förväntat sig, och plötsligt så ändrar verket form. Blickarna byter mening, en känsla av allvar kan lägga sig eller försvinna som genom ett trollslag. Något som man tyckt har legat i periferin blir plötsligt centralt.
Det skiljer sig givetvis från utställningar till utställning. Girls, Girls, Girls till exempel, bjuder in till diskussion och reflektion. Det är svårt att gå opåverkad ur rummet, och oavsett kön och ålder har man en åsikt om verken, eller utställningens teman. I kontrast står Sleeping Beauty, som nyss plockats ner, där den vanligaste kommentaren är ”han målar ju så fint”. Men även i denna utställning har det dykt upp tankar och reflektioner. Kring döden, kring barn och kring symbolik. Särskilt verket Sleeping Beauty, med sin omgivande kontrovers, har fått många tolkningar under de senaste månaderna.
Så vad är det som gör att vi har så skilda meningar? Vad är det som kan göra att en betraktare rycker på axlarna, medan en annan blir tårögd och en tredje irriterad, eller rent av förbannad? Det ligger kanske inte lika mycket i verket som i de som betraktar det.
Julia Peirones Twisted cherry-serie med unga tjejer som snavar i högklackat ger en rad associationer som tolkas utifrån varje persons erfarenheter. Är det en misslyckad utekväll vi ser? En bit i en lärandeprocess? En manifestation av kvinnoförtryck? Är det en känga slängd åt flickan, åt kvinnan, åt könsideal eller åt patriarkatet? Några ser de särade benen och synliga underkläderna som något sexuellt, medan andra lägger mer vikt på smärtan i den krampaktiga kroppsställningen. Och givetvis är det lättare att känna igen sig i att snava i klackskor om man har snavat i klackskor, medan känslan av misslyckande och frustration är universell. Det gamla slitna uttrycket ”skönheten ligger i betraktarens öga” gäller för så mycket mer än bara skönhet. Du ser världen genom ditt mönster av erfarenheter, något som kanske inte är så tydligt i ditt vardagsliv, men när du aktivt utmanas att tolka något abstrakt utifrån det, så bubblar saker och ting upp till ytan.
I slutänden så är det just vad du tar med dig in i bilden som gör vad du ser. Ett konstverk kan ge dig inblick i ett ämne du inte visste något om, eller ett tankesätt som är främmande – men du kan lära dig minst lika mycket om dig själv.
