Månad: juni 2018

När det blev jobbintervju med Kalmar konstmuseum sa jag ingenting om det. Jag tror det var bäst att inte säga nånting om det. Som ett gammalt holländskt ordspråk lyder; ’jag vill inte väcka sovande hundar’. Samtidigt visste jag redan att det kommer bli svårt att dölja det. Jag är vad jag är.

Jag är klumpig.

Jag stöter mot varje bord som finns. Det är jag som tappar tallrikar och muggar. Det var jag som pajade en keramisk spis första veckan jag bodde tillsammans med en ny kombo. Jag satte en panna för hårt på spisen. Jag snubblar även över mina egna fötter. Allt som kan gå fel gör jag fel. Det känns som om min kropp aldrig rör sig som den behöver. Den är för stor eller för liten. För mjuk eller för svag. Min kropp fungerar ibland som en komedi.

Hur rör man sig egentigen? Kanske är det inte en fråga du tänker om när du besöker Kalmar konstmuseum, men just nu har vi några utställningar där du kan studera mänsklig rörelse.

Titta på den arbetande kroppen i Ove Wahlins I väntan på ljuset i biblioteket. Man ligger, man stannar, man hänger i stolen. Ser kroppen avslappnad eller trött ut? Se hur Ingmar Bergman nästan försvinner i sina brallor med slutna ögon. Eller de äldre damerna som sitter upprätt. Väntar de på nästa scen eller kritiserar de Bergmans verk? Den arbetande kroppen ser ofta kraftig ut – stora män och kvinnor – men Wahlin visar oss mjuka former, vilande kroppar. Vi tittar på hur den tomma tiden när ingenting händer formar kroppen.

Vår Transfashional-utställning erbjuder besökare att inte bara ifrågasätta gränser mellan konst och mode utan även här står kroppen på ett visst sätt central. Att modet och kroppen hänger ihop är självklart, men Kate Langrish Smiths Embody kör det på ett alldeles extremt sätt. Hur behöver man använda sin kropp när man bär Langrish Smiths skulpturer?

Ana Rajcevic därtill jobbar också med smycken som man kan bära, men hennes Taurus är del av en verk som ändrar kroppen. Vanliga smycken accentuerar skönhet, men Rajcevics verk ändrar kroppen. Man kan inte bära Taurus utan att anpassa sin kroppshållning. För mig, klumpig gubbe som jag är, verkar det som en riktig mardröm när jag ser på modellen som projekteras mot bordet och på bilden vid Langrish Smith och Rajcevics verk.

Linnea Bågander vänder relation mellan kläder och kroppen. Kroppen fungerar inte längre som någonting som borde täckas, utan i Linnea Båganders verk visar kläder kroppens rörelse. Kläder som utställning av rörelse istället för att kroppen som fungerar som klädhängare. Du kan beundra hennes verk i rörelse på videoskärmar.

I Röda Rummet utställer vi kaftaner gjord av papper och färg, tillverkade av Lars Kagg-skolans elever. Utgångspunkt här var att undersöka förhållandet mellan kläder och identitet, men jag gillar kaftanen som plagg. Kaftanplagget var vanligt för de flesta män under lång tid. Vad har hänt med plagget i den västerländska världen? När och hur tar byxor över? Eller, kanske intressantare, varför får kvinnor bära byxor när det är ovanligt att män bär långa, luftiga kläder som kjol eller klänning?

När jag var ung klädde jag mig ofta i skolan i plagg eller en kjol och jag snurrade runt för att se hur alla färger och former blandades till en enhet – en ur-sufidans. Mina händer lyftas upp utan att göra någonting själv. En nån slags av frihet.

Mode, kläder – det kan tränga oss och det kan ge oss möjligheter för att titta vidare bortom gränserna för funktionalitet, produktivitet och identitet. Det kan vara statiskt när vi bara vill visa oss själva, men det kan också vara en dans där gränser mellan kropp och omgivning försvinner. Eller är detta bara en klumpig mans dröm?

Mode är för mig något främmande

Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?

Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.

För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.

På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.

Visst börjar vi se ett genomgående tema här?

I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.

Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.

I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.

I sommar handlar det om mode.