I rörelse

När det blev jobbintervju med Kalmar konstmuseum sa jag ingenting om det. Jag tror det var bäst att inte säga nånting om det. Som ett gammalt holländskt ordspråk lyder; ‘jag vill inte väcka sovande hundar’. Samtidigt visste jag redan att det kommer bli svårt att dölja det. Jag är vad jag är.

Jag är klumpig.

Jag stöter mot varje bord som finns. Det är jag som tappar tallrikar och muggar. Det var jag som pajade en keramisk spis första veckan jag bodde tillsammans med en ny kombo. Jag satte en panna för hårt på spisen. Jag snubblar även över mina egna fötter. Allt som kan gå fel gör jag fel. Det känns som om min kropp aldrig rör sig som den behöver. Den är för stor eller för liten. För mjuk eller för svag. Min kropp fungerar ibland som en komedi.

Hur rör man sig egentigen? Kanske är det inte en fråga du tänker om när du besöker Kalmar konstmuseum, men just nu har vi några utställningar där du kan studera mänsklig rörelse.

Titta på den arbetande kroppen i Ove Wahlins I väntan  ljuset i biblioteket. Man ligger, man stannar, man hänger i stolen. Ser kroppen avslappnad eller trött ut? Se hur Ingmar Bergman nästan försvinner i sina brallor med slutna ögon. Eller de äldre damerna som sitter upprätt. Väntar de på nästa scen eller kritiserar de Bergmans verk? Den arbetande kroppen ser ofta kraftig ut – stora män och kvinnor – men Wahlin visar oss mjuka former, vilande kroppar. Vi tittar på hur den tomma tiden när ingenting händer formar kroppen.

Vår Transfashional-utställning erbjuder besökare att inte bara ifrågasätta gränser mellan konst och mode utan även här står kroppen på ett visst sätt central. Att modet och kroppen hänger ihop är självklart, men Kate Langrish Smiths Embody kör det på ett alldeles extremt sätt. Hur behöver man använda sin kropp när man bär Langrish Smiths skulpturer?

Ana Rajcevic därtill jobbar också med smycken som man kan bära, men hennes Taurus är del av en verk som ändrar kroppen. Vanliga smycken accentuerar skönhet, men Rajcevics verk ändrar kroppen. Man kan inte bära Taurus utan att anpassa sin kroppshållning. För mig, klumpig gubbe som jag är, verkar det som en riktig mardröm när jag ser på modellen som projekteras mot bordet och på bilden vid Langrish Smith och Rajcevics verk.

Linnea Bågander vänder relation mellan kläder och kroppen. Kroppen fungerar inte längre som någonting som borde täckas, utan i Linnea Båganders verk visar kläder kroppens rörelse. Kläder som utställning av rörelse istället för att kroppen som fungerar som klädhängare. Du kan beundra hennes verk i rörelse på videoskärmar.

I Röda Rummet utställer vi kaftaner gjord av papper och färg, tillverkade av Lars Kagg-skolans elever. Utgångspunkt här var att undersöka förhållandet mellan kläder och identitet, men jag gillar kaftanen som plagg. Kaftanplagget var vanligt för de flesta män under lång tid. Vad har hänt med plagget i den västerländska världen? När och hur tar byxor över? Eller, kanske intressantare, varför får kvinnor bära byxor när det är ovanligt att män bär långa, luftiga kläder som kjol eller klänning?

När jag var ung klädde jag mig ofta i skolan i plagg eller en kjol och jag snurrade runt för att se hur alla färger och former blandades till en enhet – en ur-sufidans. Mina händer lyftas upp utan att göra någonting själv. En nån slags av frihet.

Mode, kläder – det kan tränga oss och det kan ge oss möjligheter för att titta vidare bortom gränserna för funktionalitet, produktivitet och identitet. Det kan vara statiskt när vi bara vill visa oss själva, men det kan också vara en dans där gränser mellan kropp och omgivning försvinner. Eller är detta bara en klumpig mans dröm?