Att verka på en plats och för en gärning och varför konst är meningsfullt

Jag verkar sedan några år tillbaka på Kalmar konstmuseum. Kalmar konstmuseum är min arbetsplats.
De flesta av oss tillbringar större delen av vår vakna tid på vår arbetsplats och vi umgås mer med dem vi träffar under vårt arbete, som du förhoppningsvis har en god relation till, än med din familj och dina vänner.

Hur viktigt är det då inte att den plats du verkar på är hälsosam och en värdig plats att gå till. Att du har ett arbete där dina arbetsuppgifter och dina gärningar känns viktiga och uppskattade. Visst kan det var lite olika för olika människor på den punkten, för vissa är ett arbete ”bara ett arbete” för att sedan göra det man älskar och ger en näring på fritiden (om man har råd och ork efter jobb och lön vill säga).

Själv tillhör jag den skara som inte vill slösa bort min tid på för många ”måsten” eller meningslösheter.
Jag vill tycka om det jag gör, det ska vara meningsfullt och min arbetsplats vill jag ska vara en närande och bra atmosfär att vara i. Sån är jag. Utan att vara naiv och inte förstå att verkligheten emellanåt inte alls ser ut så, men för det mesta åtminstone, så vill jag verka i en sådan miljö.

Kalmar konstmuseum har för mig varit en fantastisk plattform för att att möta alla sorters människor bland besökarna, sedan jag började arbeta här en av vårens första dagar 2014 . En meningsfull plats och plattform för att samtala om allt det som berör oss människor, om det som påverkar oss och det som är nödvändigt för ett friskt samhälle att tala om. Allt detta med konsten som utgångspunkt. Jag får arbeta med några av de ting jag tyckt varit roligast och på olika sätt insupit kunskap kring under i princip hela min livstid; konst och pedagogik.

Mellan tiden mars 2014 – december 2016 har jag i runda slängar träffat 13 000 besökare på Konstmuseet. Dessa i alla åldrar och samhällsgrupper, som jag på ett pedagogiskt sätt förmedlat konsten till.
Vad har det gjort med mig? Vad har jag gjort för dem jag mött?

Jag har kunnat använda mina kunskaper och erfarenheter för att beröra, förmedla, bilda och bildas. Jag växer minst lika mycket som dem jag träffar  via våra möten och också via vårt gemensamma möte med allt det konsten förmedlar och lockar fram.

Vårt samhälle (de människor som lever där i) skyddar sig allt för ofta bakom fasader, rätt titlar, formaliteter, likriktning, vanor och papper.                      Konsten blir den bro vi behöver till svåra ämnen och för det som är levande.  Den bro vi behöver för att öppna ögonen och inte glömma bort att se.                  De jag möter, de räknas alla. I mina möten får de guldkorn som annars försvinner i ett hav av ”rätt” beige sand, lysa i all sin egenart.
Därmed inte sagt att ”konstvärlden” inte är fyrkantig, elitistisk och auktoritetsstyrd (trots allt prat om medvetenhet), för det är den till stora delar dessvärre. Men möjligheten finns ändå kvar att få lov att ta sig ut ur fyrkanten, gå över broar och tänka fritt, men också medvetet och innovativt.

Den dag denna känsla saknas mig på den plats jag lägger mitt livs timmar och möda, då ska jag gå vidare till mer gynnsamma platser.                                           Möten, människor och ”konsten” tar jag då med mig, det andra lämnar jag kvar.   Men just nu ska jag se fram emot de sista månaderna av ett speciellt år och mot det nya året 2018 för att se vad Kalmar konstmuseum, konsten, människorna och allt annat har att ge. Spännande var ordet!

Konst att vara ledig

Snart stundar sommar och lediga tider. Det är faktiskt det bästa jag vet – lediga tider. Det gör jag verkligen ingen hemlighet av.

Jag brukar konst, ser konst, tänker konst, lever konstpedagogik under mina timmar på Kalmars fantastiska konstmuseum. ”Pedagogik är en konstart”, brukar jag säga. Och så är det verkligen.
Konst i huvet, det har jag mycket av. Konst genom händerna har jag däremot för lite i dessa långa vardagspusselsäsonger.
Det är inte som förr precis, i yngre år, när mina händer och min själ(!) spottade ur sig allehanda verk dagarna i ända. När jag var barn, ungdom och konststudent.
Det kreativa gav eftertänksamhet och magiska stunder. Det fattas mig nu, av den sorten i alla fall.

Nu är jag en tidspressad arbetande mor (till världens bästa barn, partner (till en fantastisk man), livspusselfixare som längtar och drömmer om att låta det tala inifrån mig genom mina händer.
Låta hjärna och intellekt vila lite. Rensa och fylla på.
Kreativitet är ett slitet använt ord. Att vara kreativ är närande – för mig. Och jag vet att många andra längtar också.

Jag vill tala med mina händer.
I jorden med växterna jag målar med, med tyger, krukor, pensel, kall lera och med allt annat som blir fint och fult under mina händer.

Nu stundar sommar och ledigt.
Jag styr min egen tid – det bästa av allt.
”Att vara ledig är en konst”, skulle jag kunna säga.
Stanna upp, låta huvet vila från rutor, scheman och klockslag. Kanske händer något då. Om jag vågar slappna av, låta hända och släppa taget. Kanske kittlar det i fingrarna efter färger, kompositioner och uppenbarelser. Det kanske finns tid för det då, om jag struntar i renovering och tvätt. Det får vara och bli hur onödigt som helst.

Fast det kommer det inte att bli. För sådant blir aldrig onödigt, det är bara livet i sina bästa stunder.

Medan jag är ledig önskar jag dig välkommen till konstmuseet, själv ska jag lägga mig i famnen på min egen tid.

”I would kill myself”…

…sa en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen Djupt Minne, när hon fördjupade sig i Sara Makatemeles öde. Hon läste inte historien om Sara som kuriosa, det var på riktigt och hon grät. Hon kunde identifiera sig.

Sara, troligtvis den första svarta personen i Kalmar. 1800-tal.

Ensam, uttittad, bestulen sin identitet. På en främmande kontinent, i ett nytt land, i en annan kultur – allt annat än hemma, bland familj, vänner, lika.
Det finns inget att romantisera om i ett sådant öde.

I en tid där vissa i Sverige tog lotten att ha hembiträde och andra människor bar lotten att vara hembiträden.
Hur ser det ut i dag förresten?

Sara var såld. Sara var köpt. Bestulen. Människan Sara togs till Sverige, till Kalmar.
Vilket var hennes verkliga namn?

Sara, vem var du? Hur klarade du dig? Frågorna snurrar i mitt huvud.                    
”I would kill my self”. Kommentaren från den kvinnliga samtida konstnären tog mig.

Du ligger begraven på en av Kalmars kyrkogårdar, Sara. Lite malplacerad sådär. Sådär som det kanske passade in i kyrkogårdens form i en annan tid, i en annan kontext. Det är just det. För nu är det andra tider med en ny kontext.

”Kafferkvinnan Sara” står det på din nötta gravsten i mörk granit, nästan helt dold av vildvuxen murgröna, en spenslig nyponros och gamla gulnade höstlöv.

Går det att ge någon upprättelse och frid efter så lång tid?

Det skrevs en sång om dig för hundra år sedan. En väckelsesång med 10 verser, ”Lilla svarta Sara…”
Du ska få nya sånger nu, med andra verser i.                                                  
Konstnärerna från Djupt Minne hjälper oss att kanske förstå djupet av din berättelse.

Vi ska göra vad vi kan, för att berätta Saras historia, så långt vi kan förstå, så länge vi kan och också fråga oss; Vad har vi för liknande samtida berättelser? Hur kan den privilegierade någonsin kunna förstå, identifiera sig och känna ärlig empati med den ickeprivilegierade? Vad kan vi lära oss?

 

Gymnasiesärskolan på besök

”Varför har hon tappat håret, är hon rik, fattig, svart eller vit – hon på tavlan”? Klänningen ser fin ut, men hon har inget hår…”Hur kunde hon bli så rik?” Tavlan är svart och vit.

”Varför håller den andra kvinnan, ”skulpturkvinnan”, med den stora prinsessklänningen i ”tavelkvinnans” långa hår? För det är väl en prinsessklänning…? Eller har hon ett förkläde också? Är hon kanske ett hembiträde som städar hos den rika kvinnan på tavlan”?

”Vill hon vara hembiträde?”

”Har de några namn?, När levde de? Vart levde de? Hur var det då?”

Gymnasiesärskolan läser av konstverket av Mary Sibande och vi tyder och tolkar tillsammans de symboler konstnären gett oss. En del frågor har svar, andra inte, men allt leder vidare i våra tankar och känslor. Leder till nya frågor, väcker och utvecklar.

Eleverna är nyfikna och engagerade, ögonen lyser. De får dela med sig av sina egna tankar, visa vad de redan kan, vara med och fundera. De kommer att fortsätta arbeta med vad vi sett och tala om och arbeta med det i klassrummet på skolan sedan. Det finns mycket att prata om.

Verken stannar kvar länge efteråt och jag tror att de kommer att minnas Sophie och Madam C.J. Walker.