Det är väl bara kläder… typ?

Mode är för mig något främmande

Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?

Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.

För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.

På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.

Visst börjar vi se ett genomgående tema här?

I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.

Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.

I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.

I sommar handlar det om mode.

Du ser vad du bär med dig

Blicken vilar på något vi inte ser. Ansiktsuttrycket är svårtolkat. Bortom pigmenten finns en person frusen i tid, utan möjlighet att svara på dina frågor. Så du gräver i dig själv för att hitta ett svar.

Konst är ett fantastiskt kommunikationsmedium i många fall. Med hjälp av färg, form och motiv kan konstnären få betraktaren att förnimma en känsla som är svår att sätta ord på. Konsten kan användas som plattform för att förstå och bilda sig, eller som bollplank för att reflektera över sig själv. Jag har arbetat på museet i ungefär ett halvår nu och har under den tiden träffat ett dussintal konstnärer och fått lära mig om fyrdubbelt fler. Några stycken har bränt sig fast i minnet alldeles extra mycket – konstnärer som vidgat min världsbild och min syn på människor och vår historia. Men det är inte bara de som har påverkat – våra besökare har gjort minst lika stort avtryck.

Som besöksvärd lägger man mycket tid på att forska kring konstnärer. Vi lär oss deras tekniker, bakgrund, arbetsprocess och teman. Sedan analyserar vi alltihop och bygger ihop det till ett manus. Vi bereder oss på frågor som kan dyka upp. Men så under en guidad tur så får man en kommentar, eller till och med en anekdot eller en liten berättelse, och konsten ställs plötsligt på sin ände. Man får en tolkning av verket man inte förväntat sig, och plötsligt så ändrar verket form. Blickarna byter mening, en känsla av allvar kan lägga sig eller försvinna som genom ett trollslag. Något som man tyckt har legat i periferin blir plötsligt centralt.

Det skiljer sig givetvis från utställningar till utställning. Girls, Girls, Girls till exempel, bjuder in till diskussion och reflektion. Det är svårt att gå opåverkad ur rummet, och oavsett kön och ålder har man en åsikt om verken, eller utställningens teman. I kontrast står Sleeping Beauty, som nyss plockats ner, där den vanligaste kommentaren är ”han målar ju så fint”. Men även i denna utställning har det dykt upp tankar och reflektioner. Kring döden, kring barn och kring symbolik. Särskilt verket Sleeping Beauty, med sin omgivande kontrovers, har fått många tolkningar under de senaste månaderna.

Så vad är det som gör att vi har så skilda meningar? Vad är det som kan göra att en betraktare rycker på axlarna, medan en annan blir tårögd och en tredje irriterad, eller rent av förbannad? Det ligger kanske inte lika mycket i verket som i de som betraktar det.

Julia Peirones Twisted cherry-serie med unga tjejer som snavar i högklackat ger en rad associationer som tolkas utifrån varje persons erfarenheter. Är det en misslyckad utekväll vi ser? En bit i en lärandeprocess? En manifestation av kvinnoförtryck? Är det en känga slängd åt flickan, åt kvinnan, åt könsideal eller åt patriarkatet? Några ser de särade benen och synliga underkläderna som något sexuellt, medan andra lägger mer vikt på smärtan i den krampaktiga kroppsställningen. Och givetvis är det lättare att känna igen sig i att snava i klackskor om man har snavat i klackskor, medan känslan av misslyckande och frustration är universell. Det gamla slitna uttrycket ”skönheten ligger i betraktarens öga” gäller för så mycket mer än bara skönhet. Du ser världen genom ditt mönster av erfarenheter, något som kanske inte är så tydligt i ditt vardagsliv, men när du aktivt utmanas att tolka något abstrakt utifrån det, så bubblar saker och ting upp till ytan.

I slutänden så är det just vad du tar med dig in i bilden som gör vad du ser. Ett konstverk kan ge dig inblick i ett ämne du inte visste något om, eller ett tankesätt som är främmande – men du kan lära dig minst lika mycket om dig själv.

En kropp

Julia Peirones verk väcker många tankar. På tjejer, på vuxenhet, på sexualitet. Personligen tänker jag på kropp.

Man kan säga att kroppen är en förpackning för vår själ och vår person. Kroppen skvallrar om våra vanor, ovanor och sysselsättningar. Vi nyttjar kroppen till att visa upp våra personligheter och grupptillhörigheter. Vi dekorerar den med kläder, smink och tatueringar. Man tycker också att det är viktigt hur kroppen presenteras, i vilket sammanhang den presenteras och mycket fokus läggs på hur den står sig i förhållande till andras kroppar. Det är en kapplöpning i att ha mjukast hy, bäst trimmade magrutor och snyggast kurvor.

Våra kroppar objektifieras, speciellt i media och många gånger i konsten. Kroppen innebär något, något som är skilt från personen den tillhör. Ofta handlar det om sex.

Både i media och i vardagen finns speciellt en skillnad i synen på mans- och kvinnokroppar. En manskropp får i större utsträckning ett värde utifrån vad den kan prestera. En kvinnokropp däremot är mer värdesatt efter hur den ser ut. Om du har rätt kläder och en fin figur så spelar det mindre roll om du är bra på att bryta arm eller kan göra många mål i fotboll. Det håller på att ändras, men det är fortfarande mycket påtagligt.

När jag själv gick i grundskolan var jag inte direkt den mest populära i min klass. Jag var den enda killen på skolan med hår ner till axlarna, min klädstil passade inte in i normen och jag var dessutom spelnörd. Och visst, jag fick glåpord och öknamn. Men aldrig från min klass. Varför?

Jo, för att jag hade idrott med dem. Och jag var bra på idrott.

Jag kunde hänga med i basketen, göra mål i bandyn och tävla med fotbollskillarna i löpning. Och därför fick jag inga gliringar från mina klasskamrater. Min kropp såg kanske lite märklig ut och var dekorerad på fel sätt, men det var en manskropp, och den gjorde vad den skulle. Därför blev den också accepterad.

Men hur ska man då se på kroppen? Vad är ”rätt”?

Om man tittar på kroppen ur ett designperspektiv får vi en intressant infallsvinkel. Inom design så pratar man nämligen om att en produkt måste uppfylla ett antal grundfunktioner för att få definieras som ett specifikt föremål. En stol som inte går att sitta på får till exempel inte definieras som stol, medan ett durkslag inte får definieras som gryta eftersom den inte kan ha vätska i sig. Kroppen är i grunden byggd som ett redskap, ett fortskaffningsmedel och en genbank. Strategier för att attrahera däremot finns bara i mycket enkel form i kroppens grundmönster, och har utvecklats olika från samhälle till samhälle. Frågan är om vi har börjat tumma på kroppens grundläggande funktioner för att ge plats åt artificiellt skapade funktioner. Om en kropp konstant är kall i brist på underhudsfett och har svårt att röra sig på grund av kirurgiska ingrepp eller brist på träning i viktiga muskelgrupper – får man i designmening fortfarande kalla det för kropp?

För att dra en parallell, så borde kanske inte klackskor, eller åtminstone stilettklacksmodellen, räknas som skor. De varken underlättar rörelse eller skyddar foten, utan gör det rakt motsatta. Som produkt skulle det efter sina kvalitéer lika väl kunna säljas som ”fotsmycken”. Och det kanske egentligen inte är så långt ifrån sanningen? Klackskor bärs trots allt inte för att man ska ha lättare att dansa eller springa, utan mer för att få festkänsla, eller inge en känsla av makt eller kraft – eller helt enkelt för att se snygg och sexig ut.

För mig skildrar Peirones verk, speciellt hennes ”Twisted Cherry”-serie, mänskliga kroppar i ett sammanhang där de inte hör hemma. De är hopsnörda i för tighta kläder, i obekväma positioner, nyss fallna efter att ha misslyckats balansera på felbyggda styltor. Det är något mer än tonårstjejer som snubblat på fyllan. På något sätt så skiner människokroppen igenom dekorationerna. I någon sekund så är de inte längre sexualiserade, kanske inte ens könsbestämda. Bara en människa som försöker ta sig upp. En kropp i rörelse. Ett hölje kring en person som vi av någon märklig anledning sällan ser för vad det är.

I vind, snö och skog

I ett land på våra breddgrader så lär man sig leva med naturen – vare sig man vill det eller inte. På vintern blir det snö och halka. När det blåser blir vi strömlösa. Men vi förväntas fortfarande dyka upp på jobbet och i skolan dagen efter, oavsett hur många decimeter snö som ligger på vindrutan. Så man biter ihop och plockar fram frostskrapan ur handskfacket.

Som scoutledare så gäller detta så klart dubbelt för mig. I måndags blev jag sen till vårt veckomöte just eftersom jag var tvungen att gräva fram en bil ur en halvmeter snö och is. Väl bakom ratten funderade jag på om grävandet varit värt det – vi hade redan fått manfall bland ledarna på grund av vädret, så jag undrade om det skulle finnas några barn på plats över huvud taget när jag kom fram. Till min förvåning så fann jag att vi i vår åldersgrupp var fulltaliga – elva glada nioåringar med skyfflar var i full färd att bygga snöhyttor ute i minusgrader och mörker. Nu är ju vi scouter och vana att vara ute i alla väder, men Kalmar FF spelade trots allt också match ute i snön i helgen. När jag väl började tänka på det insåg jag att det när allt kommer omkring kanske är ganska normalt? Det där med att om väderförhållandena inte är direkt livshotande, så är de i Sverige inte ett hinder.

För jämförelsens skull, så har man i många delar av USA så kallade ”Snow days” – dagar då det snöar ger man eleverna ledigt från skolan. I andra länder ser man till att stanna inne när det regnar. I samma väderlek så ser vi här till att dra på oss en ordentlig jacka istället. Men det är inte bara vädret som vi lär oss leva med, utan naturen i stort. Man åker på picknick, man går på vandringar, tar barnvagnen eller rullstolen runt en slinga i skogen. I skolan så har man utflykter och friluftsdagar och håller barnen ute på rasterna. Naturen är liksom något självklart, samtidigt som vi också talar oss varma om hur vacker den är och hur skönt det är att vara ute. Vi inte bara har skog och vildmark, vi värnar också om dem.

Men vad är det egentligen som gör att vi håller naturen så högt?

Jag hörde Markus Åkesson säga i en intervju att ”den andliga upplevelsen av skogen fyller ett behov som saknas i ett sekulärt samhälle”. Och kanske är det sant. För visst är en vandring mellan snötunga granar, eller under tak av gröna boklöv, en andlig upplevelse? I ett land där majoriteten inte går på gudstjänst mer än möjligtvis till jul, så är vi kanske lite svältfödda på det andliga? Samtidigt så kanske det är vår avsaknad av religiösa vanor som gör att naturens skönhet får stå för sig själv och inte tillskrivs någon högre gudom.

I konsten har naturen i varje fall gjort sig påmind, både historiskt sett och i modern tid. I museets samlingar är den ständigt återkommande och i majoriteten av våra senaste utställningar har dess motiv också gjort sig påminda. Inte minst i ”Designarkivet A-Ö”s alla naturinspirerade tryck och i ”Mittlandsskogens mitt”s utforskande av skogen som utställningshall.

Skogen spelar också en roll i Markus Åkesson och hans inbjudna gästers verk. Något som särskilt har väckt min fascination är Ellen Ehks ”Natträd”, som står att finna bland de inbjudna gästerna på plan 4. De små blåaktiga, gjutna bronsskulpturerna ger när man tittar på dem intrycket av att vara fullvuxna granar. Färgtonen och de klumpar som delvis täcker grenarna kan liknas vid sjok av snö i vinterskogens skymningsljus och sättet som grenverket slokar på ger en oerhörd tyngd till hela skulpturen. De små träden representerar för mig två mycket påtagliga drag av naturen här i landet – skogen och natten. Skogen som tränger sig på ända fram till vägkanten på till och med de största av våra riksvägar, och mörkret som sveper in och håller vårt land i ett järngrepp om vintern.

Kanske är det naturens påtaglighet här i norr som lärt oss respektera och leva med den, kanske är det för att vi helt enkelt inte blir av med den. Kanske är det för att den är en så stor del av vårt kulturarv, i sagan och mytologin. Möjligtvis är det en gnutta av allting.

Vad vi däremot kan säga säkert är att den inte kommer att sluta blanda sig i våra liv, bara för att vi ber snällt. Så vi får helt enkelt bita ihop och göra det bästa av vintervädret tills naturen återigen väljer att bada oss i vårens och sommarens magi.

 

Gammalt och nytt

Ring klocka ring. Ring ut det gamla och ring in det nya…

Nu har 2017 släpat sig till sitt slut och man kan väl lugnt säga att det har varit ett händelserikt år, ett turbulent år. Företagsmagnaten Donald Trump har tagit makten i USA och terrorbrott har skakat Sverige samtidigt som #metoo har sköljt över världen. Några kommer vilja minnas året för alltid, andra vill helst lämna det bakom sig.

Ut med det gamla och in med det nya. Som man säger om åren går det inte riktigt att säga om konsten. Uttrycken ändras och nya tekniker gör entré, men konst som övergripande begrepp kan aldrig riktigt skaka av sig det gamla utan att förlora en stor del av vad det är. Den eviga frågan ”Vad är konst?” rymmer många åsikter och ännu fler svar, och konstvärlden måste innefatta, eller i alla fall behandla, dem alla. Den moderna konst som fyller gallerier och museer idag bygger trots allt i någon utsträckning på dess äldre föregångare. Att ta bort oljemåleriet från konstscenen är lika otänkbart som att försöka sudda bort den konceptuella konsten.

När man tänker efter är ju de ganska fantastiskt att verk från Michelangelo, Marcel DuChamp, Frida Karlo och Mariana Abramovitch alla kan rymmas under ett och samma paraplybegrepp. Den gemensamma nämnaren blir att de alla, gamla som nya, är kulturens budbärare. Konstnärer har i alla tider testat nya tekniker och tankesätt och skapat provokation, vare sig det varit genom att måla apostlarna som knotiga gubbar eller att ställa ut en pissoar på museum. Samtidigt är det också konstnärerna som bevarat status quo genom uråldriga material och skrytverk. Allting, gammalt och nytt, etablerat och banbrytande hittar sin arena i konsten – i gallerier, konsthallar och museum.

Kalmar konstmuseum är i mer än sin konst en plats där gammalt och nytt möts. Det märks allra mest när det är barnkalas på KAN-KAN samtidigt som pensionärer och föräldrar spatserar runt på utställningarna tillsammans med någon student. Åldrar och åsikter blandas och tillsammans för vi vidare kulturarvet in i framtiden. Under 2017 har vi haft inte mindre än 12 större utställningar, tillsammans med ett antal evenemang och mindre uppsättningar. Kalmar konstförening har firat 100 år, vi har blivit fler i arbetslaget och sagt adjö till flera eldsjälar som lämnat museet och ser mot nya utmaningar.

 

Så gott nytt år önskar alla vi på museet, och ser fram emot ännu ett år där det gamla och det nya blandas!

Inte ”bara” mat

Nu är det bara en dag kvar till julafton, med julklappar, tomtar och en hiskelig massa julbord. Och det där med julbord, eller matvanor mer specifikt, är något som jag har funderat över mer och mer på sistone.

Delar av vår utställning Du har två kor handlar om just djurhållning och matproduktion, från det experimentella produktionshuset JJBL och Temple Grandins slakteridesign till Nick Mays verk ”Until the cows come home” som handlar om mul- och klövsjukan. Vad jag funderat över är just hur mycket vi använder av djuren och, framförallt, vilka produkter som efterfrågas.

På julbordet är det ju grisen som spelar huvudrollen, med fisken och potatisen som danspartner och kon som blygsam biroll i någon köttbulle eller genom grädden i Janssons frestelse. Så låt oss gå ifrån kon en stund och ägna oss åt julbordets huvudrollsinnehavare. Hur mycket av denne är det som vi faktiskt använder? Julskinka, köttbullar, prinskorv och kroppkakor består alla till största delen av kött – muskelmassa. Grisfötterna och knorrarna har så gott som försvunnit, likaså har syltan och dopp i grytan avlägsnats från många bord. Varför? Jo, för att det är rätter som inte är väl omtyckta, rätter som någon i familjen gillar, men annars är där mest enligt tradition. Traditionen att använda allt på grisen, för att inte slösa med resurser. En tradition som börjar försvinna.

Matlagning är ju i grunden en överlevnadsstrategi, och historiskt sett har vi varit tvungna att klämma ut varenda droppe energi som vi kan ur vår mat. Oftast har man till och med behövt fylla ut den för att lura vår kropp att den inte är så mager som den faktiskt är. Hur annars kom man på vilken del av den sura tallbarken man kunde använda för att göra barkbröd, eller att man behöver koka murklor fem gånger för att inte bli förgiftad när man äter dem?

Maten, processen att skaffa föda, upptar i djurriket majoriteten av individens vardag, vilket också varit fallet för människan långt fram i tid. Detta har i vårt samhälle reducerats till små pauser – ett telefonsamtal till pizzerian eller 8 minuters mikrotickande medan man uppdaterar sitt facebookflöde. Den halvår till årslånga uppfödningsprocessen (som är fallet för större slaktdjur), den flera dagar långa slakten och omhändertagandet av restprodukterna som ingår för att få köttet på bordet ser vi som konsumenter inget av längre. Själva tillagningsprocessen, om man nu faktiskt tar sig tiden att laga mat, har också omvärderats. Från att ha varit en process för överlevnad ses det idag antingen som ett nödvändigt ont eller en jakt på den ultimata smakupplevelsen. Att ha mat, äta mat och bara äta det vi tycker är gott tas i Sverige för givet.

Nyckelorden här är ”i Sverige”.

 

För några år sedan träffade jag av en slump på en jämnårig från Sicilien, som vid tillfället arbetade i Sverige. Han berättade om chocken han fick första gången som han träffade en vegetarian. För honom var det ett så bisarrt koncept att utesluta något ur sin kost. Som han själv uttryckte det var filosofin i hans hemkvarter ”Om det inte är giftigt så äter vi det”. Likaså träffade jag vid ett annat tillfälle en man från Sydafrika som var förvånad över antalet kaniner i Kalmar och påpekade att om vi varit i hans hemstad hade någon skjutit och ätit upp dem för längesen.

I Sverige och de flesta länder i väst så avfärdar vi tanken på att använda många djur som mat. Samtidigt är den globala köttkonsumtionen den högsta den någonsin varit. Den gör beslag på 80% av världens odlade yta och står för en femtedel av koldioxidutsläppen. I USA går hälften av landets färskvatten till nötdjursuppfödning. Samtidigt så finns hamburgare av labbodlat kött att köpa för runt hundringen på restaurang i Nederländerna. Havre- och sojamjölk fyller redan hyllorna i affärer och den första artificiellt framställda animaliska mjölken står att finna i Silicon Valley i USA.

Sammanfattningsvis har djurindustrin förändrats och kommer att fortsätta förändras. Animaliska produkter har på mindre än ett sekel gått från att vara en lyxvara till något som många ser som nödvändigt i sin kost. De stora mataffärernas charker svämmar över av olika former av kotlett, stek, färs och bacon, medan halvfabrikaten domineras av hamburgare, biffar, korv och köttbullar. I ett ensamt kylskåp någonstans trängs sedan sylta, leverpastej och blodpudding, ja, allt det där i djuret som inte är muskelmassa. Men medan blodpudding serveras aktivt i skolmatsalar och leverpastej står att finna i mångas kylskåp, är det också all blod- och inälvsmat som konsumeras i någon större skala, och är inte nära på jämförbart med mängden köttprodukter.

Det tål att tänkas på. Det säger sig självt att föda upp djur för att bara äta godbitarna är ohållbart – både ekonomiskt och resursmässigt. Men vad ska vi göra åt det? Ska vi övergå till labbodlat kött för att kunna fortsätta vår konsumtion med mindre påverkan på naturen? Ska vi starta en revolution för att dra tillbaka levergrytan och palten till middagsborden? Eller ska vi minska på de animaliska produkterna och övergå till mer resurssnåla vegetariska och veganska alternativ?

Mat är i slutänden så mycket mer än en klump kalorier som ska ner i magsäcken. Maten i sig har sin historia från jord till bord, vi som äter den har våra tankar och åsikter och recepten har sina kulturella rötter. Det kan vara värt att ägna en tanke till vad vi har på julbordet och varför det står där. Det är trots allt en tusenårig tradition som bottnar i att driva vinterns svårigheter på flykt – att träffas över god mat och dryck och lämna den bitande kylan utanför. En tradition där man nyttjar allt som finns till hands.

Hej allesammans!

Jag heter Oscar Söderström och är det senaste tillskottet i besöksvärdsskaran. Jag har gått under upplärning på museet i ett par veckor, så vi kanske har träffats tidigare, men nu kommer jag att synas till oftare.

För att fira detta har mina kära kolleger lämpat över ansvaret för bloggen på mig den här veckan. Jag har inte bloggat innan, men det ska nog reda sig ändå.

Så, varför är jag här? Jo, förutom mitt lapptäcke till CV så råkar konst och kultur vara ett stort fokus i mitt liv, speciellt konsten i Kalmar. Denna stad är fylld till bredden av konstföreningar, gallerier och skickliga konstnärer. Glasriket ligger nästgårds och Öland bara en futtig bro bort. Ändå känns det som att det går många förbi, såvida det inte rör sig om stora etablerade evenemang som Ljus på Kultur och Ölands skördefest, eller återkommande utställningar som Sydosten. Själv är jag konstnär och initiativtagare till konstnärsgruppen Skräp, som hade sitt första offentliga uppträdande på Konstens dag den 28:e oktober i år. När jag inte gör konst eller pratar konst försöker jag besöka så många utställningar, museer och gallerier jag kan.

Om ni har vägarna förbi museet när jag jobbar, så prata gärna med mig! Oavsett kunskap om och erfarenhet av konst, brukar det alltid bli givande för alla parter.

 

Vi syns på museet!