Gammalt och nytt

Ring klocka ring. Ring ut det gamla och ring in det nya…

Nu har 2017 släpat sig till sitt slut och man kan väl lugnt säga att det har varit ett händelserikt år, ett turbulent år. Företagsmagnaten Donald Trump har tagit makten i USA och terrorbrott har skakat Sverige samtidigt som #metoo har sköljt över världen. Några kommer vilja minnas året för alltid, andra vill helst lämna det bakom sig.

Ut med det gamla och in med det nya. Som man säger om åren går det inte riktigt att säga om konsten. Uttrycken ändras och nya tekniker gör entré, men konst som övergripande begrepp kan aldrig riktigt skaka av sig det gamla utan att förlora en stor del av vad det är. Den eviga frågan ”Vad är konst?” rymmer många åsikter och ännu fler svar, och konstvärlden måste innefatta, eller i alla fall behandla, dem alla. Den moderna konst som fyller gallerier och museer idag bygger trots allt i någon utsträckning på dess äldre föregångare. Att ta bort oljemåleriet från konstscenen är lika otänkbart som att försöka sudda bort den konceptuella konsten.

När man tänker efter är ju de ganska fantastiskt att verk från Michelangelo, Marcel DuChamp, Frida Karlo och Mariana Abramovitch alla kan rymmas under ett och samma paraplybegrepp. Den gemensamma nämnaren blir att de alla, gamla som nya, är kulturens budbärare. Konstnärer har i alla tider testat nya tekniker och tankesätt och skapat provokation, vare sig det varit genom att måla apostlarna som knotiga gubbar eller att ställa ut en pissoar på museum. Samtidigt är det också konstnärerna som bevarat status quo genom uråldriga material och skrytverk. Allting, gammalt och nytt, etablerat och banbrytande hittar sin arena i konsten – i gallerier, konsthallar och museum.

Kalmar konstmuseum är i mer än sin konst en plats där gammalt och nytt möts. Det märks allra mest när det är barnkalas på KAN-KAN samtidigt som pensionärer och föräldrar spatserar runt på utställningarna tillsammans med någon student. Åldrar och åsikter blandas och tillsammans för vi vidare kulturarvet in i framtiden. Under 2017 har vi haft inte mindre än 12 större utställningar, tillsammans med ett antal evenemang och mindre uppsättningar. Kalmar konstförening har firat 100 år, vi har blivit fler i arbetslaget och sagt adjö till flera eldsjälar som lämnat museet och ser mot nya utmaningar.

 

Så gott nytt år önskar alla vi på museet, och ser fram emot ännu ett år där det gamla och det nya blandas!

Inte ”bara” mat

Nu är det bara en dag kvar till julafton, med julklappar, tomtar och en hiskelig massa julbord. Och det där med julbord, eller matvanor mer specifikt, är något som jag har funderat över mer och mer på sistone.

Delar av vår utställning Du har två kor handlar om just djurhållning och matproduktion, från det experimentella produktionshuset JJBL och Temple Grandins slakteridesign till Nick Mays verk ”Until the cows come home” som handlar om mul- och klövsjukan. Vad jag funderat över är just hur mycket vi använder av djuren och, framförallt, vilka produkter som efterfrågas.

På julbordet är det ju grisen som spelar huvudrollen, med fisken och potatisen som danspartner och kon som blygsam biroll i någon köttbulle eller genom grädden i Janssons frestelse. Så låt oss gå ifrån kon en stund och ägna oss åt julbordets huvudrollsinnehavare. Hur mycket av denne är det som vi faktiskt använder? Julskinka, köttbullar, prinskorv och kroppkakor består alla till största delen av kött – muskelmassa. Grisfötterna och knorrarna har så gott som försvunnit, likaså har syltan och dopp i grytan avlägsnats från många bord. Varför? Jo, för att det är rätter som inte är väl omtyckta, rätter som någon i familjen gillar, men annars är där mest enligt tradition. Traditionen att använda allt på grisen, för att inte slösa med resurser. En tradition som börjar försvinna.

Matlagning är ju i grunden en överlevnadsstrategi, och historiskt sett har vi varit tvungna att klämma ut varenda droppe energi som vi kan ur vår mat. Oftast har man till och med behövt fylla ut den för att lura vår kropp att den inte är så mager som den faktiskt är. Hur annars kom man på vilken del av den sura tallbarken man kunde använda för att göra barkbröd, eller att man behöver koka murklor fem gånger för att inte bli förgiftad när man äter dem?

Maten, processen att skaffa föda, upptar i djurriket majoriteten av individens vardag, vilket också varit fallet för människan långt fram i tid. Detta har i vårt samhälle reducerats till små pauser – ett telefonsamtal till pizzerian eller 8 minuters mikrotickande medan man uppdaterar sitt facebookflöde. Den halvår till årslånga uppfödningsprocessen (som är fallet för större slaktdjur), den flera dagar långa slakten och omhändertagandet av restprodukterna som ingår för att få köttet på bordet ser vi som konsumenter inget av längre. Själva tillagningsprocessen, om man nu faktiskt tar sig tiden att laga mat, har också omvärderats. Från att ha varit en process för överlevnad ses det idag antingen som ett nödvändigt ont eller en jakt på den ultimata smakupplevelsen. Att ha mat, äta mat och bara äta det vi tycker är gott tas i Sverige för givet.

Nyckelorden här är ”i Sverige”.

 

För några år sedan träffade jag av en slump på en jämnårig från Sicilien, som vid tillfället arbetade i Sverige. Han berättade om chocken han fick första gången som han träffade en vegetarian. För honom var det ett så bisarrt koncept att utesluta något ur sin kost. Som han själv uttryckte det var filosofin i hans hemkvarter ”Om det inte är giftigt så äter vi det”. Likaså träffade jag vid ett annat tillfälle en man från Sydafrika som var förvånad över antalet kaniner i Kalmar och påpekade att om vi varit i hans hemstad hade någon skjutit och ätit upp dem för längesen.

I Sverige och de flesta länder i väst så avfärdar vi tanken på att använda många djur som mat. Samtidigt är den globala köttkonsumtionen den högsta den någonsin varit. Den gör beslag på 80% av världens odlade yta och står för en femtedel av koldioxidutsläppen. I USA går hälften av landets färskvatten till nötdjursuppfödning. Samtidigt så finns hamburgare av labbodlat kött att köpa för runt hundringen på restaurang i Nederländerna. Havre- och sojamjölk fyller redan hyllorna i affärer och den första artificiellt framställda animaliska mjölken står att finna i Silicon Valley i USA.

Sammanfattningsvis har djurindustrin förändrats och kommer att fortsätta förändras. Animaliska produkter har på mindre än ett sekel gått från att vara en lyxvara till något som många ser som nödvändigt i sin kost. De stora mataffärernas charker svämmar över av olika former av kotlett, stek, färs och bacon, medan halvfabrikaten domineras av hamburgare, biffar, korv och köttbullar. I ett ensamt kylskåp någonstans trängs sedan sylta, leverpastej och blodpudding, ja, allt det där i djuret som inte är muskelmassa. Men medan blodpudding serveras aktivt i skolmatsalar och leverpastej står att finna i mångas kylskåp, är det också all blod- och inälvsmat som konsumeras i någon större skala, och är inte nära på jämförbart med mängden köttprodukter.

Det tål att tänkas på. Det säger sig självt att föda upp djur för att bara äta godbitarna är ohållbart – både ekonomiskt och resursmässigt. Men vad ska vi göra åt det? Ska vi övergå till labbodlat kött för att kunna fortsätta vår konsumtion med mindre påverkan på naturen? Ska vi starta en revolution för att dra tillbaka levergrytan och palten till middagsborden? Eller ska vi minska på de animaliska produkterna och övergå till mer resurssnåla vegetariska och veganska alternativ?

Mat är i slutänden så mycket mer än en klump kalorier som ska ner i magsäcken. Maten i sig har sin historia från jord till bord, vi som äter den har våra tankar och åsikter och recepten har sina kulturella rötter. Det kan vara värt att ägna en tanke till vad vi har på julbordet och varför det står där. Det är trots allt en tusenårig tradition som bottnar i att driva vinterns svårigheter på flykt – att träffas över god mat och dryck och lämna den bitande kylan utanför. En tradition där man nyttjar allt som finns till hands.

Hej allesammans!

Jag heter Oscar Söderström och är det senaste tillskottet i besöksvärdsskaran. Jag har gått under upplärning på museet i ett par veckor, så vi kanske har träffats tidigare, men nu kommer jag att synas till oftare.

För att fira detta har mina kära kolleger lämpat över ansvaret för bloggen på mig den här veckan. Jag har inte bloggat innan, men det ska nog reda sig ändå.

Så, varför är jag här? Jo, förutom mitt lapptäcke till CV så råkar konst och kultur vara ett stort fokus i mitt liv, speciellt konsten i Kalmar. Denna stad är fylld till bredden av konstföreningar, gallerier och skickliga konstnärer. Glasriket ligger nästgårds och Öland bara en futtig bro bort. Ändå känns det som att det går många förbi, såvida det inte rör sig om stora etablerade evenemang som Ljus på Kultur och Ölands skördefest, eller återkommande utställningar som Sydosten. Själv är jag konstnär och initiativtagare till konstnärsgruppen Skräp, som hade sitt första offentliga uppträdande på Konstens dag den 28:e oktober i år. När jag inte gör konst eller pratar konst försöker jag besöka så många utställningar, museer och gallerier jag kan.

Om ni har vägarna förbi museet när jag jobbar, så prata gärna med mig! Oavsett kunskap om och erfarenhet av konst, brukar det alltid bli givande för alla parter.

 

Vi syns på museet!