Ida

Vissa konstupplevelser är starkare än andra. För min egen del hade jag inte blivit förvånad om jag fick reda på att wow-emojin är utformad efter hur jag såg ut när jag först såg Venus födelse. Det var tidlösheten i Sandro Boticellis målning som drog mig till sig; tidlösheten i betydelsen att målningen tycks vara frusen i tid. Figurerna verkar vara separerade från världen omkring dem. De svävar som orörliga marmorstatyer framför en lika stel bakgrund, som om de har huggits ut eller slitits ifrån sin riktiga miljö och placerats där istället. Trots det är målningen full av liv. Jag kan nästan se ådrorna pulsera under huden på de upplysta, skimrande och gyllene figurerna. Det råder ingen tvekan om att de lever och andas och om att de har mycket att berätta. Trots – eller kanske snarare tack vare tidlösheten – lyckas målningen skildra ett dramatiskt händelseförlopp fullt av symbolik och metaforer. Estetiken minner om en samtid och en kultur som var helt annorlunda än idag.

Det är just detta som lockar mig med konsten. När du precis har ställt dig framför den kan du uppleva den som frånvarande och svår att nå fram till och den kan vid första anblick tyckas sakna en djupare mening. Men när du väl når fram till den, när du kan ta på den, så märker du att den i högsta grad har puls. Konsten lever och andas, till och med långt efter att du och jag har gått ur tiden. När du går med på en visning med en av oss guider, får du nyckeln till att förstå konsten inifrån och till att lära känna den och relatera till den. Och förhoppningsvis kan också du förvandlas till en wow-emoji.