Visning av inbjudna gäster

I väntan på Markus Åkessons Sleeping Beauty så har vi smygöppnat Med Inbjudna Gäster. En salong där Åkesson gjort personliga urval tillsammans med andra konsthistoriska nedslag utifrån hans egna konstnärskap.

Lördagen den 27/1 höll besöksvärdarna Ida och Oscar flertalet visningar med olika aspekter av utställningen. Fokus var på porträtt, landskap, skulptur, sagor och folktro. Sådant som finns i utställningen och dessutom varit av uppenbar vikt för Åkesson i hans eget skapande. För visst har John Bauers illustrationer varit en stor inspirationskälla för konstnären varför två av dessa lånats in från Jönköpings läns museum och Blekinge museum.

Onsdagarna den 31/1 och 7/2 inbjuder vi till två kvällar med gästerna. Klockan 18.30 kommer Ida och Oscar nämligen att presentera sina personliga nedslag i samlingen.

Du är självklart välkommen att delta och besök oss gärna den 10 februari när det hålls vernissage för de bägge utställningarna klockan 14.00.

Markus Åkesson med inbjudna gäster

Den 13 januari öppnades hans senaste soloutställning på Galerie Da-End i Paris och den 10 februari är det äntligen vår tur. Då kommer vi nämligen att öppna portarna till Sleeping Beauty av Markus Åkesson.

Vid den tidpunkten har utställningen redan smygstartat med inbjudna gäster redan den 27 januari. Det kommer vara en salong där Åkesson gjort personliga urval tillsammans med andra konsthistoriska nedslag utifrån hans egen konstnärskap. Bland dessa kommer det ingå verk av John Bauer, Sarah Jerome och Marcus Larson liksom verk ur Kalmar konstmuseums samling.

Sleeping Beauty utgår från verket med samma titel. Ett verk som skapade stora rubriker föregående år när det fick plockas ner från entrén i den skola som beställt verket. I övrigt kommer det visas flertalet drömska målningar som tycks vidröra motiv från sagans värld. Såsom Sleeping Beauty härrör från Törnrosa så berörs fantasier i gränslandet mellan sömn, vakenhet, ljus, mörker, liv och död. Dessutom kommer vi mötas av de noggrant avbildade ansiktsuttryck som många förknippar med konstnären.

Vi kommer ställas inför flertalet existentiella frågor och intressanta frågeställningar i mötet med Åkessons detaljrika kompositioner och du är välkommen att delta.

Nytt år med nya besöksvärdar

Med det nya året följer nya möten, berättelser, utställningar, innehåll och utbyten. Något som innebär ny energi och ny planering.

Den 16 januari hölls årets första besöksvärdsmöte. En informerande och givande träffpunkt för våra värdar som träffas för att utbyta erfarenheter med jämna mellanrum. Vårt senaste möte innebar inte bara planering utan var även ett introduktionstillfälle för våra nya besöksvärdar. Lagom tills Oscar blivit varm i kläderna så välkomnar vi även Niels Vonberg och Veronica Lindblad till arbetsgruppen. Ida har nu varit besöksvärd i lite mer än ett år, jag i cirka fyra och Nathalie har verkat som vår konstpedagog i nästan fem år. Alla sammansättningar har varit givande på sitt sätt och med det nya året har vi en ny konstellation. Utifrån min och vår samlade erfarenhet vet jag med säkerhet att detta, precis som vid tidigare tillfällen, kommer att bli en spännande och utvecklande sådan.

Den 10 februari öppnar portarna till Markus Åkessons Sleeping Beauty och om vi inte ses innan dess så hoppas jag att vi ses där och då.

Mellan två ögonblinkningar såg du det först hos oss

Nyligen annonserades att Statens konstråd tecknat avtal med Pia Sandström som ska bidra till den konstnärliga gestaltningen av Universitetskajen. Pia bor och verkar främst i Stockholm men har också en stark koppling till vårt område där vi stolt presenterar henne som nära vän och tidigare samarbetspartner med Kalmar konstmuseum.

Minnet, Ordet, Marken – Ur Ljudets Våg och Lod
och Blick Dikt Strata (mellan två ögonblinkningar) utgick från konstnärinnans intresse för historien direkt under våra fötter. Sånt man inte ser, men som är fysiskt påtagligt och finns nära inpå.

Det första var en ljudutställning och tillfälligt offentligt verk med utgångspunkt i Kalmars historia och sundet som förbinder fastlandet med Öland och dess säregna landskap. Detta kunde upplevas på tre specifika platser – Gamla kyrkogården / Kvarteret Valnötsträdet i Kalmar, vid fågeltornet i Beijershamn och Dröstorp Naturreservat på det öländska alvaret. Detta genomfördes 2014 och hade förekommit utifrån diskussioner mellan Pia Sandström och vår dåvarande museichef Bengt-Olof Johansson. Diskussionerna berörde de många arkeologiska fynd som gjorts i Kalmar och på Öland. Ett av fynden var ett skelett som hittats i Kalmarsundsparken, i kanten av badstranden, bara tjugo centimeter under gräset. Det andra var ett skelettfynd på andra sidan sundet där man funnit flera benrester i sanden i Stora Frö på Öland. De nämnda kvarlevorna var så välbevarade att man först trott att det var fråga om brott i modern tid, Men skeletten visade sig dock vara flera hundra år gamla. Den tredje beröringspunkten kom från den stora utgrävningen på Sandby Borg på Öland. Där fann man skelett från kroppar som förblivit där de dog för 1500 år sedan. Varför även de låg väldigt nära markytan. Resterna som man fann i Stora Frö var från 1400-talet och den i Kalmarsundsparken var från en 25-årig man som bragts om livet i och med det svensk-danska Kalmarkriget som skedde i början utav 1600-talet.

Efter det offentliga verket förflyttades nio ton sand in på konstmuseet följande vår i och med utställningen Blick Dikt Strata (mellan två ögonblinkningar). Denna fungerade som en fortsättning av den föregående med diverse naturassociationer som enklast förklaring av dess innehåll. I bägge utställningarna antog Pia utmaningen att relatera till speciella miljöer och dess olika sammanhang där även ord och text i förhållande till platsen var av stor vikt. Med detta sagt så ser vi inga konstigheter i att Pia ärats utmaningen att utföra den konstnärliga gestaltningen av Universitetskajen och önskar henne lycka till.

Att bevara eller inte bevara

I mitten av kraalen på andra våningen, har vi 2 kor.

Ölandskor. Hungerkor.

Eller Resen, som de kallades i folkmun.

När svälten var som svårast, spenderade denna ko sitt liv liggande och hölls uppe av bonden endast vid mjölkning. De två korna berättar om Ölands historia sedan ön blev kunglig jaktmark 1569. Med Djurgårdsinrättningen inskränktes böndernas marker och rättigheter. I långa perioder fick djuren (och människorna) svälta. Ölandskon, som redan var en liten ras, blev genom svälten ännu mindre och magrare. Trots bristen på föda gav den stora mängder mjölk. Med andra ord måste så gott som all näring ha gått åt till mjölkproduktionen.

Det tycks inte finnas några bevarade foton eller bilder av hungerkon, utan Marlene Lindmark har återskapat och skulpterat med hjälp av skriftliga återgivningar och beskrivningar.

Liksom Ölandshästen, har Ölandskon nu funnit sin boning hos oss.

Liksom Ölandshästen, dog Ölandskon så småningom ut.

Medan vi rör oss mot mitten, fördjupar vi oss samtidigt i den stora betydelse som kon haft och har för oss. Kon blir en symbol för något mycket mänskligt. Och etiskt.

Vilken rätt tar vi oss att bruka jorden och djuren?

Det

är frågan.

Precis som en maskros som skingras i vinden

är arkivmaterial skört, sprött och lättförgängligt. 

Men precis som en maskros som skingras i vinden

kan arkivmaterial också spridas med en fjäderlätt enkelhet, när vinden väl tar fart. 

Och det är en sådan livlig men ändå fridfull vind som har fått vina under det dryga halvår som Designarkivet A-Ö haft sin boning på våning 4 på museet. 

I Designarkivet i Pukeberg finns omkring 741 formgivare och 120 000 arkivalier representerade. 

I vårt utställningsrum har ett urval skisser, mönster, textilier med mera funnit sin hemvist. I ett myller av idéskärpa, skaparglöd och detaljrikedom. 

Besökarna har förundrats och förvånats över den skatt som vi har. Och som många tidigare inte ens kände till. Många har återkommit minst en gång till för att riktigt hinna se allt. 

Nostalgi har väckts, till och med lyckorus ibland. Känslan av att tillåta sig själv att absorberas av det som varit, låta blicken röra sig fritt över det förflutna. Med en fot i nuet. 

Som betydelsebärare, minnesbärare, är arkivmaterialet i en klass för sig. Ett mönster, såsom på ett klädesplagg, känns snabbt igen och kan placeras i en tidsepok. Av ung som gammal. Av den som en gång burit det. Av den som sett det avbildat, kanske i en film, kanske i ett magasin, kanske via second hand, där vintage fått mer medvind än någonsin, kan tyckas. 

– Vänta nu, hade inte min mormor en sådan ”städrock?” 

– Hade inte min mamma just det motivet på servetterna vid finmiddagarna?” 

eller

– En sån där signallåda passerar jag ju varje dag på väg till jobbet!

Ibland är det istället de taktila minnena som är som störst. Hur kändes plagget mot kroppen? Var det följsamt? Hur svepte det i rörelserna? 

Arkivmaterialets naturliga hemvist må vara arkivet och arkivrummet, tryggt nedstoppat och förvarat i nummerföljd, skyddat från smuts och dagsljus. Men det är när materialet används, för allmänheten, för forskning – när arkivlådorna öppnas upp och innehållet breder ut sig – som det finner sitt syfte. 

Det här halvåret har fler och fler kommit hit, och villat bort sig själva – eller hittat sig själva – i vår designlabyrint. Ryktet har spridit sig. 

Men på söndag är sista dagen att komma (eller återkomma).  

Kulturskatten packas snart ned igen. 

Du behöver dock inte vänta speciellt länge. 

Efter en samling kommer en annan. 

Men i slutet av januari är det istället våra konstsamlingar som är på ingång. 

Det har vinden viskat. 

 

(På fotot: Inga-Lill Andersson, ”Maskrosen”.)

Gammalt och nytt

Ring klocka ring. Ring ut det gamla och ring in det nya…

Nu har 2017 släpat sig till sitt slut och man kan väl lugnt säga att det har varit ett händelserikt år, ett turbulent år. Företagsmagnaten Donald Trump har tagit makten i USA och terrorbrott har skakat Sverige samtidigt som #metoo har sköljt över världen. Några kommer vilja minnas året för alltid, andra vill helst lämna det bakom sig.

Ut med det gamla och in med det nya. Som man säger om åren går det inte riktigt att säga om konsten. Uttrycken ändras och nya tekniker gör entré, men konst som övergripande begrepp kan aldrig riktigt skaka av sig det gamla utan att förlora en stor del av vad det är. Den eviga frågan ”Vad är konst?” rymmer många åsikter och ännu fler svar, och konstvärlden måste innefatta, eller i alla fall behandla, dem alla. Den moderna konst som fyller gallerier och museer idag bygger trots allt i någon utsträckning på dess äldre föregångare. Att ta bort oljemåleriet från konstscenen är lika otänkbart som att försöka sudda bort den konceptuella konsten.

När man tänker efter är ju de ganska fantastiskt att verk från Michelangelo, Marcel DuChamp, Frida Karlo och Mariana Abramovitch alla kan rymmas under ett och samma paraplybegrepp. Den gemensamma nämnaren blir att de alla, gamla som nya, är kulturens budbärare. Konstnärer har i alla tider testat nya tekniker och tankesätt och skapat provokation, vare sig det varit genom att måla apostlarna som knotiga gubbar eller att ställa ut en pissoar på museum. Samtidigt är det också konstnärerna som bevarat status quo genom uråldriga material och skrytverk. Allting, gammalt och nytt, etablerat och banbrytande hittar sin arena i konsten – i gallerier, konsthallar och museum.

Kalmar konstmuseum är i mer än sin konst en plats där gammalt och nytt möts. Det märks allra mest när det är barnkalas på KAN-KAN samtidigt som pensionärer och föräldrar spatserar runt på utställningarna tillsammans med någon student. Åldrar och åsikter blandas och tillsammans för vi vidare kulturarvet in i framtiden. Under 2017 har vi haft inte mindre än 12 större utställningar, tillsammans med ett antal evenemang och mindre uppsättningar. Kalmar konstförening har firat 100 år, vi har blivit fler i arbetslaget och sagt adjö till flera eldsjälar som lämnat museet och ser mot nya utmaningar.

 

Så gott nytt år önskar alla vi på museet, och ser fram emot ännu ett år där det gamla och det nya blandas!

Inte ”bara” mat

Nu är det bara en dag kvar till julafton, med julklappar, tomtar och en hiskelig massa julbord. Och det där med julbord, eller matvanor mer specifikt, är något som jag har funderat över mer och mer på sistone.

Delar av vår utställning Du har två kor handlar om just djurhållning och matproduktion, från det experimentella produktionshuset JJBL och Temple Grandins slakteridesign till Nick Mays verk ”Until the cows come home” som handlar om mul- och klövsjukan. Vad jag funderat över är just hur mycket vi använder av djuren och, framförallt, vilka produkter som efterfrågas.

På julbordet är det ju grisen som spelar huvudrollen, med fisken och potatisen som danspartner och kon som blygsam biroll i någon köttbulle eller genom grädden i Janssons frestelse. Så låt oss gå ifrån kon en stund och ägna oss åt julbordets huvudrollsinnehavare. Hur mycket av denne är det som vi faktiskt använder? Julskinka, köttbullar, prinskorv och kroppkakor består alla till största delen av kött – muskelmassa. Grisfötterna och knorrarna har så gott som försvunnit, likaså har syltan och dopp i grytan avlägsnats från många bord. Varför? Jo, för att det är rätter som inte är väl omtyckta, rätter som någon i familjen gillar, men annars är där mest enligt tradition. Traditionen att använda allt på grisen, för att inte slösa med resurser. En tradition som börjar försvinna.

Matlagning är ju i grunden en överlevnadsstrategi, och historiskt sett har vi varit tvungna att klämma ut varenda droppe energi som vi kan ur vår mat. Oftast har man till och med behövt fylla ut den för att lura vår kropp att den inte är så mager som den faktiskt är. Hur annars kom man på vilken del av den sura tallbarken man kunde använda för att göra barkbröd, eller att man behöver koka murklor fem gånger för att inte bli förgiftad när man äter dem?

Maten, processen att skaffa föda, upptar i djurriket majoriteten av individens vardag, vilket också varit fallet för människan långt fram i tid. Detta har i vårt samhälle reducerats till små pauser – ett telefonsamtal till pizzerian eller 8 minuters mikrotickande medan man uppdaterar sitt facebookflöde. Den halvår till årslånga uppfödningsprocessen (som är fallet för större slaktdjur), den flera dagar långa slakten och omhändertagandet av restprodukterna som ingår för att få köttet på bordet ser vi som konsumenter inget av längre. Själva tillagningsprocessen, om man nu faktiskt tar sig tiden att laga mat, har också omvärderats. Från att ha varit en process för överlevnad ses det idag antingen som ett nödvändigt ont eller en jakt på den ultimata smakupplevelsen. Att ha mat, äta mat och bara äta det vi tycker är gott tas i Sverige för givet.

Nyckelorden här är ”i Sverige”.

 

För några år sedan träffade jag av en slump på en jämnårig från Sicilien, som vid tillfället arbetade i Sverige. Han berättade om chocken han fick första gången som han träffade en vegetarian. För honom var det ett så bisarrt koncept att utesluta något ur sin kost. Som han själv uttryckte det var filosofin i hans hemkvarter ”Om det inte är giftigt så äter vi det”. Likaså träffade jag vid ett annat tillfälle en man från Sydafrika som var förvånad över antalet kaniner i Kalmar och påpekade att om vi varit i hans hemstad hade någon skjutit och ätit upp dem för längesen.

I Sverige och de flesta länder i väst så avfärdar vi tanken på att använda många djur som mat. Samtidigt är den globala köttkonsumtionen den högsta den någonsin varit. Den gör beslag på 80% av världens odlade yta och står för en femtedel av koldioxidutsläppen. I USA går hälften av landets färskvatten till nötdjursuppfödning. Samtidigt så finns hamburgare av labbodlat kött att köpa för runt hundringen på restaurang i Nederländerna. Havre- och sojamjölk fyller redan hyllorna i affärer och den första artificiellt framställda animaliska mjölken står att finna i Silicon Valley i USA.

Sammanfattningsvis har djurindustrin förändrats och kommer att fortsätta förändras. Animaliska produkter har på mindre än ett sekel gått från att vara en lyxvara till något som många ser som nödvändigt i sin kost. De stora mataffärernas charker svämmar över av olika former av kotlett, stek, färs och bacon, medan halvfabrikaten domineras av hamburgare, biffar, korv och köttbullar. I ett ensamt kylskåp någonstans trängs sedan sylta, leverpastej och blodpudding, ja, allt det där i djuret som inte är muskelmassa. Men medan blodpudding serveras aktivt i skolmatsalar och leverpastej står att finna i mångas kylskåp, är det också all blod- och inälvsmat som konsumeras i någon större skala, och är inte nära på jämförbart med mängden köttprodukter.

Det tål att tänkas på. Det säger sig självt att föda upp djur för att bara äta godbitarna är ohållbart – både ekonomiskt och resursmässigt. Men vad ska vi göra åt det? Ska vi övergå till labbodlat kött för att kunna fortsätta vår konsumtion med mindre påverkan på naturen? Ska vi starta en revolution för att dra tillbaka levergrytan och palten till middagsborden? Eller ska vi minska på de animaliska produkterna och övergå till mer resurssnåla vegetariska och veganska alternativ?

Mat är i slutänden så mycket mer än en klump kalorier som ska ner i magsäcken. Maten i sig har sin historia från jord till bord, vi som äter den har våra tankar och åsikter och recepten har sina kulturella rötter. Det kan vara värt att ägna en tanke till vad vi har på julbordet och varför det står där. Det är trots allt en tusenårig tradition som bottnar i att driva vinterns svårigheter på flykt – att träffas över god mat och dryck och lämna den bitande kylan utanför. En tradition där man nyttjar allt som finns till hands.

En ko = ett kollektiv

I alla fall för många av oss. 

Djuret ”ko” behandlas som en grupp, en enhet.

Som kajor.  

Kajor drar för det mesta runt i flockar. Då upplevs de ofta som ett problem. Skräniga, skrikande, nedskräpande. 

När jag var liten stod fortfarande den gamla ståtliga eken kvar bakom huset där jag bodde. Varje kväll vid exakt samma tid drog ett grått moln av kajor fram över himlen för att samlas i toppen på trädet. Därefter tjattrade de ivrigt tills solnedgången.

”De har släktträff”, brukade min familj skoja och kanske var det just vad de hade. 

Men plötsligt en dag hade kajorna ingen ek att återvända till. Eken hade huggits ned. Kajorna var förvirrade, det märktes tydligt. De svepte fram över staden och hittade till slut fram till huset, där personen bodde som hade huggit ner deras sovplats. Där valde de gemensamt en ny ek, verkade det som. Eller kanske var det en gran. Men helt nöjda blev de inte. Några dagar senare splittrades gruppen. De förenades aldrig mer.

”De är faktiskt ganska söta när de spankulerar runt på egen hand”, sa trädnedhuggaren och nickade mot de ensamma kajor som blivit kvar. Han verkade förvånad över insikten. Så småningom lärde han känna en ensam kaja. 

Han blev vän med en individ. 

En ko är annorlunda. En ko är betydligt svårare att nå fram till. Åtminstone för den som inte har någon anknytning till en bondgård via släkt, hembygd, jobb. För de flesta är kon istället en grupp vi passerar, kanske sommartid i bil genom landsbygden på väg någon annanstans.

Men hur många har stannat? Hur många har klappat en ko? Utvecklat en vänskap med en ko? Varit lika nyfikna på korna som de är på oss de gånger när vi närmar oss och de smyger fram till oss och tittar på oss under lugg? 

”Vad säger kon?” frågar föräldern. ”Muuu” härmar barnet. Den kunskapen får vi nästan med oss med modersmjölken. Den svartvita mjölkkon har blivit något av en nationalklenod. Den är en del av vårt kulturarv. Med nationalromantisk symbolik. 

Nationalromanticismen blossar upp extra starkt i tider då vi av någon anledning har behov av den. Den är inte alltid positiv och den är inte alltid negativ.

I 1980-talets England var det heritagefilm som fick en revival. Kulturarvsfilm. I och med oron i samhället som helhet (i och med Falklandskriget bland annat), väcktes en nostalgi för nostalgin i sig. För ett romantiskt skimmer som avledde tankarna från nutiden. 

På vår ko vilar det just ett romantiskt skimmer. Lantbruket från förr, det småskaliga, inte lika industrialiserade. Den lilla röda stugan, ladugården. Framför strövar kon fritt på en somrigt prunkande äng, rofyllt tuggande och stilla viftande på svansen för att hålla flugorna borta. 

Det är mytiskt och drömskt. 

Men i det mytiska och drömska finns något mer. Något mer belysande. Något mer allmänmänskligt. 

Kan vi använda kon för att undersöka våra förhållningssätt till varandra, i och mellan grupper och kollektiv? Kan vi använda kon för att belysa dominans och förtryck, makt och överlämnande av makt?

Det är just detta vi gör i Du har två kor. 

Vi har två kor. 

De bär på djupa minnen.

De är tacksamma att relatera till. 

De för samman människor världen över. 

Universum ryms

i en ko.

 

 

(Marlene Lindmarks Ölandsko, på bilden ovan, fanns på museet som en försmak av Du har två kor under sommaren och inledningen av hösten. I utställningsrummet finns emellertid två andra av Marlenes Ölandskor med.)

Du har två kor

Om man söker på synonymer till ordet ko så förklaras djuret som kossa, kviga, mjölkko, biffko, hona av klövdjur och nötkreatur. Kon är ett tamdjur som främst används för mjölk- och köttproduktion.
Alla vet vad det är för djur och i vår nyöppnade utställning, Du har två kor, fungerar den som en gemensam utgångspunkt för att sammanföra flera olika berättelser och innebörder.

Många minns förödelsen som följde i spåren av mul- och klövsjukan liksom skräcken med galna ko sjukan. Därför bjuder jag på musikvideon Mad Cow Disease. En musikvideo av det lokala Kalmarbandet Hellwoxters, inspelad i mitten av 90-talet.