Mot Sydost

Efter sex års uppehåll återvänder den folkkära Sydosten-utställningen. I år ägnas den åt design och konsthantverk, men i övrigt är temat fritt. Ansökningstiden är öppen till och med den nionde oktober och både professionella och amatörer är välkomna att söka. Den enda förutsättningen är att man har koppling till de tre landskapen i sydost: Småland, Blekinge eller Öland. Man har alltså likvärdig möjlighet att visa sina konstnärliga arbeten inför en kompetent jury. Namnen på de antagna tillkännages i mitten av oktober och följs av den efterlängtade Sydosten som invigs den 28 oktober och pågår till och med den 19 november.

Än finns det tid kvar att anmäla sig så räds inte att sända in din ansökan.

(mer information finner du på: www.kalmarkonstmuseum.se/wp-content/uploads/2017/09/regler-sydosten-2017.pdf)

Porträtt i gungning

Hans Sandén, ”Utan Titel”, 1978, målning, pastellkrita. Bilden är beskuren.

På 1960- och 1970-talen gav andra vågens kvinnorörelse eko i konstvärlden. Feministiska konstteoretiker förde fram hur kvinnokroppen sedan århundraden tillbaka har sexualiserats för att marknadsföra produkter och tjänster. Idag är det fortfarande kvinnan som är lika med sex och erotik inom bildkulturen. Även om män också erotiseras alltmer. Detta diskuteras inom den genusvetenskapliga del av konstvetenskapen som vi nu kommit in på.

En vanlig metod att återerövra kroppen och frigöra den från objektifiering och passivisering blev på 1970-talet just att sätta kroppen i fokus. Genom att ställa stereotypa skildringar i centrum, finns dock risken att bilderna istället befäster de stereotyper som de är tänkta att bryta. Ur ett rent visuellt perspektiv är det fortfarande exponerade kroppar som vi ser. En betraktares förmåga att se bortom denna dimension avgörs av hur mycket hen vet om de politiska ställningstaganden som ligger bakom.

Att hitta ett första verk ur samlingarna som exemplifierar denna era är svårt. Sandéns verk är målat under den tid som jag beskriver ovan, men jag känner inte till den närmare historien eller innebörden bakom det. Därför kan det betraktas som ett exempel från den tid inom konsthistorien som jag beskrivit, men inte som ett regelrätt exempel på feministisk konst.

Vad jag kan göra när det gäller bilden är istället att konstvetenskapligt tolka dess yta, tecken och symboler.

På bilden ovan ser vi en gestalt som uppfattas som kvinnlig. Kvinnogestalten är avbildad i en knäböjande position. Brösten är bara, medan resten av överkroppen och en bit av benen döljs av vad som kan uppfattas som en svart korsett eller liknande underklädesplagg. Kvinnans hår är långt och mörkt. Benen är varmt och passionerat röda.

I den vänstra delen av bilden, bakom kvinnans rygg, skymtar ett mönster bestående av rosa och vita blommor. Inom konsten har blommor, i synnerhet rosor, sedan länge använts som symboler för kvinnlighet och kvinnlig sexualitet. Rosa är en blandning av två semiotiska tecken: vitt för oskuld och rött för synd, men de flesta människor ser nog istället färgen som flickig, söt och gullig. Numera är den också en partifärg i Sverige.

Utan kunskap om konstnärens intentioner med just detta verk är det inte möjligt att fastslå om det finns en uttalad feministisk tanke bakom motivet eller inte.

Vad som däremot kan konstateras genom en placering av bilden i ett intertextuellt sammanhang, är att kvinnans pose påminner mycket om de exponerade kvinnobilder som ges i populärkulturen, såsom i reklam och herrtidningar.

Med andra ord kan det tolkas som att konstnären med sin bild ville ge en kommentar till de objektifierande bilder som under den andra vågens kvinnorörelse klassificerades som anstötliga och i behov av omformulering.

Men bilden kan lika gärna tolkas som en form av kroki.

Nästa vecka:

Vilken känd glaskonstnär möter vi då?

Ledtråd: Ormar, vargar …

… och tulpaner. 😉

Ha det bra tills dess!

Skördetid

Med höstens ankomst så sänker sig mörkret över Stadsparken allt tidigare för varje dag. Vindarna från Kalmarsund blir kyligare och smeker trädens löv som skiftar färg och faller till marken. Samtidigt ställer Öland till med skördefest. Det är faktiskt Sveriges största skördefest som hålls på ön för tjugoförsta året i rad. Från den 27 september till den 1 oktober erbjuds ett stort antal aktiviteter över hela ön och Ölands Folkhögskola är en utav de medverkande.

Igår höll skolan öppet hus fram till klockan 24 och erbjöd bland annat teater, utställningar, servering och film. Ovan ser ni en husfasadsprojektion som visades och ett stämningsfullt inslag var den vackra skuggprojektionen till hyllning för hästen Lilly. Lilly var den sista av sitt slag och hennes kvarlevor har sitt säte på folkhögskolan. Hon var nämligen den sista ölandshästen och lånades tillfälligt ut till Konstmuseet för vår utställning med samma namn som vi höll den 30 november 2016 till den 12 mars i år.

De filmstuderandes uppdrag var just att projicera film på olika platser och på olika underlag. En uppgift med ett underbart utfall av variation på ett sagolikt vis. Kom gärna in på museet i din jakt på höststämning. På onsdag kväll kan vi erbjuda en guidad visning och på fredag har vi fri entré.
– Välkommen!

Hur ser jag ut när du ser på mig?

Nils Kreuger, ”Min Hustru Bertha Och Bessie”, 1892, målning, olja på duk.

Till att börja med: I det här inlägget finns gott om bildexempel, långt fler än tidigare. Glöm inte att slå upp dem själva på webben: Om oss: Samlingarna.

Nu till ämnet.

Både porträttmåleri och genrekonst blir mer efterfrågat under den sena delen av 1800-talet, i och med att allt fler personer ur de lägre klasserna får möjlighet båda att måla och att beställa konst. Detta väcker ett intresse för de ”vanliga” människorna. Samtidigt minskar historiemålningarna i popularitet. Målningar och hyllningar av berömda nationalhjältar ersätts av bilder av det folkliga; allmogen och borgerskapet.

Med det folkliga kommer alkoholen (och även tobaken). Inte på ett sedelärande vis, som i David Deuchars etsningar, utan istället som en objektiv skildring av människors vardagsliv, speciellt i de lägre samhällsskikten.

Ex. Harald Sallberg, ”En Sjömanskrog”, 1940-tal, grafik, etsning.

Ex. Roland Svensson, ”Kortspel På Gillöga”, 1950-tal, grafik, litografi.

Det är uteslutande männen som skildras tillsammans med spriten, cigaretterna och rökningen. Däremot finns det – åtminstone fram till 1970-talet – inga exempel i samlingarna på kvinnor som brukar alkohol eller tobak. Detta är ett tydligt exempel på hur konsten följer med sin kontext. Alkohol och liknande berusningsmedel var länge tabu. Framför allt inom borgerskapet, och framför allt för kvinnor.

Under 1800-tal och tidigt 1900-tal var kvinnorna inom de högre klasserna på många sätt begränsade till den privata sfären samt till vissa offentliga ställen, såsom caféer och restauranger. Antingen förekom inte alkohol på dessa platser eller så kunde den inte drickas av kvinnorna om de ville behålla sitt goda rykte.

Men det har givetvis alltid funnits kvinnor som har druckit sprit, precis som det alltid har funnits yrkesarbetande och självförsörjande kvinnor. Dessa har emellertid inte infogats i våra samlingar och har därmed uteslutits ur den (konst)historieskrivning som vi bidrar med.

Istället är det männen som avbildas i yrkesroller. Själva yrket finns ofta med i titeln på konstverket.

Ex. Nils Kreuger, ”Pettersson, Vedsågare I Kalmar”, 1877, teckning, blyerts.

Visserligen skymtar en kvinna i en yrkesroll förbi redan under 1920-talet, och då som sköterska på ett äldreboende.
Ex. Eric Hallström, ”På Ålderdomshemmet”, 1920-tal, målning, gouache krita.
Men kvinnor med yrkestitlar dyker inte upp i mer ansenlig mängd förrän på 1970-talet.

Varför?

Den stora anledningen är givetvis att det inte blev allmänt accepterat för kvinnor att yrkesarbeta förrän under mitten av 1900-talet. Till detta kan vi lägga det faktum att 80 % av de konstnärer som representeras i samlingen är män ur något av de mer välbärgade samhällsskikten.

Dessutom finns det inom konstvärlden en lång och djupgående tradition att en manlig konstnär målar av en kvinnlig modell och inte tvärtom, något som ju framkommit även inom nakenstudierna och som har visat sig vara svårt att ändra på.

Konstnärerna som finns med i våra samlingar har avbildat kvinnor ur borgarskapet; de som fanns närmast till hands att avbilda, såsom hustrur och döttrar. I porträttmåleriet är det också så vi ofta finner kvinnorna, i rollen som släkting till den manlige konstnären. Porträtten innehåller i många fall ord som ”hustru”, ”fru”, ”mor” och ”syster”.

Ex. Axel Kargel, ”Min Fru Elsa”, 1929, teckning, blyerts.

Ex. Sven Ljungberg, ”Mor”, 1950-tal, grafik, trägravyr.

Däremot har jag inte kunnat hitta någon kvinnlig konstnär som har målat av en manlig släkting. Vid en sökning i databasen med sökordet ”Självporträtt”, finner vi sex kvinnliga konstnärer och fyrtioåtta manliga konstnärer, där

Carl Larsson, ”Blomstervännen”, 1909, målning, akvarell

troligen är det mest kända självporträtt vi har.

När vi går in mer på djupet i motiven finner vi att de avmålade kvinnorna tidsenligt – och ur ett borgerligt perspektiv – ges en klar koppling till hemmet som ”hemmets ängel”, med elegans och skönhet. De skildras till övervägande del sittande på lugna och behagliga platser, ofta i anknytning till hushåll, familj och barn.

Ex. Waldemar Sjölander, ”Interiör Med Iris”, 1930-tal, grafik, färglitografi.

Ex. Josephine Nisbeth, ”Liten Flicka Som Syr”, 1860, målning, olja på duk.

Ex. Christine Sundberg, ”Interiör”, 1890-tal, målning, olja på duk.

Kontentan blir i alla fall att majoriteten av de kvinnor som avbildas i Kalmar konstmuseums samlingar representeras ur ett utifrånperspektiv. De definieras av någon annan.

På 1960-talet – i och med de feministiska samhällsrörelserna – finner vi dock en brytpunkt i samlingen. Både konstteoretiker och konstnärer börjar på allvar att opponera sig emot den traditionella representationen av kvinnor i den visuella kulturen.

Nästa vecka: Schabloner, rosor & passion.

Ses då! 😉

Havsstämning

Garibaldi Lindberg, ”Havsstämning”, 1915, grafik, etsning.

En sjöjungfru ligger på en stenhäll vid havet. Av fötterna att döma, håller hennes stjärtfena precis på att tillbakabildas och hon förvandlas till människa. Hon ser ut att hålla i en spegel som hon har ovanför huvudet och riktar mot vågorna. Mjukheten i kroppen efterliknar mjukheten i de böljande vågorna. Kvinnofiguren är i harmoni med naturen och hon ligger synligt oberörd av de stora vågorna som slår bredvid henne.

Kompositionen bär många likheter med målningar av kärleksgudinnan Venus, främst ”Naissance de Venus” (”Venus Födelse”) av Alexandre Cabanel, 1863.

Om vi ser en analogi till gudinnan, nyfödd ur havsskummet, associeras Venus här inte omedelbart med den sexuella sidan av kärleken, utan med oskuld och renhet.

Sjöjungfrur, som är till hälften kvinna, hälften fisk, är del av folktron i flertalet länder i världen, men tros ha uppstått ur den grekiska mytologins siren, som var till hälften kvinna, hälften fågel. Med tiden har dock dessa båda skepnader sammanfallit och idag är det många som ser sirener och sjöjungfrur som en och samma gestalt med fiskstjärt.

En sjöjungfru bär många associationer. Enligt folktron är både sjöjungfrur och sirener en slags erotiskt laddade övernaturliga varelser som lockar sjömän i fördärvet med sin förtrollande sång. Folktron står dock i många fall i konflikt med populärkulturen. I många sagor har sjöjungfrurna också en mänsklig, varm och välvillig sida, där de exempelvis förälskar sig i en sjöman eller prins som de möter ute till havs eller räddar livet på i en storm. Det mest välkända exemplet är H. C. Andersens Den lille havfrue.

Nu lämnar vi Garibaldi Lindberg. Hos Lindberg är det inte kroppen som är i fokus, utan det narrativa; det mytologiska skeendet som får liv. I nakenstudier i övrigt är det studier av anatomi som är det centrala. Målningarna som följer här är statiska och passiva i sitt formspråk. De har till syfte att visa en människa, inte att berätta en historia. Kroppen är i blickfång, medan bakgrunderna och omgivningarna är enkla och neutrala för att inte distrahera.

I våra samlingar når nakenstudierna sin kulmen under 1930-40-tal, med studier av kvinnlig anatomi.

Ex. Eric Detthow, ”Sittande Modell”, 1920-tal, målning, olja på pannå.

Ex. Martin Emond, ”Kvinnofigur”, 1930-tal, målning, olja på pannå.

Ex. Curt Clemens, ”I Badrummet”, 1946, målning, pastell.

Ex. Lennart Gram, ”Sittande Modell”, 1960-tal, målning, olja på duk.

Som synes är det endast manliga konstnärer som exemplifieras här.

Det finns en anledning.

Bland de verk som återfinns i våra samlingar på webben, och som utförts fram till 1970-talet – föreställande helt eller delvis avklädda personer – återfinns endast en kvinnlig konstnär:

Christine Sundberg.

Ex. ”Akademistudier i olja”, ca 1865, målning, olja på duk.

Här ser vi såväl manliga som kvinnliga modeller delvis avklädda.

Det är även inom andra genrer som kvinnorna lyser med sin frånvaro. Representationen av kvinnliga konstnärer är i samlingarna mycket låg ända fram till mitten av 1900-talet. En av anledningarna är att kvinnor i Sverige inte tilläts studera på Konstakademien förrän 1864, på Fruntimmers-Afdelningen. (Samtidigt välkomnades de på croquis-kurser, men de manliga modellerna var inte helt avklädda, utan iförda små byxor. Det räknas ändå som croquis.)

Men detta är givetvis inte ens en bråkdel av förklaringen. Nästa vecka tar jag därför itu med de vidare frågeställningarna: Vem har – historiskt sett – målat av vem? Och varför?

Samtidigt tar vi steget in i porträtt- och genremåleriet.

Väl mött!

Från räkneredskap till smycke

Våra utställningar handlar ofta om tid på olika sätt och av olika slag. Konstmuseets främsta inriktning är att visa samtidskonst där tiden blir framträdande och är av betydelse. Samtidskonst är svår att omfamna. Det kan förklaras som konst från sent 1960-tal fram till idag. Någon har påstått att det uppstod när folkhemmet försvann. Men vem och vad säger att det upphört att existera? Kanske det gjort ett uppehåll, blivit mindre synligt eller äntrat en ny skepnad.

Det sägs att tiden är förgänglig men hur beskrivs den bäst? Som oändlig, dödlig, flyktig, kortvarig, tillfällig eller kanske tom beständig? Vad är tidens fysiska form? Är det rörelsen i att jorden kretsar kring solen eller att solen går upp och ner? Faktum är att tiden kan upplevas på oändligt många sätt och med den förklaringen snuddar man vid oändlighet. Många delar in tiden i skeenden, perioder, datum och klockslag och ser därför kalendern eller klockuret som ett klargörande av tidens fysiska form.

Med denna text vill jag presentera en produkt som vi har i vår butik. Nämligen ringar designade av Pauline Pousar. Som dekoration på dessa har hon nämligen tillagt delar från klockur. Ett återbruk där tidens delar fått en ny innebörd och nytt värde. Trotts att delarnas härkomst innebär att tiden stannat så fortgår tiden att existera och klockurets delar har fått en annan betydelse i dessa skapelser. Varje individuellt fragment representerar sin egen arbetstid och livstid. Man kan räkna dess brukbara tid för det klockur som delarna härstammar från precis som tiden dessförinnan och därefter. Tid passerar på olika sätt, i olika format, där smyckets tillblivelse är en arbetsprocess som räknas i just tid. Tid som upphör på ett sätt men fortskrider på ett annat. Tid som övergår till en fysisk produkt som inleder en livsresa. En ny livsform som åter räknas i tid. Tid som ter sig på ett nytt sätt, med ny innebörd och med ett nytt värde.

Pride = Stolthet

Konst fyller många funktioner och handlar i stort om att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar inte bara om att måla med pensel på duk utan har ett oändligt omfång. Det är bland annat synonymt med förmåga, färdighet, teknik, knep, list och estetisk verksamhet.

I lördags höll vi därför en konstaktion genom att medverka i Kalmarsunds Pridetåg. Vi slog dessutom följe med Kalmar Stadsmission för att stödja det fina arbete som de utför. Märk även våra fina tröjor som tryckts särskilt för detta och finns till försäljning i vår butik.

– För oss är det en självklarhet att få älska vem man vill!

Synd och skam

Garibaldi Lindberg, ”St Antoni Frestelse”, 1914, grafik, etsning.

(Bilden är beskuren.)

St Antoni – även kallad Antonius Eremiten – har skänkt alla sina ägodelar till de fattiga och lever ett asketiskt liv i en grotta i öknen; fjärran från jordiska utsvävningar och rikedomar och närmare Gud. Men frestelserna anhopar sig. St Antoni hemsöks av onda andar, monster, vilda djur och förföriska kvinnor. Med hjälp av bön och beslutsamhet lyckas han stå emot. Allt medan tiden går blir eremiten känd som en vis man och vägledare och en klostergemenskap formas runt omkring honom. Efter hans död helgonförklaras han.

Vilken legenden bakom motivet är, råder det ingen tvekan om. Lindberg har emellertid angripit denna legend på ett mycket självständigt vis. Konstnären blandar det katolska temat med de element ur romersk mytologi som kom att bli hans kännetecken.

För vilka är bättre lämpade att gestalta frestelse än skönhets- och kärleksgudinnan Venus/Afrodite, sonen Amor/Eros och deras följe av muntra, fiolspelande fauner?

St Antoni frestelse. Det är frestelsen och Venus som är i centrum, både i titeln och i kompositionen. Bakom Venus, till höger i bild, syns en fiolspelande faun, här gestaltad med getnederdel, bockhorn och bar överkropp. Bredvid faunen står ett litet, knubbigt barn som greppar i faunens päls. Amor har i Lindbergs tolkning varken vingar eller pil och båge. Kvinnan har sin hand mot en sittande gestalts axel, som om hon nuddar vid hans hud i en smekning. Även den sittande gestalten ser vid första anblick ut att vara en faun, då dess utseende påminner om den andra faunen. Det går dock inte att se om den har fötter eller klövar. Men eftersom vi känner till bakgrunden förstår vi att detta är St Antoni. Varför Lindberg har gjort St Antoni så slående lik en faun är emellertid en gåta för mig.

Om du vet, hör av dig!

St Antoni sitter vid sitt eget altare som har ett kors. Han befinner sig i sin grotta, i sitt hem. Det spelande och festande sällskapet har invaderat hans hem, hans inre, med syndiga tankar om ett annat slags leverne. De försöker förleda honom till att överge sin tro. Detta visas rent textuellt genom att sällskapet tycks komma från en ljus plats, men vara på väg att färdas längre in i grottan, in i mörkret. De för bort den katolske St Antoni från den katolska läran och exponerar honom för dödssynderna, varav tre är lust, frosseri och lättja.

Venus blir förknippad med kroppen, begäret och naturen. Hon är sin kropp. St Antoni är sitt sinne. Inom honom pågår en strid. Han känner skam över sina samvetskval.

Veckans läxa innefattar ytterligare en strid, men en mer påtaglig och kroppslig sådan.

Gå in på webben: Om oss: Samlingarna.

Slå upp: Garibaldi Lindberg, ”Strid”, ca 1900, grafik, etsning.

Fram till 1800-talets slut har mytologiska motiv varit en frizon för att avbilda människokroppen; där har nakenhet inte ansetts syndigt. Men under 1900-talets början sker en stadig ökning av antalet nakenstudier och avbildningar av nakna kvinnor. De mytologiska verken blir färre, samtidigt som verken i sig får en allt mindre narrativ struktur. På bilderna finns oftast enbart en kvinnoperson, passivt och statiskt skildrad.

Anledningarna till detta ”stilbrott” kan vara att kvinnor vid sekelskiftets slut blev mer emancipierade. Samtidigt accepterades kvinnliga modeller på allt fler konsthögskolor. Tabut kring kvinnokroppen var borta. I samband med det förenades kvinnan i konsten med naturen på ett annat sätt än tidigare. Hon avbildades i närhet till vatten, och ofta i harmoni med naturen. Kvinnoidealen och idéerna om män och kvinnor som motpoler levde kvar: aktivitet/passivitet, subjekt/objekt, avstånd/närhet, styrka/svaghet, kultur/natur – där naturen i sig symboliserar njutning, synd och sexualitet.

Kika på ”Strid” och fundera på hur och varför kvinnan i bilden är i harmoni med naturen.

PS. För några dagar sedan mottog jag en mycket berikande reflektion kring mitt förra inlägg, om Garibaldi Lindbergs ”I Karriär”. Varför svävar hästen ovan mark? Min förklaring var att den symboliserar vindens hastighet. Med det finns ytterligare en anledning:

Visste du att en av de första filmerna visade en häst i full galopp? 1879, långt innan cinematoscopet gjorde sitt intåg med bröderna Lumière på 1890-talet, uppfann engelsmannen Eadweard Muybridge ett zoopraxiscope. Muybridge lyckades på det viset fånga både människor och djur i rörelse. Vid en inspelning av hästens rörelsemönster upptäcktes det, att vid en kort tidpunkt i hästens galopp, är alla hovarna i luften. Denna upptäckt gav ekon i konsten och under en tid var det kutym att avbilda hästar ”mitt i språnget”.

Tack till den filmkunnige kommentatorn för denna anekdot om hur film och konst har växelverkat genom historien. Som filmvetare är jag lite generad över att jag inte själv tänkte på hur filmmediet kan ha influerat Lindberg. 🙂

Ses nästa vecka!

Då kommer temat med kvinnan nära vatten.

Park Hermina

I mitt senaste inlägg (den 3 augusti) inledde jag berättelsen om restaurang Byttan. Den angränsande restaurangen som sammanfördes med Kalmar konstmuseum när denna uppfördes.

Innan 2008 var Byttan nämligen en friliggande restaurang i Kalmar Stadspark som ritats av arkitekten Sven Ivar Lind. I denna finns en sal kallad ”Vinterträdgården”. Ett rum som inledningsvis formades med ett öppet tak och en fontän i dess mitt. Ett rum som ursprungligen skapats utifrån en skiss på orangeri som Lind ritat till tändstickskungen Ivar Kreugers Parislägenhet. Idag är fontänen ett minne blott och ett glastak har tillkommit. Mycket annat har ändrats med åren som två dubbla glasdörrar som vetter till museet sedan byggnaderna sammanfördes.

2015 genomgick restaurangen en stor förändring med ägarbyte och etablering utav ett nytt namn. Anders Hansson, Vicky Von der Lancken och Robert Gustafsson övertog lokalen som samtidigt bytte namn från Byttan till Park Hermina. Trion hade tidigare samarbetat genom sommarteatrarna på Krusenstiernska trädgården, i nära anslutning till platsen.
Krusenstiernska trädgården är en kulturminnesmärkt gård som tillhandahåller museum, cafe´, sommarteater och även verkar som officiellt klonarkiv för gamla, lokala sorter av päron- och äppelträd. Trädgården fungerar som ett arv till Kalmar Stad och utgår från Hermina Krusenstiernas tid vid gården som hon köpte 1874.
Den första egendom som Krusenstiernska familjen ägt låg faktiskt där Byttan kommit att uppföras varför man inte bara antog det nya namnet som en nylansering utan även som en hyllning och förening utav de bägge platserna.

Allt ovanstående bär inte bara en intressant historia utan verkar som en observation av tiden och dess olika skeenden. Historier, platser, människor, verkamheter, dåtid och samtid. Även Stadsparken har en intressant historia som är värd att berätta men det lämnar jag till ett annat tillfälle.

En enda rörelse

Garibaldi Lindberg, ”I Karriär”, ca 1900, grafik, etsning.

När du kör en bil, cyklar eller rider på en häst, blir du ett med färdmedlet. Du införlivar det i din egen kropp och agerar genom det. Ni fungerar inte utan varandra.

På samma sätt hade mannen i bilden ovan inte fyllt någon funktion utan hästen. Och tvärtom. Manspersonen och hästen är en enda varelse, inte två separata enheter.

Liksom i ”Faun” existerar denne nakne man i harmoni med naturen. Detta kanske inte framgår vid första anblick, då naturen runt omkring ekipaget är i uppror. I bakgrunden syns ett hav fullt av vågor, vilket indikerar att vinden är stark. Men personen på hästen sveper fram över sanddynerna i takt med vinden. Utifrån en allegorisk och mytisk tolkning är det kanske till och med ryttaren och hästen som ÄR vinden, som drar genom landskapet. Hästen tycks flyga fram. Hovarna svävar över marken och manen och svansen fladdrar i fartvinden. Bakom hästen yr sanden som hovarna har rört upp.

I sin helhet uttrycker kompositionen rörelse, intensitet och framåtanda. Som också framgår av titeln ”I Karriär” är detta en skildring av en målmedveten gestalt. Han håller hårt i tömmarna med sin vänsterhand, medan högerhanden är höjd i en pekande gest i färdriktningen. Både han och hästen har tagit sikte på något utanför bilden, som inte är synligt för oss. Att nå dit han vill är mycket brådskande.

I äldre ikonografiska traditioner kopplades hästar samman med potens. Även i detta verk blir hästen den symbol för virilitet och aktivitet som mannen använder i sin strävan efter att nå sitt mål.

Detta var dagens lektion.

Under en tid framöver kommer jag enbart att lägga ut denna följetong på måndagar.

Så vi ses om exakt en vecka.

Med en strid.