Astrid Sampe

Astrid Sampe

1909 – 2002

Astrid Sampe växte upp i textilstaden Borås. Hennes pappa Otto var strumpfabrikant. Farfar Samuel Pettersson kallades för Sam P. vilket var bakgrunden till namnet Sampe. Tidigt sålde hon mönster till en textilfabrikant i staden och när hon ville utbilda sig vidare inom området blev valet enkelt. Mellan 1928 och 1932 studerade Astrid Sampe vid den Högre Konstindustriella skolan (nuvarande Konstfack), och parallellt vid ROYAL College of Art i London. Det här var en spännande tid. 1930 gick Stockholmsutställningen av stapeln. Nya tankar kring funktionalism och modernistisk dekor kom med tiden att prägla Astrid Sampes formgivning. Tidiga mönster är inspirerade av Art Deco, men stegvis blev hennes mönstervärld allt enklare. Själv beskrev hon sina mönster som ”Mondrianska”, vilket visar var hon hittade inspirationskällan till sin stringenta design. Mondrians konst med färgrutor införlivade i ett strikt gallerverk av svarta linjer fascinerade henne, och geometriska mönster blev en viktig beståndsdel i Astrid Sampes visuella uttryck.

Efter studieresor till Italien, Tyskland och England anställdes Sampe 1935 av Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm. Snart inrättade hon en blocktrycksverkstad och utökade antalet provvävstolar. Blocktryck var något hon hade lärt sig på Royal College of Art, men tekniken övergavs snart till förmån för filmtryck. När NK:s Textilkammare startade 1937 blev hon ansvarig för verksamheten, ett ansvar hon behöll till och med 1971, när textilkammaren lades ner. I en ny ateljé vävdes prover upp av gardiner, möbel- och draperityg, innan beställningar skickades iväg till olika producenter. Borås Wäfveri AB och senare Ljungbergs Textiltryck i Floda tryckte de flesta av NK:s textilier. Under åren samarbetade hon med flera arkitekter som arbetade för NK. Det var framför allt samarbetet med Elias Svedberg och Sven Markelius som skapade miljöer där både rum, textil och möbler skapade ett sammanhållet formspråk.

Efter 2:a världskriget öppnades gränserna. Det blev åter möjligt att resa. Nya idéer, ny teknik och nya material kunde nu spridas, i Europa och i världen. Många städer låg i ruiner. Därför fick bostadsbyggande och heminredningsområdet stor uppmärksamhet bland formgivare och arkitekter. På 50-talet stärktes ekonomin och allt fler människor kunde avsätta pengar för att skapa ett trevligt hem. En produkt som tidigare varit förbehållet de mer välbärgade var mattor. Egentillverkade trasmattor fanns förstås i många hem men annars var utbudet skralt. I Märta Måås Fjätterströms ateljéer producerades kvalitetsmattor, men det var inget som gemene man hade råd med. Under hösten 1952 premiärvisades Wiltonmattor på NK. Det var Kasthalls Mattfabrik i Kinna som skapade industriellt framställda mattor, som var både överkomliga i pris och hade en gedigen kvalitet. Astrid Sampe ritade flera mönster till dessa Wiltonmattor. Istället för att kopiera orientaliska mattor var Sampes mönster präglade av en modern och enkel design som passade i det moderna hemmet. Från 1954 fortsatte Ingrid Dessau arbetet med att utveckla Kasthalls moderna produktion.

Astrid Sampe var under hela sin karriär intresserad av produktutveckling. När det gäller tryckteknik samarbetade hon bland annat med Arthur Siegel vid Chicago Institute of Design med ”fotoprint”. Det möjliggjorde att fotografiska bilder kunde överföras direkt från negativ till tyg. Astrid Sampe var också en av de första att se möjligheterna med datorer. Hur kunde man använda dessa för att utveckla nya mönster? Samarbete med IBM under tidigt 70-tal ledde fram till screentryck av mönster skapade i dator, som Computor Column och Versailles.

Men Sampe var också intresserad av hur man kunde trycka på olika slags material. Redan på 30-talet experimenterad hon med konstfiber, plaster och glasfiber och 1945 bar Astrid Sampe en klänning av

glasfibergarn vid firandet av Svenska slöjdföreningens 100-årsjubileum. På världsutställningen i New York 1939 skapade Sampe ett draperi för konstindustrihallen, där olika glasformer trycktes i vitt på semitransparent glastyg. De första kommersiella glasfibertygerna började produceras 1951. När glasfibertyg visas i London, tre år senare, väcker de stor uppmärksamhet. Några textiler visades där liggande i vatten, för att framhäva materialets okänslighet för yttre påverkan.

Tack vare Astrid Sampe har flera av tidens stora formgivare kunnat vara med i arbetet att skapa den textila mönsterskatt som producerades via NK:s textilkammare. Sampe hade ett stort nätverk bland formgivare och konstnärer, och hon var klok nog att se värdet av att satsa på samarbete med dem. Under 50-talet kontrakterades olika formgivare, arkitekter och fria konstnärer för att skapa nya textilier. Den danske arkitekten Arne Jacobsen, Erik Skawonius, Gocken och Lisbeth Jobs, Stig Lindberg, Viola Gråsten och keramikern Tyra Lundgren var några av dem som bidrog med sin individuella mönstervärld.

1954 tog Astrid Sampe initiativ till serien ”Signerad Textil”. Målet var att skapa textilier för offentlig miljö. I serien ingick några av NK:s Textilkammares mest långlivade mönster. Alvar Aalto, Sven Markelius, Anders Beckman, Olle Eksell, Olle Bonniér, Olle Baertling, Karl Axel Pehrsson, The (Theodor) Svedberg, Stellan Mörner, Viola Gråsten och Stig Lindberg var formgivarna som skapade kollektionen. Sampe själv bidrog med tre mönster. Fria konstnärer, arkitekter och till och med en nobelpristagare i kemi (The Svedberg) fanns med i gruppen. Serien ”Signerad Textil” lyfte fram och satte fokus på formgivarens roll. Flera av mönstren produceras än idag och räknas till våra klassiska textilier.

Sampe omformade inte bara tekniken, utan också hur vi uppfattar form. ”Linnelinjen” och ”Skyttelvägen” var namn på serier av produkter av bruks- och inredningstextilier som skapades av Astrid Sampe och hennes medarbetare Marianne Nilsson, under andra delen av 50-talet. Linnelinjen från våren 1955 var framtagen med tanke på H55-utställningen i Helsingborg. Det var en nyorientering av synen på brukstextilier för hemmet. Allt behövde inte vara som det alltid varit. Tidigare var så gott som allt linne enfärgat vitt, men Astrid Sampe lade till färg på dukar, handdukar och servetter. Mönstren var oftast enkla och geometriska som på handduken Kökstrivsel och textlien Bistro. Ett antal paradhanddukar togs också fram som Persons kryddskåp, inspirerat av Signe Persson-Melins kryddburkar.”Skyttelvägen” från 1957 var främst gardiner i linne och bomull; transparenta med lätta färginslag som förde tankarna till 1700-talets gustavianska stil. Merparten av dessa linneprodukter trycktes av Almedahls-Dalsjöfors.

Astrid Sampe utvecklade samverkan mellan industriell tillverkning, formgivning och textila material. 1949 blev hon utnämnd till Honorary Royal Designer for Industry (Hon. RDI) av Royal Society of Arts i London, en ära som endast givits ett fåtal andra svenskar: Edward Hald, Bruno Mathsson och Sigurd Persson. Hennes internationella nätverk och starka position gav möjlighet för Astrid Sampe att visa sina textiler på flera utställningar i England & Skottland, i Milano och i New York. 1961 fick Sampe i uppdrag att skapa mattor till Hammarskjöldbiblioteket i FN-byggnaden i New York. Astrid Sampe formgav fem mattor där utvalda växtmotiv fick symbolisera de fem kontinenterna. Alla mönster gjordes i en kombination av gröna nyanser.