Formgivarporträtt

Susan Gröndal

1901 – 1995

Susan Gröndal räknas till en av pionjärerna inom det moderna svenska textiltrycket. Hon var på många sätt unik genom att hon under sin versamma tid framför allt tryckte egna tyger i egen verkstad. På grund av att hon under sin yrkesbana mest arbetade med uppdrag för offentlig miljö, var hon länge mindre känd för allmänheten.

Susan Gröndal föddes i Djursholm och bodde där under större del av sitt liv. Föräldrarna hade en mer internationell bakgrund. Fadern var metallurg och bergsingenjör, som efter utbildning arbetade i Finland och i Sankt Petersburg i flera år, innan han återvände till Sverige. Han inregistrerade flera viktiga patent med koppling till koppar–, och järnframställning. Modern var född i Paris och flydde med familjen på grund av fransk-tyska kriget, först till Ryssland och sedan vidare till Finland där hon träffade Susans far.

Under 1920-talet utbildade sig Susan Gröndal både vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Sina första uppdrag fick hon som konstnär i början av 1930-talet. Det var bland annat dekor och färgsättning av rostugnen i Hofors, som byggts om till samlingslokal. Hon gjorde också dekorer till Lunds lasaretts barnavdelning och till uruppförandet av studentspexet Lysistrate.

1937 deltog Susan Gröndal i en tävling arrangerad av Svenska slöjdföreningen med en textil, Pilblad. Den var tillverkad med linoleumtryck, vilket var mycket omständigt. På Tekniska skolan hade hon lärt känna Sofia Widén som sedan 1930 var ledare för Licium, en ateljé för kyrkliga textiler. Där fick Susan möjlighet att ställa ut sina textiler. Genom Licium fick hon 1938 en större beställning av tyget Pilblad till Västerås slott. Hon reste då till Frankfurt för att under tre månader lära sig filmtryck, och hur man skulle få fram ljus- och tvättäkta färger. Filmtryck, som även kallas serigrafi eller silkscreen, möjliggjorde att man kunde arbeta med större mönsterrapporter. Susan Gröndal var, tillsammans med Richard Künzl hos Elsa Gullberg, de första i Sverige att använda den nya produktionsvänliga tekniken. En kuriositet från tiden i Frankfurt berättade hon själv om i en artikel i ICA-kuriren:” … när folk envisades med att säga ’Heil Hitler’ svarade jag med ’hej hopp’”.

Samarbetet med Sofia Widén och Licium var givande för båda. För Licium producerade Susan Gröndal flera mönster och hon hanterade också tryckningen av Sofia Widéns textiler. Även andra konstnärer gjorde mönster för Licium, bland annat Tyra Lundgrens Solrosor, som senare producerades av NK:s Textilkammare.

1942 fick Susan ansvaret för Liciums profana avdelningen. Sex år senare övertog hon hela verkstaden, som fanns i en del av Wilhelm Kåges före detta ateljé. Där möttes konstnärer från olika genrer och utbytte erfarenheter och kunskap. Under 50- och 60-talen utförde hon uppdrag åt bland annat Grängesberg, med inredning av företagets båtar, åt Stockholms skolar och Uppsala Akademiska Sjukhus.

Då fastigheten skulle rivas 1970, skänkte Susan Gröndal hela sin trycktekniska utrustning till det nystartade Konstnärernas kollektivverkstad som höll på att organiseras i en gammal fabrikslokal. Man skulle kunna tro att Susan Gröndal, som vid den tiden var 70 år, nu skulle dra sig tillbaka, men så var inte fallet. Hon fortsatt arbeta långt upp i 80-årsåldern och på kollektivverkstaden fortsatte hon att trycka sina tyger och dela med sig av sin gedigna erfarenhet.

När hon blev medlem i Textilgruppen på 70-talet fick hennes tyger en större spridning. Till hennes senare mönster kan Vitsippor från 1975, Jag har sett de vita elefanterna dansa från 1980 och Vita blommor från 1983 nämnas. Växtmotiv dominerade Susan Gröndals textila produktion, men abstrakta motiv fick större betydelse från 50-talet och framåt. Exempel på dessa är Femman som komponerades till H55-utställningen i Helsingborg, Africana och Egyptisk skrift. Efter mer än femtio års yrkesverksamhet fick Susan Gröndal en retrospektiv utställning på Nationalmuseum 1983.