Intresserad?

Höstsäsongen har börjat! På andra våningen visar vi zimbabwiska konstnären Kudzanai Chiurai och på översta våningen visar vi Sydosten 2018, en utställning med professionella- och amatörkonstnärer från Småland, Öland och Blekinge (mellan två våningar springer Ingela Ihrmans Paddan fortfarande runt på tredje våningen). Det finns även möjligheten att köpa konst eftersom försäljning ingår i Sydosten. Intresserad?

Konst i vardagsrummet är egentligen någonting nytt och det har att göra med att de flesta människor inte hade haft plats för konst hemmavid för längesedan. Att köpa och hänga upp konst hemma var någonting bara de med pengar kunde göra. Därtill finns det finns en stor skillnad mellan konst man köper och konst man kan ställa ut. En performance av Marina Abramovic eller Ingela Ihrman är ju svår att ställa ut hemma (fast kan man ibland köpa performance på dvd). De flesta människor som köper konst föredrar bildkonst – måleri, textil och skulptur. Det handlar ju mer om estetik. Någonting fint att titta på.

Det finns någonting märkvärdigt i hur man konsumerar konst. Det finns ju stora förväntningar i vad konst måste vara, men man vill ofta inte betala för konst. En del besökare reagerar förvånat när jag förklarar att entré till Kalmar konstmuseum inte är gratis. Och visst har jag många vänner som verkligen tror att de stödjer musiker med ett 100 kronors Spotifyabonnemang.  I de flesta länder laddar man ner filmer olagligt. ”Kultur måste vara gratis” verkar hela idén vara.

Så är det också med konst på stora museer, men på ett annat sätt. Tro inte att Storbritannien betalade för den grekiska konst de transporterade från Grekland under 1800-talet. Eller vad tänker du om nigeriansk historisk konst som ställs ut på British Museum i London? Nigeria har bett olika museer om att få tillbaks sina historiska konstobjekt utan att någonsin få det. Nu har några museer äntligen bestämt sig för att göra någonting. Nigeria får låna några objekt. Ja, du läste rätt: låna!

Under personalvisningen med Kudzanai Chiurai berättade han också hur Zimbabwes historiska arkiv är spritt över flera länder. Vore det inte konstigt att man måste åka ner till Zimbabwe för att kunna lära sig nåt om svensk historia eller se på svensk konst? Men tänk också på alla skivor Chiurai ställer ut i  Madness and Civilization. Trots att Chiuruai samlat ihop sina skivor själv genom att köpa i butiker finns det samtidigt handel i icke västerländsk musik. Många små musikföretag köper gamla mastrar och släpper musiken på nytt på cd- och vinylskivor. Men det händer ofta att orginalartisterna inte får betalt. Relationen mellan producent-produkt-konsument är sällan jämställd.

Det är klart att det finns olika idéer om hur vi kan tänka kring konst som produkt för konsumtion, men med varje idé gäller frågan: var är relationen mellan konstobjekt, producent och konsument? Varför är objektet utställt på ett konstmuseum och hur ska vi se på det? Vad är priset vi betalar för konst och vem äger den egentligen? Dessa frågor hoppas att jag ta upp med dig den här säsongen.

Bild: Luxenbourgträdgården, Arvid Widerberg, 1976 ur Kalmar konstmuseums samling

Den som inte känner historien är dömd att upprepa den

Detta citat av George Santayana slängs runt och används i alla möjliga sammanhang. Oftast citeras det lite olika från tillfälle till tillfälle men andemeningen är generellt densamma: Att man inte behöver göra samma misstag som andra, om man tittar på vad de redan gjort fel.

Imorgon, lördag så invigs Kudzanai Chiurais utställning Madness and Civilization här på museet. Kudzanai, konstnären som säger att om det finns en plats som står ledig i historien så ska man resa sig och ta den. Det är vad han själv gjorde när han 2008 bestämde sig för att ägna sig åt politisk konst i sitt hemland Zimbabwe. Hans kritiska verk gentemot dåvarande president Robert Mugabe sågs inte med blida ögon, och efter hot om arrestering gick han i självvald exil till Sydafrika. Där har han sedan dess fortsatt med sin aktivism genom flera olika discipliner. Ofta utforskar han just alternativa versioner av historien, genom fiktiva skildringar av nutid, dåtid och framtid.

Bland verken i utställningshallen här i Kalmar hänger ett specifikt verk med en både ytlig och djuplodad symbolik som går att koppla till just det ovan nämnda citatet.

Verket bär det kanske oansenliga namnet We live in silence XIIII. Verket i sig består av ett fotografi och är producerat så sent som 2017, men motivet har använts åtskilliga gånger genom historien och är ett oerhört populärt motiv inom det klassiska måleriet. Verket är ett i en lång rad av skildringar av den apokryfiska berättelsen där judinnan Judith hugger huvudet av överbefälhavaren Holofernes. Chiurais verk är tydligt influerad av Artemisia Gentilleschi och Caravaggios versioner, två av historiens mest våldsamma tolkningar som bägge avbildar Judith i sekunden hon sänker Holofernes eget svärd i hans hals och blodet sprutar ut. Men till skillnad från de klassiska verken är Judith och hennes kammarjungfru i Chiurais version bägge svarta, medan Holofernes fortfarande är vit. Kvinnorna bär även var sin kostym istället för de klänningar de brukar skildras i.

Den ytliga tolkningen av verket är förstås lätt att göra. Det är en afrikansk politisk aktivist som skildrar två svarta som dödar en vit tyrann. Man kan tolka det som rättskipande eller hämnd, eller bägge två. Man kan se det som ett folk som reser sig mot sina förtryckare och ett folk som gör sig av med det gamla förlegade. Det är också skildrandet av hjälten som ställer upp för sitt folk. Men om man tittar på verket ur sin kulturhistoriska kontext så finns det ännu en mening att se – just i den vite mannen skildrad som Holofernes.

I den apokryfiska berättelsen om Judith så är Holofernes en stor erövrare för sin konung Nebuchadnezzar. Han går från land till land och utökar kungariket, lägger folk under sig och förstör deras heliga platser och religiösa centrum för att de istället ska tillbe konungen som gud. Detta gör honom till en tvättäkta imperialist och kolonisatör, detta tusen år innan de orden ens myntades. Holofernes framfart skiljer sig heller inte särskilt mycket från vad västvärlden gjort med den afrikanska kontinenten. Man har lagt mark under sig, tagit folket till slavar och berövat dem sin kultur till fördel för sin egen. Men det är långt ifrån det enda exemplet på systematisk imperialism genom historien. Det antika Rom förintade alla heliga platser de lagt under sig och nazi-Tyskland skapade sina utrotningsläger för att göra sig av med oliktänkande och oönskade från de länder de erövrade. Och så upprepar sig historien gång på gång.

Ingen av dessa historiska imperier har däremot lärt sig läxan av sina föregångare – alla imperium når ett slut. Det går inte att kuva en befolkning i evighet. Vare sig det är genom en ovilja att samarbeta eller direkt revolution så kommer imperiet smulas sönder till sina beståndsdelar. Nya länder bildas och gamla återuppstår. Till var Holofernes kommer till slut en Judith – Någon som stiger upp för att fylla en tom plats i historien.

Barn+konst=sant

Att få till ett museibesök med små barn är inte alltid så lätt. Tro mig. Jag vet. Att ha en skrikande bebis i ena famnen och sen en barnvagn i andra handen är svårt. Det är en konst i sig att parera detta utan att vara i vägen eller högljudd. Vad gör man då för att klara av detta? Jo, oftast låter man nog bli. Man besöker inte ett museum med sin bebis. Man stannar hemma. För att man inte vill vara till besvär.

Ett konstmuseum, liksom de flesta andra liknande kulturinstitutioner, har en tradition bakom sig att där är man tyst. Man väsnas inte på ett museum. Man rör inte föremålen och man är inte i vägen. Allt detta strider mot ett barns naturliga väsen.

För ett tag sedan arrangerade Kalmar konstmuseum en barnvagnsvisning för föräldrarlediga vuxna med barn. Och uppslutningen kring detta evenemang var så lyckad! En mindre karavan av barnvagnar, mammor, pappor och äldre syskon kom och intog andra våningen på museet. En visning av utställningen Så som ovan så och nedan (slutdatum för denna utställning var 7/10) genomfördes utifrån gruppens egna förutsättningar.

Att levandegöra utställningar på detta sätt tror jag är oerhört viktigt för att bryta känslan av att inte vara välkommen men också för att bidra till och locka en bredare publik till museum. På dessa visningar gör det inget att barnet hörs.

Den 26/10 är det dags igen för en barnvagnsvisning med fri entré. Vi tittar då närmare på Kudzanai Chiruais utställning Madness and Civilization, som öppnar den 20/10. Välkomna!

På bilden ses Anna Lindberg med sin son Elmer från senaste barnvagnsvisningen.

Är jag en padda?

Det är gymnastiklektion och vi barn står huttrande i en kall gymnastiksal och väntar på läraren som alltid är minst fem minuter sen. Så kommer han. Med sig har han ringen med tygbanden. Jaha, vi skall delas in i lag förstås och vi ska tydligen dessutom tävla i en hinderbana över olika redskap. Han ger varsitt band till de två starkaste och längsta killarna i klassen. Och så börjar lagindelningen. Killarna får välja varannan gång. De pekar och gör sitt urval med största omsorg så att just de ska få det bästa laget. Jag väljs någonstans i mitten. Det är ändå rätt ok för att vara tjej. De sista banden ”slängs” bara iväg. De sista banden spelar väl ingen ingen roll eller? De bästa har ju redan valts.

I videoverket Paddan av Ingela Ihrman, som nu visas på Kalmar konstmuseum, försöker en padda ta sig fram över gymnastikredskapen i en gymnastiksal. Den kämpar och sliter men den ger inte upp. Paddan väcker många tankar och känslor. En betraktelse av att inte passa in eller inte vara anpassad. Det finns många tillfällen i livet när man känner sig som en padda. Tillfällen och situationer där man inte är helt bekväm, tillräcklig eller rent av fungerande. När man inte är ett förstahandsval för sin omgivning.

En besökare som jag visade utställningen för utbrast – men det det är är ju jag! Hon berättade att hon fasade inför varje gymnastiklektion som barn. Att hennes kropp inte hängde med i de övningar som skulle utföras. En kropp som sa nej till att smidigt ta sig över hinder och röra sig snabbt.

Men måste alla kunna ta sig över gymnastikredskap? Finns det kanske alternativa lösningar? Vad är normalt och vad är onormalt? Ingela Ihrmans padda kämpar på. På något sätt tar den sig över alla redskap. Med den fysiska kroppen som utgångspunkt visar Ingela Ihrman på olika situationer och händelser som vi människor hamnar i eller utsätts för. Dessa situationer och händelser belyser och iscensätter hon sedan med hjälp av djur- eller växtkostymer. Kostymer som hon skapar med största omsorg och noggrannhet.

Jag mötte även en annan besökare på utställningen denna dag. En femårig flicka. Hon tyckte att gymnastiksalen i videon var felkonstruerad och dålig. Hon sa: – Paddor ska inte behöva göra sådant här! De ska ha en egen hinderbana som är gjord av växter och buskar istället. Sådant som paddor är vana vid. Paddor ska röra sig i naturen inte i en gymnastiksal. I naturen där paddor hör hemma.

Videoverket Paddan av Ingela Ihrman visas nu på Kalmar konstmuseum fram till den 14/11.