ANSIKTSBOK

Om porträttet som handling i samtiden

När slutade konstnären att måla porträtt? Eller rättare sagt, när slutade porträttet att vara en möjlighet för konsthistorien? Knappast när eller på grund av att sociala medier trädde in i våra liv. Det skedde långt tidigare. En del hävdar att fotografiet tog död på viljan att skapa ”likhet” genom studier av naturen. Andra hävdar snarare orsakerna i Duchamps ready-made som banade vägen för den konceptuella konsten till vilken ingen nu levande konstnär inte har en relation. Fokus hamnade på idéer och inte på människan i sig och naturen. I denna utställning vill vi snarare pröva de sociala bevekelsegrunderna för att ägna sig åt ett ansikte, ett porträtt, en identitet. Genom en parallell mellan genren porträtt och användningen av sociala medier vill vi belysa dess respektive status idag.

Har du någon gång känt en person som dött men som ”lever kvar” på facebook för att ingen bemödat sig om att ta bort informationen? Jag kan intyga att det är obehagligt och irriterande. Att vi skulle känna likadant inför ett målat porträtt av en människa som nu är död är absurt. Det finns inte på kartan att vi skulle känna annat än sorg även om vi kände personen i fråga. Vi skulle i alla fall inte bli irriterade över att porträttet fanns där bara för att personen är död. Ett målat porträtt lever sitt eget liv som målning, utan anspråk på nutiden annat än som en försiktig trevare från andra sidan. På facebook förväntar vi oss den rätta och levande personen bakom identiteten och vi förväntar oss en aktivitet, en handling i realtid sprungen ur denna person. En målning tillhör alltid det förgångna och kanske är det också därför vi idag mer än någonsin kan känna oss bekväma med situationen att betrakta ett målat porträtt. Det befinner sig på skön distans från det reala.

Det finns, oavsett konsthistorien, många skäl att måla ett porträtt. Inget är så arketypiskt som att söka svar i den andres ansikte. Om sig själv och om den andre. Två prickar bredvid varandra med ett streck under är allt som egentligen behövs för att åstadkomma idén om ett ansikte. Ett målat porträtt avkrävs mer, det handlar om att ”an-sikta” och kanske träffa något som faktiskt motsvarar den levande personen. Den andre finns oftast till hands att studera. Som en rent formell övning. Du kan också beställa ett porträtt i syfte att föra in ansiktet i ett socialt sammanhang. Ditt ansikte blir då en del av berättelsen om ditt liv även för andra. Om du kan få målat ditt porträtt markerar det också att du är i närheten av konsten och konstnären eller kan betala för tjänsten. Eller att din position i samhället gör att andra beställer det åt dig. Rader av målningar på kungar, statsmän, landshövdingar och rektorer känner vi alla till. De ska till varje pris skrivas in i historien. Inget är mäktigare än ett porträtt målat av en riktigt känd konstnär. Eller helt intimt, du är konstnär och vill berätta om dina nära och kära eller fiender. Varje porträtt är också ett vittnesmål om en social relation i en viss tid. Idag är facebook den plats där man sätter sitt porträtt i en social relation. På facebook bestämmer var och en själv bilden av sitt ansikte och de relationer du vill skapa genom att lägga ut och kommentera valda delar av ditt och andras liv.

Av det drygt fyrtiotal porträtt Fred Johanson valt ut hittar vi inga avsedda att vara riktigt representativa i bemärkelsen att man redan vid dess tillblivelse visste att de skulle komma att beskådas offentligt. I de flesta fall är det oklart varför porträttet kom till och om det fanns en avsikt annat än för att bekräfta relationen mellan konstnär och den avbildade. De tillhör den intima sfären huvudsakligen och det faktum att de idag kan beskådas offentligt, på ett museum, skulle förmodligen vara högst främmande för de flesta av de som nu ingår i salongen. Med facebook har det skett ett historiskt genombrott då det mest intima med ett klick blir till det mest offentliga. Vilka vardagliga banaliteter som helst söker sin bekräftelse i omvärlden genom att gillas av andra. Det målade eller tecknade ansiktet, upphängda på konstmuseet, vänder sig i första hand inåt, mot konsten själv, bekräftade som konstföremål. Vad mer kan de vara utöver sina konsthistoriska och biografiska relationer? Kan vi ”gilla” dem utan att ha en relation till den levande personen bakom? Vad händer om vi betraktar denna salong av porträtt, inte bara som biografiska och konsthistoriska fakta, utan också som en grupp på facebook? Som om människorna bakom dessa porträtt hade en relation IRL (in real life/i det verkliga livet). Kan de få en samtida relevans genom att förflyttas till ett sammanhang som är lösryckt från det museala och ges ett nytt socialt liv som vore de marionettdockor i en framtid de inte valt själva? Väcker vi de döda? Du väljer själv om du vill se dem som konst eller ge dem ett alternativt liv genom att gilla dem på nätet.

-Bengt Olof Johansson, museichef