Nisse Strinning tillhörde 1900-talets främsta svenska formgivare inom möbeldesign. Han trodde själv att intresset för möbler grundlades redan i unga år. Hans far var folkskollärare vilket gjorde att Nisse hade tillgång till en slöjdsal och där tillbringade han mycket tid. På läroverket hade han träslöjd som frivilligt tillval. Dessutom hade han en klasskamrat vars far hade en snickeriverkstad och ibland fick han arbeta extra där under ferierna.

Hösten 1940 kom Nisse Strinning in på Tekniska Högskolan i Stockholm. Vid det laget var han säker på att det var arkitekt han ville bli. Men han fann matematiken på utbildningen svår att ta till sig. Istället ägnade han tiden åt att skissa möbler. I samband med en uppgift på Tekniska Högskolan som gällde att rita en villa och inreda den, skapades embryot till det diskställ som 1946 blev diskhyllan Elfa. Den första prototypen var ett diskställ av trä. Så småningom i samband med ett inlämnat patent testades diskstället på HFI (Hemmets Forskninginstitut). Vid det laget var diskställets konstruktiva bitar av plattjärn och rundstav, medan själva avställningsytan var av järntråd. På HFI fanns en ung dam, fröken Bjernald, som testade diskmaterial. Hon ställde den förlösande frågan om man inte kunde hänga trådinsatserna direkt på väggen istället för den komplicerade lösningen som Strinning hade tillverkat. Strinning blev inte direkt glad att behöva jobba om hyllan, när den var färdig för produktion, men han menade att det var en oerhört nyttig reflektion. Han gjorde om konstruktionen och tog en lampskärmstillverkare till hjälp för tester. Nästa stora problem var ytbehandling. Olika lösningar testades, men det var först 1949 när järntråden kunde plastbeläggas som diskstället fick sin slutgiltiga form. Det färdiga diskstället var tänkt att hänga på vägg. Under sent40-tal utvecklade Nisse Strinning även några andra varianter som ställ för att bygga in i skåp och ställ som placerades på bänken. Han ritade även andra produkter i plastöverdragen järntråd, som hållare för soppåsar, badkarskorgar, skötbord att placera över badkaret, tvålhållare, och inte minst trådbackar som var ett helt nytt tänk som inredning i garderober.

När Bonniers folkbibliotek tillsammans med Svenska Slöjdföreningen 1949 utlyste en tävling om en ny bokhylla vann Nisse Strinning och hustrun Kajsa (egentligen Karin, men hon kallades aldrig något annat än Kajsa), med ett system som byggde på diskställets principer. Stringhyllans idé är en utbyggbar konstruktion som består av plastade ståltrådsgavlar på vilka hyllplanen hakas fast. Efter en del utvecklingsarbete presenterades den första gången i tidningen Form 1950. Nils och Kajsa Strinning hade redan i sitt tävlingsbidrag lagt in ett förbehåll; att om de vann tävlingen så var inte prissumman om 1000 Skr tillräcklig, utan man krävde också en skälig royalty på varje försålt exemplar. Man gjorde en överenskommelse kring detta redan innan vinnaren annonserades. Strax efter att de första annonserna för hyllan kom ut fick Nisse Strinning sin första utdelning vilket var strax över 10 000 Skr. På 50-talet etablerade Bonnier en separat firma för att hantera hyllorna som var en stor försäljningsframgång; String Design AB. Ägare var Kaj Bonnier och VD för företaget var Tage Jakobsson. Samarbetet med Nisse Strinning fortsatte och man tog både fram de golvstående modellerna och en hylla med gavlar av plexiglas – Stringplex. Samarbetet var gott och fortsatte med deltagande i olika utställningar i syfte att skapa nya försäljningsområden. Bland annat visades flera produkter på H55 i Helsingborg. Bokhyllan fick också guldmedalj på Triennalen i Milano 1954.

1959 flyttade Nisse och Kajsa Strinning till Schweiz. Tanken var att ta ett sabbatsår, men snart blev behovet av att göra något för starkt och ett kontor hyrdes och nya projekt startade. Samarbetet med den tyska återförsäljaren, Deutche String, intensifierades och snart fanns nya produkter för den tyska marknaden, som golvbokhyllan Continent. Nisse Strinning blev kvar drygt 30 år utomlands. 1978 skildes sig paret Strinning. Kajsa flyttade tillbaka till Sverige. Nisse Strinning

Nisse gifte om sig. Efter andra hustruns död 1990 flyttade Nisse tillbaka till Sverige och på sätt och vis till Kajsa som bodde i familjens gamla hus i Saltsjöbaden. Nisse fick där tillgång till övervåningen och vinden, medan Kajsa hade sin ateljé och bostad på bottenplanet.

Under 1960-talet ledde framgången med Stringkonceptet till samarbete med flera nordiska och europeiska möbelfabrikanter förutom Deutsche String också Thonet och Casala. Strinning ritade även sängar, stolar och bord. Spännbensbordet lär vara Strinnings uppfinning som sedan Bruno Mathsson och Piet Hein vidareutvecklade.

Namnet String Design överläts till Nisse Strinning först 1971 när String Design AB, efter Kaj Bonniers död, lades ner. Mellan 1971 och 1983 producerade inga Stringprodukter i Sverige. Den återupptogs kort mellan 1983 och -87, men sattes inte i egentlig produktion förrän efter 1998. Aktiv in i det sista fortsatte han med att utveckla String och formge möbler åt svenska och utländska möbeltillverkare samt delta i retrospektiva utställningar. Användarvänlighet kännetecknar Nisse Strinnings design och hans arkitektutbildning bidrog till hans lyhördhet för möblernas funktion. Hans största misstag var nog att han aldrig såg till att ha ett avtal med Elfa som tillverkade det ursprungliga diskstället. All vinst från den produktionen stannade hos producenten, vilket grämde Nils Strinning. Kajsa beskrev det i ett samtal som att: ”Det där med pengarna kunde de göra upp senare, tyckte Nisse som hade bråttom hem för att med likadana stålsträngar skapa trådbacken och sopkorgsbehållaren”.

Kajsa Strinning var aktiv i Nisse Strinnings produktion under hela deras gemensamma liv. De träffades under arkitektutbildningen. Fyra barn och ansvar för ritningsarbete och bokföring i familjeföretaget gjorde att Kajsa lade arbetet som arkitekt åt sidan. Efter Nisses död blev Kajsa ensam ägare till deras gemensamma företag String Design. Designarkivets samling av Nisse Strinnings skisser är till stor del en gåva från Kajsa Strinning.