Ingrid Dessau (f. Peterson) föddes i Svalöv, djupt rotad i den skånska hemslöjdsmyllan. Redan som ung var hon road av att teckna och måla. Av en farbror fick hon palett och färger i present. 16 år gammal gick hon en sommarkurs i vävning på Fridhems folkhögskola, och där fick hon möta den rika skånska textiltraditionen, vilket påverkade henne under resten av hennes yrkesliv. Som 17-åring antogs hon som elev på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, där målet var teckningslärare men studier i textil löpte parallellt under hela studietiden. Efter avslutade studier gjorde hon 1945 sin praktik hos en av den svenska textilkonstens portalfigurer, Barbro Nilsson, då konstnärlig ledare på Märta Måås-Fjetterströms verkstad i Båstad.
Ingrid Dessau fick därefter fast anställning på Kristianstad Läns Hemslöjdsförening där hon kunde återknyta till den folkliga skånska mönsterskatten. Hon utvecklade och formgav bland annat mönster till mattor, tyger, broderier och knypplingar, men också hårdslöjd i trä och metall. I arbetet hade hon kontakt med både hemväverskor och anställda. Här grundlades ett arbetssätt som kom att prägla Ingrid Dessaus yrkesliv, nämligen att ha kontroll över hela processen, från skiss till färdig produkt. Hon stannade På Kristianstad Läns Hemslöjdsförening i tre år.
Dansken Kaj Dessau hade 1941 sålt sin inredningsbutik BO på Ströget till familjen Illum, och istället blivit föreståndare för Georg Jensen Inc. Hans intresse för nordisk konstindustri gjorde att deras vägar korsades. De gifte sig 1949 och bosatte sig i New York. 1947- 48 hade Ingrid Dessau fått ett resestipendium av Svenska slöjdföreningen, som gav möjlighet till studieresor, bland annat till Mexico. Paret Dessau reste också över hela kontinenten, och folkkonsten som de mötte blev en del av de saker som senare skulle påverka Ingrid Dessaus design.
Under några år upphörde Ingrid Dessau med sin egen formgivning för att vara hemmafru och assistent till sin man. Till slut blev det tydligt för Ingrid Dessau att det skapande arbetet måste återupptas. Kontakten med Kristianstad Läns Hemslöjdsförening återupptogs och draperier, mattor och bonader vävdes upp efter Ingrid Dessaus skisser. Tillsammans planera paret Dessau för en utställning på Galleri Moderne i Stockholm. De sökte en keramiker som kunde komplettera Ingrid Dessaus textiler och efter viss övertalning öppnade debututställningen tillsammans med keramikern Signe Persson-Melin 1953. Det blev succé. Samtliga Ingrid Dessaus verk såldes och hon fick beställning på fler. Året efter gick Kaj och Ingrid Dessau skilda vägar, men behöll en professionell kontakt även efter skilsmässan.
Efter utställningen erbjöds Ingrid Dessau fast anställning på Kasthalls Mattfabrik i Kinna där hon formgav många storsäljare som gav både henne och företaget ett världsrykte. Hon fick en halvtidstjänst och komponerade cirka tio mattor per år i fem olika färgställningar. Ingrid Dessau hade ett starkt kvalitetsmedvetande och ett utmärkt färgsinne. På Kasthall fick hon också användning för sin vävtekniska kunskap, men hon lärde sig också vilka nya förutsättningar som mekanisering av produktionen innebar. 1955 fick hon som första textilformgivare ta emot det prestigefulla Lunningpriset. Ett ägarbyte 1978 ändrade förutsättningarna och synen på design inom företaget. Ingrid Dessau lämnade och valde istället att arbeta helt för Kinnasand där hon haft uppdrag jämsides med arbetet på Kasthall. På Kinnasand arbetade man inte som enskilda formgivare utan i team och produktionen var framför allt gardiner, inredningstextilier och tapeter. När företaget i mitten av 80-talet förlade mattproduktionen till Indien var Ingrid Dessau tveksam till att man skulle kunna ha tillräcklig kontroll över resultatet. Hon reste dock dit för att på plats ha uppsikt över framställningen, och blev imponerad av vävarnas hantverksskicklighet. Strax härefter drog Ingrid Dessau ner på alla fasta överenskommelser och arbetade sedan endast som frilans.
Som frilans och anlitad av Hitex åtog sig Ingrid Dessau en rad stora offentliga uppdrag under 80-talet, varav riksdagshuset blev det största. 1991 blev hon tillsammans med Karin Björquist och Gunnar Cyrén anlitad för att formge dukningen till Nobelprisets 90-årsjublileum, där hon komponerade en duk och 200 servetter i silvergrått linne. Färgen var noga utvald för att på bästa sätt lyfta fram Karin Björquists benvita porslin och Gunnar Cyréns silver. Duken till honnörsbordet var 33 meter lång och projektet i sin helhet tog mer än fem år att genomföra.
”Till det enkla” hette en utställning om Ingrid Dessau, som producerades av Textilmuseet i Borås och som visades på Designarkivet 2009. Enkelhet blev något av ett signum för henne. Ingrid Dessau inspirerades såväl av naturen som av storstaden med skyskrapor och jazzmusik. Ett sobert färgval kombinerades med geometriska figurer. Resultatet är textilier som utmärks av flärdfrihet och stramhet, men samtidigt behåller en stark och närvarande identitet.