Formgivarporträtt

Wilhelm Kåge

1889 – 1960

Wilhelm Kåge var yngst i en syskonskara på sju. Han hade fyra bröder och två systrar. Redan som pojke började Wilhelm att teckna och måla. Han tog kvällskurser i teckning och intresset uppmuntrades av familjen. Föräldrahemmet gästades ofta av skådespelare, konstnärer och författare. Aktuella samhällsfrågor diskuterades och fester skapade liv och rörelse i hemmet. Han började sin utbildning på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), men trivdes inte och stannade bara där ett år. Istället blev det Valands konstskola i Göteborg och Kunstnernes Studieskole i Köpenhamn som gav den huvudsakliga utbildningen. I Köpenhamn kom han i kontakt med den nya franska konsten och med den litografiska affischkonsten. Han hade redan under tonåren arbetat extra som skyltmålare, så att lära sig litografiska tekniker blev ett naturligt steg. Genombrottet kom mellan åren 1914-17 då han skapade färgstarka och uttrycksfulla affischer för teatrar och utställningar.

Svenska Slöjdföreningen var under 10-talet drivande vad gäller diskussioner kring form och kvalitet. Kritik av konstindustrins produkter ledde till att föreningen inrättade en förmedlingsbyrå, i syfte att knyta samman formgivare med industrin. Målet var att höja den estetiska nivån på massproducerade bruksföremål. Wilhelm Kåge blev en av de formgivarna. 1917 fick han ansvar för Gustavsbergs medverkan på Hemutställningen senare samma år. Där presenterades Kåges första produkt för Gustavsberg, servisen Liljeblå; också kallad arbetarservisen. Kåges arbete uppskattades och Gustavsbergs porslinsfabrik beslutade sig för att anställa honom som konstnärlig ledare. Kåge arbetade vidare med att skapa så kallad “vackrare vardagsvara”, och succéerna följde efter varandra. Mycket populärt blev det ugnssäkra porslinet Pyro som lanserades på Stockholmsutställningen 1930. En annan försäljningsframgång var “de mjuka formernas servis” som kom på 1938. Den producerades med flera olika dekorer, som Grå ränder och Spaljé.

För Kåge handlade arbetet med brukskonsten om att kombinera konsumentkrav, produktionskrav och konstnärliga kvalitetskrav. Han rensade ut gamla dekorer och anpassade produktionen till tidens smak och industrins ekonomiska realiteter. Men på Gustavsberg fick han även möjlighet att ta fram ett mer exklusivt konstgods. 1925 vann han Grand Prix i Paris för sin formgivning och på Stockholmsutställningen 1930 uppmärksammades serien Argenta, det kanske mest populära konstgodset vi haft i Sverige.  Det hade en intensiv grön glasyr och dekorerades drakar, fiskar, sjöjungfrur och andra mytologiska figurer i en tydlig art deco-stil. Dekoren var en blandning av pulveriserat silver, keramisk olja och terpentin, som målades på glasyren men som efter bränning såg mer ut som inläggningar av silver. Ur Kåges experimentlusta kom i slutet av 20-talet ytterligare en serie högbränd keramik fram; Farstagodset.  Kåge experimenterade med olika leror, glasyrer och bränningstemperaturer. Inspirationen var den asiatiska keramiken som liksom Farstagodset hade ett mer avskalat och rustikt uttryck. Produktionen av Farstagodset var liten och exklusiv. Den banade väg för en annorlunda estetik som påverkade svensk konstkeramik under flera årtionden.

I början av 40-talet startade Kåge tillsammans med adepten Stig Lindberg och drejaren Berndt Friberg Gustavsbergs Studio. Där kunde de arbeta mer fritt och konstnärligt vid sidan av den industriella produktionen. I Studion producerades målade fajanser i starka färger, vilket var en nyhet inom den annars strama dekortradition som rådde. Stig Lindberg fick ta över rollen som konstnärlig ledare för Gustavsberg 1949, men Wilhelm Kåge fortsatte att arbeta för fabriken fram till sin död 1960.