Ingela Johansson

Till utställningen på Kalmar Konstmuseum presenterar jag verket: I ljuset och skuggan av ornamenten – en repetition.   Videoverket är en mikrobiografi över de sudettyska glasarbetare som fick arbete i den småländska glasindustrin efter andra världskriget. Det är en berättelse i två delar utfört av skådespelare, samt ett bildspel bestående av en bläddring i privata och offentliga bildarkiv.
Tid: 2 x 35 min. Läs mer nedan.

//////////////////////////////////////////////////////////////

Jag funderade mycket på vad jag kunde bidra med till bilden av Glasriket, som är född och uppvuxen här på platsen. Jag bestämde mig i alla fall, till slut, för att lyfta fram det som jag inte hade någon kunskap om: gravöryrket och arbetskraftsinvandringen. Jag har också valt att lyfta fram ett annat glasrike, och en annan glasindustri, ett av de sista i världen, Böhmen. Den svenska glasindustrin, var inte en isolerad företeelse. Det fanns en växelverkan mellan Sverige och utlandet redan från 1600-talet. Estetiska influenser kommer och går i takt med att rörelser växer fram, och särskilt glasarbetare har varit en rörlig yrkesgrupp sedan begynnelsen.

 

Ljuskrona av Peter Rath, Lobmeyr, Wien
Högsta Sovjet. Ljuskrona av Peter Rath, Lobmeyr, Wien
Glas_Böhmen
Art Deco glasbägare från den statliga glashögskolan Steinschönau, Böhmen 1938. Till minne av annekteringen av Sudetenland 1938, med inskriptionen: “Du gav oss bröd i svåra smärtor / Steinschönau”. Höjd 11cm, diameter: 8 cm.

 

I stora drag har jag intresserat mig för den Sudettyska inverkan på den svenska glasindustrin: hur olika hantverkstraditioner möttes och influerades av varandra i de olika glasrikena, Böhmen, i Tjeckoslovakien, och Småland, och hur arbetarrörelsen, staten och arbetsmarknaden engagerade sig för att hämta arbetare efter andra världskriget.

Jag kommer presentera en mångbottnad berättelse på Kalmar konstmuseum, som jag har delat in i två kapitel. Det är ett essäistiskt arbete, ett montage av text och bild.

Bakgrund:

1900-talet var ett århundrade av tvångsförflyttning: människor som har drabbats av en förlust av egendom, alienation och förlust av identitet. Sverige hade fram till 1930 varit ett utvandringsland men förvandlades efter andra världskriget till ett invandrarland. Vid slutet av andra världskriget 1945 fanns mer än 200 000 människor på flykt i Sverige. De kom från de nordiska länderna, Tyskland och de baltiska länderna. Den sudettyska invandringen ägde rum i etapper från 1938 till mitten av 1950-talet, en så kallad kedjemigration. Arbetskraftsinvandringen organiserades av det socialdemokratiska partiet, Arbetsmarknadsstyrelsen och Socialstyrelsen.

Kap 1. Sudettyskar var den första gruppen av politiska flyktingar under andra världskriget som sedan kom att bli arbetskraftsinvandrare efter kriget. Jag har tittat på: hur överföringen organiserades och hur de uppfyllde en funktion inom industrin, särskilt i Glasriket: hur eftertraktade de var som en homogen grupp och hur de skulle passa in i svenska folkhemmet.

Efter Münchenavtalet 1938, vid krigsutbrottet, flydde de första människorna från Sudetlandet i Tjeckoslovakien: Sudettyska anti-nazister, judar, och tyska och österrikiska politiska flyktingar. Efter kriget rekryterades och organiserade arbetskraften kollektivt till industrin. Det fanns en stor brist på arbetare och industrin låg efter i varuproduktionen. Arbetarrörelsens Flyktingkommittén (1933) gav i huvudsak sin hjälp till socialdemokratiska medlemmar men exkluderade samtidigt andra grupper. Flyktingarna som kom till Sverige skulle inte förolämpa eller väcka politisk uppmärksamhet, som skulle kunna äventyra den svenska neutraliteten. De som kom var tvungna att följa utlänningslagen (1937) och inte väcka anstöt eller vara politiskt aktiva. Men framförallt fanns här också en diskriminerande och rasistisk ideologi inbäddad inom partiapparaten och arbetarrörelsen, såväl som ute i samhället.

Kap 2. Konstnärliga influenser från glas- och kulturindustrin i Österrike och Ungern, som påverkade produktionen både i Sverige och Böhmen, från mitten av 1800 – talet fram till första världskriget och under mellankrigstiden. Jag har särskilt tittat på de lokala hantverkstraditionerna inom gravyr- och målaryrket, i Böhmen. Vilka exempel finns från den lokala produktionen före, under och efter kriget? Vad är en typisk böhmisk produktion, vad gjordes under Hitler-regimen och vad hände med hantverket under kommunismen med femårsplanerna? Hur användes ornamentet? Det här är också en historia om modernitet och borgerlighet.

Den svenska designbranschen, med Svenska Slöjdföreningen, kopierade samarbetsmodeller mellan konstnär och industri från “Deutscher Werkbund”,  som väckte krav på både vackra och prisvärda varor. De Österrikiska skolorna,  museerna och konstinstitutionerna hade stort inflytande i de tjeckiska provinserna, Böhmen och Mähren, och bedrev en specifik hegemonisk modell för att utbilda glasarbetare inom den framgångsrika konstindustrin.

Bok om Lobmeyr: gravyr med Prins Eugen
Foto, bok om Lobmeyr: gravyr med Prins Eugen

Ingela Johansson arbetar med installation, video, text och bild och intresserar sig för vad som utelämnas i den kollektiva historien och varför. Även institutionen och museet som en plats för det publika, som offentligt rum, som organisation är ett annat område som berörs i flera arbeten.

Ingela fick Konstnärsnämnden/ Iaspis vistelsestipendium i London 2010-11. År 2013 gav hon ut en bok på Glänta, Strejkkonsten – röster om kulturellt och politiskt arbete 69-70. Hon har bl a ställt ut på Kunsthaus Dresden (2015), Tensta Konsthall (2013), Bildmuseet (2012), Periferic Biennale 8, Iasi (2008).

 

ingelajohansson.net