Socialkritiken: 1993–2005 är en samtida konsthistorisk utställning ämnad att ge en introduktion och struktur till en signifikant och händelserik period inom samtidskonsten. Kännetecknande för socialkritiken är att den utgår från att konstens möjlighet ligger i att behandla, belysa och ställa frågor, kring det sociala. Till stor del uppstod socialkritiken ur det vakuum som samtidskonsten befann sig i under början av 90-talet. En följd av att postmodernismen under 80-talet plockat ned Konsten från piedestalen, och vunnit den symboliska makten i konstvärlden. Konsten hade inte längre något egenvärde. Samtidigt upprätthölls konsten status under 80-talet alltmer av den hype som omgärdade samtidskonst under den tidens ekonomiska boom. Med den ekonomiska kraschen kring 1990 försvann inflödet av kapital till konstvärlden vilket i sin tur ledde till att hypen försvann. Konstvärlden imploderade. Det ledde till en stor osäkerhet i början av 90-talet var samtidskonsten egentligen stod någonstans och vart den var på väg, nu när allt s a s var möjligt. Konsten var i behov av en ny identitet, kanske till och med ett nytt existensberättigande. Frågan kunde formuleras som: ”Vad ska konsten hålla på med när dess värde som just konst inte längre finns?”

Att något hade hänt stod klart 1993 i samband med Venedigbiennalen. Curatorn Achille Bonito Oliva kunde med sin Aperto-utställning visa på ett antal aktuella konstnärliga positioner vilka tillsammans gav en struktur över var samtidskonsten var på väg och vad den kunde handla om. Det var inom det sociala fältet som konsten kunde spela en roll. Inom konstområdet finns en rad möjligheter att belysa skiftande aspekter av det sociala livet, i det stora som det lilla. Några månader tidigare hade Whitneybiennalen 1993 också uppmärksammats för sitt politiska innehåll. Det var inom det sociala som konsten återfick ett existensberättigande. Konstnärer som Rirkrit Tiravanija fick också alltmer internationell uppmärksamhet, hans verk är att se som avstamp från Beuys idé om den sociala skulpturen, och under några år turnerat konstvärlden med sina Cooking pieces som byggde på konstens sociala funktion. I Sverige uppmärksammades samma år utställningen Spelets regler, en utställning som ägde rum runt om i Stockholm. I Malmö sov Elin Wikström sig igenom en utställning på ICA Malmborgs.

Utställningen Socialkritiken: 1993-2005 på Kalmar konstmuseum kommer att bestå av drygt 25 inlån från den aktuella perioden med flera centralverk från perioden. Från en mer humoristisk infallsvinkel i början av perioden, till att socialkritiken blir alltmer hardcore och teoretiskt formulerad, för att i slutfasen alltmer övergå i en estetiserad form. Inom utställningen berörs ämnen som relationell estetik, konstforskning och post-kolonial teori. Intressant är att den socialkritiska konsten egentligen uppstod i tomrummet från den förra ekonomiska kraschen på 80-talet och förlorar i styrka i och med kapitalinflödet i konstvärlden intensifieras under 2000-talet. Idag är situationen delvis likartat med den situation som rådde i början av 90-talet med en osäkerhet/öppenhet om vad som egentligen är på gång i samtidskonsten, i kombination med en ekonomisk nedgång.

Curator: Martin Schibli