Elevutställning med Emilia Norén från Paradisskolan i Nybro.
Utställningstext
”Jag har tyckt att det har varit jätteroligt och lärorikt att få jobba med en sådan här elevutställning. Jag har både haft kul, samtidigt som jag har lärt mig att bland annat jobba mot en deadline, planera min tid bättre och utveckla både mig själv och mina projekt.
När jag började med utställningen var min tanke att måla ögon eftersom det var något jag alltid hade gjort och därför kändes det väldigt tryggt. Jag visste hur lång tid det tog och jag visste hur jag skulle bära mig åt för att bli nöjd med resultatet. Dessutom har jag alltid varit fascinerad av just ögon, både djurs och människors. På något sätt har jag alltid känt att det är en speciell del av en varelse – som att det är där själen sitter. Ni vet hur obehagligt det kan kännas att se en annan människa rakt in i ögonen, eller för den delen, att bli sedd rakt in i ögonen. Som om man ser djupet i en människa och precis vad den känner.
Jag planerade mitt arbete med bilderna noga och räknade hur lång tid varje bild skulle ta och hur många jag skulle hinna få klart innan det var dags. Sedan började jag teckna. Under två veckors tid tecknade jag just det jag hade tänkt, ögon. Jag ville få fram en känsla i ögonen.
Jag ville visa smärta, kärlek, lycka och sorg.
Ett par veckor gick, och jag fick lite hjälp med hur jag skulle agera och bära mig åt för att utstråla självsäkerhet, bland annat när det var dags för vernissage. Jag fick veta att det var viktigt att jag som värd såg gästerna i ögonen, något jag upplevde som jobbigt. Men det var då, när jag hemma, i skolan och på stan, började se folk i ögonen, som jag ändrade mitt tema. Jag började fundera på folks historier.
Varför hade han ledsna ögon? Varför hade hon osäkra ögon? Varför hade hon lyckliga ögon? Jag var inte längre bara intresserad av känslorna som ögonen förmedlar, utan om händelserna bakom. Det var så jag fick idén att ändra mitt dåvarande tema ”Feelings” till ”Lifestories”. Jag skrotade mina många skisser på ögon och började på något nytt. Jag tecknade äldre människor. För om några har varit med om mycket så måste det väl ändå vara de? 16 år på jorden har gett mig så mycket, så vad har i så fall inte 80 år på jorden gett någon annan?
Mitt mål var att kunna teckna av människor och berätta deras sanna historia, men på grund av tidsbristen som uppstått tack vare min temaändring hade jag inte tiden till det, utan hittade på egna historier om var och en.”