En räka i rullstol väntar på att den incheckade väskan ska dyka upp på bagagebandet. Räkan har på sig en rosa polotröja och gredelina byxor. När väskan väl kommer är det omöjligt att plocka upp den. Armarna är för korta, bagagebandet för långt bort.
Niki Lindroth von Bahrs filmiska loop är ett slags lågintensiv slapstickhumor, men den formulerar också en slående bild av glappet mellan ett samhälles krav och invånarnas färdigheter. På så sätt är den typisk för hennes fabelvärld, där djurens egenskaper ständigt möjliggör dråpliga och kritiska perspektiv på människornas miljöer och beteenden. I utställningen Terminal riktar hon sin uppmärksamhet mot de resenärer och arbetare som befinner sig på flygplatsen. De är krabbor, grisar, delfiner och fladdermöss. De blandar smoothies, handlar på taxfree och dirigerar planen rätt på landningsbanan. Alla verkar ha det ganska tufft.
Under mer än femton år har Niki Lindroth von Bahr utvecklat ett eget konstnärligt universum, befolkat av antropomorfa djur som försöker hantera tillvarons svårigheter. I de tidiga filmerna Tord och Tord (2010) och Simhall (2014) etablerades flera av hennes kännetecken: fabeldjurens deadpan-humor, den scenografiska detaljrikedomen och den sorgsna och kärleksfulla blicken på karaktärerna och deras kommunikationsproblem.
Genom den apokalyptiska musikalen Min börda (2017) och den sorgsna vaggvisan Något att minnas (2019) fick hennes konstnärskap en mer storslagen ton och en tydligare civilisationskritisk dimension. Tilltalet blev tyngre, miljöerna fler och mer komplexa, och i stället för att belysa enskilda sociala situationer riktade hon blicken mot hela samhällsstrukturer. Min börda innebar också ett internationellt genombrott för Niki Lindroth von Bahr, den gjorde ett svåröverträffat segertåg över hela världen och överströddes med priser. Med The House (2022), en skräckfilm om den samtida bostadsmarknaden, bytte hon plattform till Netflix, språk till engelska och anlitade brittpopikonen Jarvis Cocker som röstskådespelare i stället för de svenska kulturprofiler som hon tidigare arbetat med, som Olof Wretling, Arja Saijonmaa, Staffan Westerberg eller Carl Johan De Geer.
Niki Lindroth von Bahrs djurdockor är modellerade i bland annat silikon och papiermaché, och får sitt filmiska liv genom stop motion-animation. Att animera på det sättet innebär att filmen byggs upp millimeter för millimeter: varje rörelse skapas genom att de fysiska figurerna flyttas en aning mellan varje bildruta. I början av karriären var det Niki Lindroth von Bahr som själv flyttade dockorna, inför Terminal har hon arbetslett animatörer i tre länder, och bevakat det extremt tidsödande arbetet på distans.
Stop motion har en lång och brokig historia. Redan i början av 1900-talet experimenterade filmare som Wladyslaw Starewicz med animerade insekter, och lade grunden till den fabeltradition som idag lever vidare hos filmskapare som Nick Park och Wes Anderson. Genom hela denna tradition har tekniken burit spår av sina egna begränsningar: de lätt ryckiga rörelserna, den synliga texturen, förnimmelsen av ett mänskligt handlag. Det är just dessa kvaliteter som gör den så lämpad för Niki Lindroth von Bahrs universum. Dockornas små kläder, deras stela leder och återhållna ansiktsuttryck blir en del av berättandets känslighet. Varje rörelse vittnar om arbete, tålamod och den ömsinthet som uppstår när en värld måste byggas fram bildruta för bildruta.
I Terminal är det flygplatsen som utgör denna värld. För den franska sociologen Marc Augé är flygplatsen en ickeplats, ett slags supermodern övergångszon där människor vistas utan att egentligen befinna sig någonstans. Precis som andra ickeplatser – köpcentrum, hotellkedjor, sjukhusens väntrum – menar Augé att flygplatsen saknar den särpräglade kvalitet som på riktigt skapar en plats. Här är identiteter tillfälliga, relationerna flyktiga och rummen styrda av instruktioner, köer och kommersiella flöden snarare än av sociala band. Det är därför allt blir så konstigt i den Steven Spielberg-film som också heter The Terminal. Tom Hanks rollfigur fastnar på flygplatsen eftersom hans hemland drabbas av en militärkupp medan han befinner sig i luften. Hans krakozhianska pass bedöms som ogiltigt av alla, så han tvingas inleda ett vardagsliv inne på terminalen. Men en så grundläggande mänsklig tillvaro krockar konstant med flygplatsens regler. Det spelar ingen roll om språket krånglar eller armarna är för korta. Allt ska bara snurra på.
Flygplatsen befinner sig alltså i limbo, för att använda Dante Alighieris begrepp från Den gudomliga komedin, det medeltida epos som Niki Lindroth von Bahr beskriver som en av sina inspirationskällor för Terminal. För Dante är limbo den första kretsen av helvetets nio, en plats som är reserverad för de okristna och de vådliga. Straffet är varken eld eller ilskna getingar, utan ett evigt liv som fortsätter precis som det har gjort på jorden. Ytterligare en dag i väntsalen. Ytterligare en dag med de technodiggande delfingrabbarna på juicebaren Mr Juice. Om helvetet kan locka till skratt, är det nog såhär det går till.
Jonas Holmberg
museichef
