Tänk dig att du har en uppgift framför dig. Du kanske ska laga mat, dammsuga under sängen eller skriva ett viktigt mejl till en kollega. Men innan du sätter i gång tillåter du dig att ta upp din telefon. Du börjar scrolla, och plötsligt har det gått flera timmar. Några gånger har du försökt slita dig från skärmen, men inte riktigt lyckats. Nu kommer du inte ens ihåg vad du skulle göra från första början. Det är fruktansvärt. Det känns som att din hjärna håller på att ruttna.
Den första som använder ordet hjärnröta är den amerikanske författaren Henry David Thoreau i Walden från 1854. I boken beskriver han sina erfarenheter från att under två år leva i en stuga i skogen, bortkopplad från vad han upplever som en högteknologisk, stressig och materialistisk värld där det är omöjligt att fokusera på det som är värdefullt. Han flyr från ett modernt samhälle där människorna skyndar sig att bygga telegrafer, men inte har något viktigt att meddela varandra. Det är en civilisation som drabbats av hjärnröta.
De senaste åren har hjärnröta, brain rot, blivit ett omtalat begrepp för en viss genre av lågkvalitativt digitalt innehåll, men också i en bredare bemärkelse för de sociala mediernas destruktiva kognitiva effekter. I utställningen Where Is My Mind? utforskar Liv Strömquist denna nya erfarenhet av att leva och tänka i de smarta telefonernas tid. För det är verkligen en ny erfarenhet, grundad i en tidigare oanad medieteknologisk intensitet. Visst såg Thoreau den amerikanska kapitalismen som en urspårad techdystopi redan för 170 år sedan – och för 2 500 år sedan reagerade Platon mot hur människans minne förstördes av den nya teknologin skrift – men vårt sätt att varsebli och interagera med världen har förändrats fundamentalt de senaste decennierna. Det har gått så fort att vi nog inte hunnit förstå förändringens omfattning. Hur blev vi så här? Vill vi det? Där Thoreau försökte isolera sig från samhällets tilltagande hjärnröta, konfronterar Strömquist i stället situationen. Hon tar upp telefonen och stirrar senkapitalismen rakt i ögonen.
Utställningen omfattar flera verk som bearbetar olika aspekter av livet som kroniskt online. I utställningens första verk Jag låter Strömquist ett enormt gapande influenceransikte med solglasögon liksom svälja besökaren. I teckningen Jag vill ha det hon har beskriver hon hur begär och avund kan ta form i synlighetens epok, och i Kortlivad erfarenhet ger hon textil form åt samtidens digitala flöden genom broderade skärmdumpar. Titeln är hämtad från sociologen Aris Komporozos-Athanasious begrepp för att beskriva hur våra telefoner förvandlar upplevelsen av tiden till ett evigt nu, dominerat av starka känslokickar av glädje och ilska som rusar förbi lika fort som de dyker upp och försvinner i det algoritmiska flödet.
Denna väldigt samtida erfarenhet av ökande hastighet, splittrad uppmärksamhet och existentiellt stillestånd är en bärande del av Where Is My Mind?. Det blir allt svårare att uppnå ett tillstånd av djup kontemplativ uppmärksamhet, eller den leda som kan vara en förutsättning för att egna, kreativa tankar ska kunna ta form. I en vacker formulering har filosofen Walter Benjamin beskrivit den produktiva ledan som ”en drömfågel som ruvar på erfarenhetens ägg ”. Idag är det som att drömfågeln flaxar omkring medan vi kastas mellan hastiga upplevelser och uppgifter. Vi behöver öppna ett rum för koncentration, men hur ska vi ens kunna komma ihåg var vi la våra nycklar?
I tusentals år har människor försökt förstå hur minnet och glömskan egentligen fungerar. I den grekiska mytologin var Lethe glömskans gudinna, och hon gav också namn åt den glömskans flod som Platon resonerar om i Staten. Tillsammans med minnets gudinna Mnemosyne har Lethe sedan färdats genom idéhistorien som två motsatta, kompletterande tankemodeller. I Where Is My Mind? har Liv Strömquist gestaltat Mnemosyne och Lethe i två skupturala verk. Här framstår gudinnorna mer som systrar än som antagonister, lika påverkade av vår tids överväldigande informationsvolymer.
Precis som de andra skulpturala verken och installationerna är Mnemosyne och Lethe också exempel på något vi får möta för första gången i den här utställningen: att Liv Strömquists älskade teckningar får en tredimensionell, fysisk form. När spontaniteten i hennes pennföring översätts i noggrant utformade objekt skapas en fascinerande dynamik mellan det instinktiva och det minutiösa, det hastiga och det bestående. Det är som att flödeslogiken kortsluts och bryts upp i en rad olika tidslager. Medan dagarna bara rusar förbi i animationen Dag, natt har de skulpterade nycklarna frusit i tiden och de pseudoantika krukskärvorna börjat ta nya former.
Genom böcker, pjäser och poddar har Liv Strömquist kastat ljus på plötsligt igenkännbara företeelser i samtiden och förankrat kulturteori i drastiska vardagserfarenheter. Också i Where Is My Mind? finns allt det där: den politiska skärpan och den smittande humorn. Men i utställningen skapar hon också en situation där vi inte bara bjuds in till en tanke, utan också i våra kroppar rör oss genom skiftande och parallella temporaliteter. Kanske blir det möjligt att för en stund stiga upp ur glömskans flöde.
