Laddar Evenemang

« Alla Evenemang

  • Detta evenemang har redan ägt rum.

Blå Timmen – Akt 2

21 augusti klockan 20.00

Blå lyktor i ett mörkt rum

När mörkret börjar återvända i augusti bjuder Kalmar konstmuseum och the Mirror institution in till performancekonst i Blå Timmen. I akt 2 möter vi konstnärerna Johan Thurfjell och Karl Magnus Petersson.

Med anknytning till det spökliga i tillvaron, om det så är sägner om sjunkna skepp eller mörka rester av historia samlas vi på den gård som en gång var Ölands mest moderna mjölkgård. Idag har konsten fått ersätta mjölkproduktionen på Jämjö Norr-gård och det är här som the Mirror Institution just nu har sin konstnärliga produktionsplats. Sommaren 2021 har konstnärer besökt gården och prövat nya tekniker och idéer.

Under programmet Blå timmen är det ljus som undersöks av konstnärerna, ofta laddad med andlighet.

Magnus Petersson gör en ljusperformance i sin sökan efter vatten i jorden och när mörkret faller träder vi in i den forna mjölkgården och genomför en spökceremoni tillsammans med Johan Thurfjell och lika många blå lyktor som det finns spöksagor att berätta.

Curatorer: Joanna Sandell och Mmabatho Thobejane

The Mirror institution visar också konst som producerats på gården under sommaren.

Kvällen är ett samarbete mellan The Mirror institution och Kalmar konstmuseum och görs i anslutning till utställningen Havet på Kalmar konstmuseum.

Tid: 20:00
Plats: Silons Ateljéer, Sättravägen 43 vägg i vägg med Gärdslösa hembygdsgård. (Gps-adress: Sättravägen 43 Borgholm)

Johan Thurfjell om kvällen:

Under Japans Edo-period (1603-1868) var det ett populärt aristokratnöje att genomföra ceremonin Hyakumonogatari Kaidankai, ungefär översatt “En samling av 100 övernaturliga berättelser”. Ceremonin gick till så att man samlades i ett rum nattetid och tände etthundra blå Andon-lyktor. Sedan berättades etthundra spökhistorier eller andra kusliga berättelser. Efter varje berättelse släcktes en lykta. I takt med berättelserna blev rummet mörkare och mörkare tills det bara återstod en lykta. Om man vågade berätta den sista historien, och således sen släckte den sista lyktan, fanns det en chans (eller risk) att en verklig demon skulle uppenbara sig i rummet.

Enligt Toriyama Sekien (1712-1788, konstnär, poet och den person som först gav utseende till Yokai – den japanska folktrons övernaturliga väsen) var det demonen Aoandon som uppenbarade sig. Aoandon var en kvinna med långt svart hår, huggtänder och horn i pannan. I takt med att århundradena förflöt fortgick Hyakumonogatari Kaidankai med smärre förändringar. Leken hade sin egen variant i Sverige (i alla fall på 1970-talet när jag var liten), här med namnet “Svarta madam”.

Förr i tiden användes spökhistorier för att skrämmas, antingen för att hålla barnen borta från farligheter eller som ren underhållning. I vår tid har spökhistorierna nästan helt flyttat över till internet. Dels i form av skakiga videoklipp som sägs föreställa saker i stil med ”real ghost caught on camera!”, dels i mängder av podcasts där vandringssägner samlats in från lyssnare världen över. De här poddarnas popularitet visar att det fortfarande finns en kraft i och ett sug efter det muntliga historieberättandet.

Min egen variant av Hyakumonogatari Kaidankai är en ceremoni i mindre format än det Japanska originalet. Här samlar jag ihop ett femton-tal deltagare och lika många skrämmande berättelser. Kvar från originalet är de blå lyktorna som med sitt suggestiva sken öppnar upp andevärlden och fantasin för deltagarna. Kvar är också den rituella aspekten där varje deltagare ansvarar för sin egen lykta, att tända den och hålla den brinnande, för att sen släcka den när det är dennes tur i ordningen. Ju längre historieberättandet pågår och fler lyktor släcks, desto dunklare blir rummet. Deltagarnas sinnen koncentreras mer och mer mot den sista lyktan, den sista historien och till slut mörkret.

Så, hur rädda blir vi då egentligen för spökhistorier i dag? Låter vi oss skrämmas av dem när de berättas utan pålagda ljudeffekter och utan annat visuellt intryck än det dova skenet från de blå lyktorna? Kanske påverkas vi inte på samma sätt som i 1700-talets Japan, eller när vi som barn lekte Svarta madam. Kanske finns det tillräckligt mycket att vara rädd för i den verkliga världen. Men jag är övertygad om att vi aldrig blir så upplysta, uppkopplade eller vuxna att vi inte på något sätt påverkas av att i ett suggestivt upplyst rum få lyssna till en riktigt bra historia.

Karl Magnus Petersson om “Landningsfält” – en ljusinstallation:

På vallen, det som varit gårdens sanna energiförsörjare och försörjt korna med foder vintertid, genomför Karl Magnus Petersson ljusinstallationen ”Landningsfält”.

I flera tusen år har människor känt till och förhållit sig till de kraftfält som går under benämningen jordstrålning. Så kallade currylinjer och currykryss har fått sina namn efter den tysk-amerikanske läkaren Manfred Curry som ”återupptäckte” fenomenet på 1900-talet. Linjerna bildar ett rutmönster som löper diagonalt i förhållande till nord-syd och öst-väst. I Småland är avståndet mellan dessa cirka 4,2 meter och närmare polerna minskar avståndet linjerna emellan. Det sägs att djur och natur påverkas av dessa kryss. De flesta djur undviker dem medan katter och skator gärna vistas i currykryssen. Träd som växer rakt över linjerna sägs också ofta bli vridna och krumma. Ännu under 1800-talet placerades hus så att dess väggar i möjligaste mån hamnade i currylinjerna, det var nämligen önskvärt att undvika att sängar och sittplatser hamnade i dessa energifält. Jordstrålningen detekteras enlig traditionell metod med slagruteteknik, pendel och pekare där den mänskliga kroppen utgör själva instrumentet och i sitt arbete med installationen har Magnus Petersson använt samtliga tekniker. Fenomenet betraktas allmänt som en pseudovetenskap eftersom andra möjligheter till mätning ännu saknas. I ”Landningsfält” har konstnären placerat ut lyktor som markerar currykryssen. Det vidsträckta fältet med sina raka rader med ljuspunkter liknar en landningsbana. ”Lyktinstallationen bygger en bro mellan våra förfäders kunskaper och framtida vetenskap”, skriver Karl Magnus Petersson själv. ”Den upplysta bron höjer sig över vår egen tids ovilja för det omätbara och oförklarade mot en mera öppen morgondag.”

Detaljer

Datum:
21 augusti
Tid:
20.00
Evenemang Kategorier:
,

Plats

Silons Ateljéer, Sättravägen 43, Borgholm
Sättravägen 43
Borgholm,

Arrangör

Kalmar konstmuseum och the Mirror institution