Utställningen är ett resultat av en mer än ett år lång kollegial dialog mellan Christina Skårud och Magnus Larsson och ska därför ses som en helhet. Målningar, animationer och små installationer formar denna helhet. De förenas i intresset för den brytpunkt där skönhet möter mörker, i ett precist måleri som blandar fotorealism och abstraktioner, i ett oförväget insisterande på en psykologisk närvaro driven av spelet mellan det vardagliga och främmande, lockelse och avsky.
Angreppssättet är på inga vis nytt. Att alienera det välkända är ett konstnärligt förhållningssätt som har haft ett stort inflytande allt sedan Kant och Burke utvecklade idén om det sublima i mitten av 1700- talet. Tankarna gavs ny energi av den postmoderna filosofen Jean-François Lyotard i mitten och slutet av 1970-talet. Det är snarare där vi kan se myllan för dessa bägge konstnärers sätt att arbeta. Världen är hyperreell men instabil, den kan snabbt bytas ut mot en annan verklighet eftersom den bygger på överenskommelser och inte på tron på universella värden. Allt är relativt och beroende av sitt sammanhang. Denna post-moderna idé om världen har länge varit ifrågasatt som cynisk och underminerande. Men har dess innebörd och relevans egentligen utmanats av annat än moraliska invändningar och pragmatik?
Skåruds och Larssons konstnärliga projekt kan ses som ett försök att inifrån en konstnärlig praktik utforska denna sublima erfarenhet och genom detta beröra grundläggande frågor om jagets relation till världen. Går det att genom dialog och en gemensam erfarenhet smälta samman? Går det att ställa två individuella uttryck bredvid varandra och komma ut med ett tredje? Det strider mot individualismen i de bägge konstnärernas projekt var för sig och det strider mot förväntan om konsten som i grunden subjektiv.
REFLEXIONER KRING SKÅRUD OCH LARSSON
