ESTETIKEN

Hans Jörgen Johansen

23/03 - 19/05 2013

Hans Jörgen Johansens installation har fått titeln Estetiken. Inte för att han anser att utställningen är särskilt estetisk utan för att han är intresserad av att utforska hur estetiken fungerar. Estetik är både ett vetenskapligt ämne och ett begrepp med en vardaglig användning i bemärkelsen att något är ”snyggt” eller riktigt tilltalande, särskilt för ögat. Därför är det extra intressant att relatera begreppet till konst med lång tradition av att tilltala ögat. Bara genom att säga ”tilltala ögat” har vi lösgjort den visuella informationen och det som händer i våra hjärnor. Som om den visuella informationen inte hade en relation till kulturen, språket och det samhälle vi lever i. Som om det fanns ett evigt estetiskt värde, som när det finns tillhands kan uppfattas som estetiskt av alla, på ungefär samma sätt. Många diskussioner om konst baseras på just denna missuppfattning. Estetik utan förförståelse det vill säga kunskap, en värdegrund och självreflektion är i princip omöjlig.

Johansen använder ett välkänt varumärke som motor i sin undersökning. Ett varumärke som inte skulle vara något alls utan en utvecklad idé om det estetiska. Varumärket skulle heller inte klara sig utan en enorm marknadsföringsapparat som bär på insikten om att det du köper inte är en produkt utan en social tillhörighet. I själva verket är det framförallt denna egenskap varumärket består av och kan ta betalt för. Impulsen att köpa triggas av viljan att bli en del av en större identitet. Välgjorda kopior är därför dubbelt parasitära då de inte bara stjäl ekonomiska värden utan också riskerar att dränera den äkta varan på sin förmåga att skapa en särskild social tillhörighet genom sin exklusivitet och sitt höga pris.

Men en produkt måste som sagt också försöka vara vacker för att fungera, särskilt i modevärlden. Enligt Platon är allt vi erfar i sinnevärlden bara dåliga kopior av de verkligt existerande tingen, det vill säga idéerna. Idéerna är det sanna, därför är varje försök att tillverka något riktigt fint, till exempel ett vackert golv, bara en avbild av det fulländade golvet. En konstnär som avbildar golvet skapar följaktligen bara ett sken av ett sken. Platon menar därför att konsten är förkastlig eftersom den inte, till skillnad från filosofin, kan säga något om sanningen. På något sätt hänger alltså det fulländade och det vackra ihop, men enligt Platon knappast till fördel för konsten som visuellt uttryck. Hans Jörgen Johansens installation består av ett fotografi av ett golv som försvinner vid en obestämbar horisont. Fotografiet kan ses som en förlaga till det golv som breder ut sig under våra fötter när vi betraktar fotografiet. Golvet, liksom landskapet på bilden, skulle kunna fortsätta åt alla håll, utanför museets väggar, i det oändliga. Du blir vittne till ett omöjligt projekt som havererar, idén om att breda ut sig med samma sak över hela världen. En våt dröm för ett varumärke, en diktator, ett ego?

Vid denna oändlighet ställer sig Caspar David Friedrich och pekar ut ett alternativ genom storslagen naturskildring och mänsklig litenhet. Det Sublima som det vackraste man kan tänka sig. Inte för hur det ser ut utan i mån av den känsla av uppgivenhet skildringen kan åstadkomma i betraktaren. Johansens undersökning leder inte långt därifrån. Men den luktar spånplatta och ser ut som mögel.

Curator: Bengt Olof Johansson