MARKERAD, OMARKERAD – VIDEO, LJUD OCH TRÄNING

Elisabet Apelmo, Marit Lindberg

05/12 - 14/02 2010

Markerad, omarkerad utgår från en idé om hur identiteten hos unga tjejer skapas och kan omskapas genom fysisk aktivitet. Konstnärerna arbetar med både visuella och sociala/relationella medel där den samhällskritiska innebörden har en uttalat ”god”, förändrande avsikt.

Utställningen består av tre delar. Den första utgörs av själva vernissagen som kommer att äga rum som en performance i museet på plan 2, med fotbolls- och karatetränande tjejer i kombination med en manskör sjungande ett verk av Hildegaard av Bingen. Den andra delen är två projektioner med rörliga skuggbilder av de tränande tjejerna som kan ses från museets utsida, i Stadsparken, under de tider av dygnet museet är stängt. Den tredje delen av utställningen utgörs av en informationshörna i museets entré där man kan ta del av dokumentationen från vernissagens händelser, själva körverket samt texter och litteratur kring utställningens ämne.

Det är ingen slump att Markerad, omarkerad visas på Kalmar konstmuseum i Stadsparken. Parken är en sådan miljö där inte minst kvinnor känner sig särskilt hotade. Regelbundet sker överfall i Stadsparken, med både män och kvinnor som offer. Vår förhoppning är att utställningen kan lyfta frågan om våldet i den offentliga miljön på ett både konstruktivt och sammansatt sätt.

Elisabet Apelmo arbetar med foto, video, ljud och teckning. Hennes verk kretsar kring frågor om makt, identitet, kropp och sexualitet. Apelmo är även doktorand vid sociologiska institutionen vid Lunds universitet.

Marit Lindberg arbetar med videoverk och performances, som utgår från berättelser, kollektiva minnen och språkliga glapp. De gemensamma nämnarna för deras båda konstnärskap är intresset för det narrativa, och glidningen mellan det dokumentära och det fiktiva. De delar också intresset för damfotboll, Apelmo ur ett sociologiskt perspektiv och Lindberg som förälder till en seriöst satsande fotbollstjej.

Markerad, omarkerad visades ursprungligen inom projektet ”Spelplan Landskrona konsthall”.

Ett stort tack till, Kalmar Karateklubb, Månkörens män under ledning av Thomas Hertzman samt Mörbylånga GoIF DAM. Utan deras medverkan och intresse för projektet hade denna utställning inte varit möjlig.

EN INTRODUKTION AV ELISABET APELMO OCH MARIT LINDBERG

Kalmar konstmuseum reser sig som en svart kub i parken. Det svarta bryts av ljusa band: fönsterraderna som reflekterar himmel och träd. Stadsparken är en del av det offentliga rummet, men för vem är det offentligt och vid vilka av dygnets tidpunkter? Som verkets klangbotten finns mäns våld mot kvinnor, såväl i privat som i offentlig miljö. Kulturgeografen Birgitta Andersson beskriver våldet som en glidande skala från verbala kränkningar till våldtäkt, där de lättare kränkningarna påminner kvinnan om våldtäktshotet. Hotet att bli utsatt leder till kvinnors riskkalkylering för att undvika våld, som i sin tur leder till rumsliga begränsningar. Riskkalkyleringen ingår ofta så självklart i det att vara kvinna att den inte verbaliseras. Vi som konstnärer är dock inte intresserade av att reproducera den stereotypa bilden av den rädda och försvarslösa kvinnan. Där makt utövas finns alltid en potential till motstånd, och det är denna makt/motmakt som står i fokus för utställningen.

Sociologen Pierre Bourdieu menar att genom den manliga överordningen skapas det kvinnliga varat som ett objekt för andras blickar. De negativa “kollektiva förväntningarna” på kvinnors fysiska förmåga tenderar att ”sätta sig” i kroppen permanent. Bourdieu tar dock upp idrotten som ett medel att förändra detta. Ett intensivt idrottande ger “upphov till en genomgripande omvandling av kvinnors subjektiva och objektiva erfarenhet av sin kropp […]. Kroppen upphör att endast vara något som är gjort för att betraktas eller som man måste titta på för att förbereda för att bli betraktat, och förvandlas från kropp för andra till kropp för sig, från passiv och påverkad kropp till aktiv och agerande kropp” skriver Bourdieu.

Genom idrottandet blir den passiva och objektifierade kvinnan till ett agerande och i dubbel mening starkare subjekt. Idrotten kan alltså fungera som en form av motstånd mot den traditionella femininiteten, där risken att bli offer för mäns våld tycks ingå som en naturlig ingrediens.

Karate är en konkret form av motstånd, en metod för självförsvar. Kan fotboll fungera som en mer komplex bild för motstånd? Samtidigt som det är den sport som utövas av flest kvinnor i Sverige, anses kvinnliga fotbollsspelare paradoxalt nog vara maskulina. Den styrka, snabbhet, oräddhet och aggressivitet som krävs för att bli en bra fotbollsspelare stämmer vare sig med den traditionella femininiteten, eller med bilden av kvinnan som offer.

En grupp karatetjejer, ett damfotbollslag samt en grupp manliga sångare från Kalmar medverkar i utställningen. Mot konsthallens glasfasad projiceras skuggbilder av de tränande idrottstjejerna. Sångarna i manskören är iklädda träningsoveraller. De representerar de manliga tränarna, fäderna eller pojkvännerna vid kanten av planen.