Vi känner i skogen hur marken bär

Ellen Ehk Åkesson och Pauline Fransson

02/03 - 26/05 2024

Från skogens botten stiger jag.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.

​​Ur ”Genom skogen” i Den halvfärdiga himlen, Tomas Tranströmer, Bonniers förlag, 1962

I utställningen Vi känner i skogen hur marken bär går skulptören Ellen Ehk Åkesson och målaren Pauline Fransson i dialog med sitt material, sitt hantverk, naturen och med varandra. En av museets salar har de transformerat till ett stycke poetisk och lekfullt konstruerad natur som också fungerar som en spegelbild av det verkliga landskapet utanför fönstret. Omgivningen blir i deras verk en medspelare och en samtalspartner både som motiv och material. Genom sina djupt personliga och kroppsliga erfarenheter av naturen omkring, omvandlas i deras verk minnet av en plats, en sten, en snöhög, ett träd, till en koncentrerad ny verklighet.

Ellen Ehk Åkessons ateljé är både en nyckel till hennes arbetsmetod och en arkeologisk samling av skulpturala landvinningar. Överblivet material från tidigare processer samsas med redan existerande skulpturer, allt med potential att ge uppslag till nya eller omarbetade verk. Här prövar hon lerans, bronsets, glasets, träets och stenens olika egenskaper. Hon arbetar utforskande och intuitivt, nära sitt material som hon utsätter för olika element. Hon löser upp lera i vatten och häller fram formen, svetsar ihop metall som fått hällas fritt ner i vatten, smälter lager på lager av glasyr, krossar glas och värmer upp det igen.

Det är ofta i leran hon börjar skissa, det är ett material som hon känner väl. Men det kan också börja i en enkel pennskiss och ett ord som ringar in vad hon är ute efter. Utan en dialog med materialet känner hon sig blind. Hon ställer frågor och materialet svarar. I svaren hon får kan hon ta ställning och börja sortera. Det är i arbetet med ett levande material, som följer sina egna lagar, som hon finner den totala friheten. I förhållandet mellan det planerade och det tillfälliga, det medvetna och det omedvetna. Hon tycker om att stå överraskad inför en skulptur som inte alls blev som hon tänkt i bränningen. Det ger henne modet att ta djärvare beslut och följa nya spår. Det oväntade och oförutsägbara som uppstår får efterklanger i skulpturerna hon arbetar med.

Uppväxten på landet, i närheten till skogen, har inspirerat till det organiska uttrycket i Ellen Ehk Åkessons verk som minner om skogens lavar, mossbevuxna stenar, jordkokor och klippformationer. Här syns en djupare förståelse för naturen som en spegelbild av vår mänskliga existens. Som i den monumentala skulpturen Breathe, en granruska i brons i formen av ett par lungor som luckrar upp gränsen mellan kropp och natur.

Liggandes på golvet eller ståendes framför den uppspända duken i Pauline Franssons ateljé går processen oftast snabbt när hon väl målar och stegen känns självklara. Då är det en utmaning att vänta tills nästa lager med färg har torkat och hon kan gå på målningen igen. Hon tittar och känner in. Det händer att hon ställer undan verk ett tag innan hon fortsätter för att kunna se målningen på riktigt. När hon väl målar är det musik i öronen. När hon tittar är det tyst. Hon arbetar med äggoljetempera och oljefärg i en kombination som på en och samma gång har en mättad och transparant kvalitet – både suddig och klar. Mötet materialen emellan är samtalet konstnären själv inte lyckas formulera. Äggoljetemperans mer mjuka framtoning blir något som viskas fram. Oljans bestämdhet och hårdhet hjälper till att tala klarspråk.

Processen innan en målning är betydelsefull. Ofta väljer hon tempera eller olja beroende på känslan i kroppen. Allt som fastnat i henne från naturen kring ateljén och där hon bor vill komma ut och propsar på olika vägar och uttryckssätt. Gränserna suddas ut mellan kropp, färg, duk och omgivning. Hon är en färg, ett kraftigt penseldrag, den snöhög som börjar växa fram i bilden. Hon är trädtopparna utanför sitt ateljéfönster. Att utforska ett landskap om och om igen. Det räcker. Att uppleva hur kroppen förhåller sig till årstid efter årstid med nytt ljus, ny växtlighet och också en ny kropp som ser sin omgivning på nytt. I mötet med duken och materialet försöker hon släppa taget och följa med. Vara intuitiv och öppen inför händelsernas plötslighet. När hon tvättat penslarna, vänder sig om, ser hon att det som hon haft inom sig, det som hon inte riktigt förstått, fastnat på duken.

I utställningen möts de två konstnärernas verk – Ellen Ehk Åkessons förståelse av naturen som fysisk kropp och Pauline Franssons upplevelser av materialens alkemiska kvaliteter. De rör sig i gränslandet mellan det föreställande och abstrakta. Känslan är att narrativen i verken är mindre viktiga, men en anledning att locka oss närmre inpå. Väl där, om vi skärper blicken, är det något som stör läsbarheten. Verken avslöjar sig likt ett chiffer och antar en ny och annorlunda skepnad. Det välbekanta görs märkligt och obestämt och blir mottagligt för en ny tolkning.

Vi känner i skogen hur marken bär berättar något om konstnärernas gemensamma ursprung. Om en delad kroppslig erfarenhet av ett landskap. Om att känna sig grundad på en plats och vad samhörigheten med naturen betyder för att förstå och vara i världen.

– Bettina Pehrsson, curator

Bild: Yttermarkerna, Pauline Fransson, äggoljetempera och olja på duk.