Kalmar konstmuseum presenterar den första separatutställningen med Tomasz Kozak.
”Gå ut i krig!” är både ledmotivet för och titeln på konstnärens blogg. Detta omstörtande och naturligtvis oroande postulat är hämtat från Sigmund Freuds essä Bortom lustprincipen, i vilken Freud beskriver beteendet hos en pojke som i raseri kastade sina leksaker, symboliserande pojkens föräldrar, skrikandes ”Gå ut i krig!”
I en tid när konstvärlden kanske visar för mycket vördnad för grundarna av moderniteten och när den politiska diskursen domineras av pacifism, kan sådana utrop säkert tolkas som barnslig provokation, och Tomasz Kozaks konst kan verka vara just det. Å ena sidan ståtar den med referenser vittnandes om litterär och filosofisk skolning; å andra sidan är den full av avsiktligt infantil tillfredsställelse bottnad i ikonoklasm inom såväl ikonografi som litteratur.
Kozak förstärker mysterier och manipulerar med ambivalens genom att ofta bygga sina verk på citeringar hämtade från upphovspersoner som antingen sedan länge glömts bort eller kategoriserats som icke rumsrena, liksom från Hollywoods storproduktioner eller porrfilmer i lågbudgetklassen.
Konstnären lyckas pricksäkert trotsa den politiska korrektheten; han tvekar sällan för att använda sig av visuellt och intellektuellt chockerande kontraster eller parabler. Och givetvis vore det ett misstag att avfärda detta som att hans avsikt endast är att skapa billig sensation. Men vad är det då Kozak efterstävar?
På sin blogg formulerar han en strävan efter att återuppliva idén om en kritisk konst. För att uppnå detta använder Kozak sig av ”ondska” (eller, i mindre radikal form, ”oppositionslust”), ”omstörtning” (eller, i mindre radikal form, ”trolöshet”) och ”överträdelse” (eller, i mindre radikal form, att förvissa sig om en förskjutning av gränser snarare än att bryta mot dem). Genom dessa förhållningssätt försöker konstnären frigöra sig från de konventionella begränsningar som, enligt honom själv, råder inom den polska samtidskonsten.
Som ett skolexempel på denna strategi kan vi citera Kozaks Negroisation – Exhumation of a Certain Metaphor (2006). Detta mångfacetterade verk, beståendes av tre videor, ljusbord och, ursprungligen, även en skulptur, har baserats på och inspirerats av böcker av två författare – polska Tadeusz Borowski, en före detta fånge i koncentrationsläger, och tyska Ernst Jünger, en före detta kapten i Wehrmacht. Dessa två författare använde – ungefär samtidigt, men helt oberoende av varandra – samma symbol för den västerländska civilisationens förfall: bilden av den svarta mannen.
Det tycks som om den mest grundläggande kategori utifrån vilken Kozaks arbete bör läsas är ”överträdelse”. Vad som överträds är en stereotyp av hur vi förhåller oss till ett av det moderna samhällets värsta trauman – Förintelsen. Kozak avvisar helt allmänt vedertagna perspektiv på Förintelsen och pekar istället, balanserandes både visuellt och intellektuellt på fel sida om vad som anses vara rumsrent, på kopplingar till klassiska filmmästerverk i kombination med föredrag om polska sekelskiftespoeten Tadeusz Micinski samt med filmfragment såväl från djurlivsdokumentärer som från amerikanska populärkulturella storsatsningar såsom The Lord of the Rings, Star Wars och Harry Potter. Här refererar Kozak till Micinskis formulering av den ”ariska myten” för att avslöja en permanent kris i den polska identiteten. I ett större sammanhang har konstnären för avsikt att påvisa den samtida masskulturens tillstånd, att den fortfarande lever på diskurser och mytologier rotade i 1800-talet och därmed bärandes på en dold längtan efter det postmoderna samhället.
I sitt verk Yoga lesson (2007), liksom i Negroisation, begår Kozak överträdelser genom att citera perversa utdrag från ideologier som är rent av löjeväckande, men som inte desto mindre fortlever i oss, om än undermedvetet, gödda av populärkulturens film och litteratur.
Tomasz Kozaks Flash of the New Flesh är en omskrivning av David Cronenbergs filmer i form av en videoessä. Projektet fokuserar på de postulat som formuleras av Seth Brundle, huvudpersonen i The Fly (1986): ”Se bortom den köttsliga slöjan! Dyk i poolen av plasma!”
Vad är det som lurar bortom den kroppsliga ridån? Ett evigt larvtillstånd? Vad innehåller denna plasma? Illvilliga molekyler? Tomasz Kozak svarar på dessa frågor med hjälp av den tidiga modernitetens mest centrala filosofer: Markis de Sade, Friedrich von Schelling och Friedrich Schiller.
Tomasz Kozaks arbete är ytterst svårkategoriserat och något av ett fenomen inom den polska konstscenen. Konstnären orsakar ständigt problem för både konstkritiker och curatorer med sin provokativa attityd och sin ovilja att ansluta sig till rådande liberala diskurser eller till de intellektuella miljöernas vänsterorienterade trender. Det vore dock felaktigt att kalla honom neokonservativ, med tanke på hur rebelliska, perversa och ikonoklastiska många av hans verk är. Men vem är då Tomasz Kozak? En filosof, en konstnär, en arkeolog eller en magiker? Den frågan är nog bättre att hålla öppen och istället låta sig konfronteras med hans genomgripande och storslagna arbete.
Agnieszka Rayzacher
