För Anna Odell är leken ett sätt att undersöka världen, och de maktrelationer som präglar samhällets mest centrala institutioner. Museichef Jonas Holmberg stiger in i hennes konstnärliga dockskåp inför utställningen Makten och barnet på Kalmar konstmuseum.
Det sitter två dockor i utställningsrummet. De är omsorgsfullt sydda i tyg och skumgummi med skelett av rep och metallrör. Den ena är i vuxenstorlek med sorgsna blå ögon, den andra ett barn med bruna.
I Anna Odells nya filmverk Makten och barnet bär Anna och hennes son Frans hela tiden runt på dockorna. När de vandrar i skogen lyfter de dockorna i famnen, och när de talar med en psykolog sitter dockorna intill dem på soffan. Dockorna är porträttlika. De benämns ”mammadockan” och ”Fransdockan” och fungerar som ett slags olustiga dubbelgångare. Efter ett tag framstår det som ganska tungt att släpa omkring på sin avbild.
Dockan och dubbelgångaren är centralgestalter i den moderna kulturhistorien. Från popkulturella ikoner som Pinocchio och Barbie till samtida AI-humanoider via filmiska och litterära förebud som Maria i Fritz Langs stumfilm Metropolis (1927) eller Jakovs kopia i Dostojevskijs kortroman Dubbelgångaren (1846). I essän Det kusliga beskriver Sigmund Freud hur dockor och dubbelgångare suddar ut gränsen mellan levande och döda, mellan jaget och den andre. Med avstamp i dockan Olimpia i E.T.A. Hoffmanns Sandmannen (1817) diskuterar han hur något som till det yttre verkar levande, men i själva verket är dött – eller tvärtom – framkallar en särskild sorts kuslig oro: en osäkerhet inför vad som är verkligt och vad som bara imiterar det verkliga. För Freud var själen den första dubbelgångaren. Är det sina själar som Anna och Frans släpar runt på i Makten och barnet? Sin livlösa alienation inför världen? Sina formativa erfarenheter som stelnat till stumhet?
I utställningen på Kalmar konstmuseum återkommer filmverkets dockor i två serier fotografiska verk. I ett av fotografierna sitter konstnären intill sin dubbelgångare och söker hennes blick, samtidigt som hon varsamt stödjer dockhuvudet med händerna. Verkstiteln Hon förmedlar att det ej skulle vara en lösning att dö kroppsligen är ett direkt citat ur Odells journalanteckningar från tiden som tvångsinlagd i den psykiatriska vården, men spelar samtidigt mot dubbelgångarmotivets upplösning av jagets kroppsliga och mentala integritet.
I psykiatriska sammanhang används ibland dockor eller masker för att möjliggöra samtal som är svåra att genomföra. Genom att tala genom en docka kan känsliga händelser beröras indirekt eller symboliskt. Behandlingen påminner då om en lek, precis som konsten kan påminna om en lek – inte minst för Anna Odell. Hon har ofta beskrivit hur svårt det var för henne att bli tonåring och inse att det inte längre passade sig att leka, och hur konsten blev ett sätt att få fortsätta leka efter barndomen. Och även om den porträttlika dockan är ett nytt inslag i hennes konstnärskap, har hon ständigt lekt med bilden av sig själv. Allra tydligast kanske i långfilmen X & Y (2018), ett veritabelt filmiskt dockskåp där konstnären flyttar runt skådespelare för att utforska sin persona, men rollspelen och identitetsglidningarna har varit med redan från första början.
Det var på Kalmar konstmuseum som Anna Odell 2009 visade sin konst första gången efter utbildningen på Konstfack, och hon förändrade omedelbart den svenska konstscenen. Inför sin examensutställning iscensatte hon en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm, en psykos hon själv upplevt på riktigt tio år tidigare. Polisen kom till platsen och Anna Odell lades in och bältades på S:t Görans psykakut. Dagen efter avslöjade hon att det hela var ett konstprojekt. Debatten kring verket Okänd, kvinna 349701 blev våldsam och omfattande – en av de stora i svensk konsthistoria – både i samband med examensutställningen och när den utvecklade versionen av verket visades på Kalmar konstmuseum. Hur kunde en konstnär leka med samhällets gemensamma resurser på det här sättet? Den offentliga sektorn svarade även juridiskt: Anna Odell dömdes till 50 dagsböter av Stockholms tingsrätt för oredligt förfarande och våldsamt motstånd.
I verket Rekonstruktion – Psyket (2024) återvänder Anna Odell till denna tid som patient i psykiatrin under 1990-talet. Då tvångsvårdades hon för schizofreni på en sluten psykiatrisk avdelning, inledde en relation med en vårdare och födde deras gemensamma barn, konstnärens första son. Det är en mångbottnad och djupt gripande berättelse om institutionella övergrepp, förälskelse och frälsning, som samtidigt fördjupas och osäkras genom ett dubbelgångarmotiv. Rekonstruktion – Psyket är ett tvåkanaligt filmverk, och återkommande ser vi en Anna i den ena bilden lyssna till en annan Anna som försöker reda ut vad som hänt i den andra. Kanske är det konstnären som lyssnar till patienten, kanske är det tvärtom.
Med sina egna erfarenheter som verktyg har Anna Odell återkommande undersökt olika former av makt och hur de präglar samhällets centrala institutioner. I det interaktiva filmverket Undersökningen (2020) utmanar hon män med makt att visa sig sårbara genom att klä av sig och genomgå en undersökning i en gynekologstol. I filminstallationen Haverikommission (2013) framför hon en monolog riktad till barnen som mobbade henne under skoltiden, innan hon slår sönder skolans möbler. Haverikommission utvecklades till långfilmen Återträffen (2013) som blev en internationell framgång och en pyramidal publiksuccé, vilket innebar att Anna Odell gick från att vara ökänd till närmast folkkär. Det är få verk som på samma sätt har penetrerat folkdjupen, framkallat personliga berättelser och satt i gång innerliga samtal om hur vi egentligen behandlar varandra.
Även om relationer aldrig är svartvita i Anna Odells konstnärliga universum, har de flesta av hennes personliga maktanalyser utgått från ett underifrånperspektiv, eller till och med en offerposition. Fram tills nu. I Makten och barnet riktas undersökningen mot förälderns makt över sitt barn, och föräldern i filmen, hon heter Anna. Som barnpsykologen Malin Bergström påtalar i Makten och barnet använder vi inte gärna ordet ”makt” när vi diskuterar relationen mellan barn och förälder. Vi föredrar ord som ”ansvar” eller ”beroende”. Men just genom att Anna Odell väljer just ordet ”makt” blir andra nyanser i relationen synliggjorda. Inte minst kring gränserna för en förälders maktutövande. Vad får man egentligen göra för att få sitt barn att göra som man vill? Får man manipulera eller muta sitt barn? Hota det? Om det är för barnets eget bästa? Eller om det är för att ens konstverk måste bli klart till vernissagen? I en scen skäller Anna på Frans när han försöker släpa sin dubbelgångare upp för trapporna till det översta utställningsrummet på Kalmar konstmuseum.
Anna Odell är inte bara en utmanande och modig konstnär. Hon har också en sällsynt förmåga att på en och samma gång renodla och komplicera en situation, så att en scen kan kännas hundraprocentigt uppriktig – samtidigt som ett gäckande maskspel ständigt pågår under ytan. Hon kan vara suddig, men ändå sann. Kanske är det därför psykologen i X & Y, spelad av Per Ragnar, i en ohöljt konstnärsromantisk formulering kallar henne ”Guds djärvaste ängel”. Liksom ängeln kan konstnären synliggöra det osynliga och varsla om framtiden.
Ängeln och dockan är båda ett slags mänskliga gränsvarelser. Rainer Maria Rilkes diktcykel Duinoelegier (1923) är ett av centralverken i dockans kulturhistoria, där Rilke utgår från ängeln och dockan för att utforska mänskliga livsvillkor och maskspel. Ängeln är ett väsen av absolut sanning och andlig klarhet. Dockan däremot – formad av tyg, tråd och mänsklig längtan – blir till en mer jordnära och paradoxalt sann följeslagare:
Jag tål inte dessa urgröpta masker,
hellre då dockan. Den är fylld. Jag kommer
stå ut med stoppningen och trådarna
och ansiktets uppsyn. Här. Jag är på plats.
Också i Makten och barnet är dockorna på plats. Orörliga, tysta, möjliga att fylla. Med sin dubbelgångare som sällskap rör sig Anna Odell hela tiden mellan olika nivåer av maskspel och sanningssträvan. Hon leker med våra föreställningar om konstnärer och dockor för att blixtbelysa frågeställningar om mänskligt vuxenansvar som är omöjliga att värja sig mot. Hur tar vi ansvar för vår makt över barnen på ett respektfullt sätt? Hur hanterar vi en situation när vi väl har gått över deras gränser? Kanske skapar den konstnärliga leken en plats där vi faktiskt vågar tänka även de obekväma tankarna fullt ut. Välkommen in i dockskåpet.
Jonas Holmberg
museichef, Kalmar konstmuseum
Foto: Anna Odell, 2025
