I skärningspunkten mellan träsnitt och digitala bildflöden undersöker Idun Baltzersen melankoliska badutflykter och svävande sorgearbeten. Viskar varandras namn är hennes första större separatutställning i Sverige. Jonas Holmberg introducerar ett mångbottnat konstnärskap.
När en människa dör lämnar hon efter sig många saker. En del ska slängas, en sparas, en del ska ges bort. Men det är något särskilt med den dödas kläder. I dem finns spåren av hennes mänsklighet kvar, tyget har absorberat hennes dofter och formas av hennes kropp.
Det mänskliga avtrycket gör kläder till en kraftfull minnesteknologi. När Virginia Woolf skildrar sitt tidigaste minne av sin mor är det de röda och lila blommorna på hennes klänning hon beskriver. När Lana Del Ray besjunger det första minnet av sin älskade fokuserar hon på hans blå jeans.
Idun Baltzersens utställning Viskar varandras namn utgår från minnen som materialiserats i textilier. I en serie nya verk avbildar Baltzersen de kläder som hennes mor lämnade efter sig när hon gick bort. I Svävande klänning, Grön klänning och Jacka, cyklar återger hon kläder på galgar och krokar. Det är bilder som formulerar ett sorgens rum där upphängda textilier får ge form åt saknaden, samtidigt som omvärlden anas genom fönstren i bildernas fond.
***
Idun Baltzersens mamma hette Anne-Tove Huse och var själv konstnär. Framför allt arbetade hon med måleri. Som barn tillbringade Idun Baltzersen mycket tid i hennes ateljé i Trondheim och insåg att hon också ville bli konstnär – det framstod som en dröm att tillbringa dagarna i en ateljé i stället för i skolan. Modern tyckte också om att sticka, och efter sin död lämnade hon kvar stora mängder garn och halvfärdiga stickprojekt. När Idun Baltzersen och hennes syster gick igenom textilierna hittade de också ofärdiga lusekoftor som modern hade hållit på att sticka.
Tröjorna blev aldrig klara – en saknade ärmar, en annan knäppning – men i verken Strikka genser I-III porträtterar Idun Baltzersen systrarna när de provar de ofullbordade koftorna. Hennes syster gör en gest för att knäppa koftan med knappar som inte finns. I sitt självporträtt höjer konstnären mobilkameran mot en spegel, med blicken riktad mot skärmen.
I seriens textila collage återkommer flera av motiven. Mönstren, de hängande kläderna, systern. I ett särskilt stort verk har Idun Baltzersen sytt och broderat samman textiliernas materialiserade minnen med bland annat en hund, en hand och en ål. Sammansättningen öppnar för flera möjliga berättelser och tolkningar: självklart i det partikulära och personliga, men också i relation till en bredare och mer generell historia om sorg, frånvaro och hur stickande kvinnor manifesterar omsorg och skapar band mellan individer och generationer. Verkets titel Viskar varandras namn, som också blivit utställningens, är hämtad från den norske poeten Arnulf Øverland, som i dikten Hvor er der en vei skriver om människans längtan efter samhörighet. Att bära någon annans tröja är att hålla en förbindelse vid liv.
***
Idun Baltzersen använder en ganska unik konstnärlig metod. I sin ateljé i Västberga i södra Stockholm arbetar hon med monumentala träsnitt, men vänder sig bort från det exakta mångfaldigande som traditionellt definierar grafik. I stället bearbetar hon både den grovt ristade träskivan – själva tryckoriginalet – och de handtryckta textilierna till unika, skulpturala objekt som inkluderar element av måleri, kollage och broderi.
Hennes process inleds ofta med ett fotografi. Det kan vara något hon fotograferat själv, men hon arbetar också med andra bildkällor, inte sällan frysta filmbilder. Hon projicerar upp bilden på plywood (gärna poppel!) och under en tung och ganska våldsam process karvar hon in motivet i skivan med knivar och stämjärn.
Därefter lägger hon på färg och trycker motivet för hand på olika slags tyger. Efter ett handfull tryck arbetar hon vidare med både träskivan och textilen. Hon målar träskivan på nytt, sågar sönder den och sätter ihop delarna till nya tredimensionella objekt med hjälp av lim och spikpistol. Hon klipper också sönder tygerna, lägger ut bitarna på golvet och tråcklar ihop dem för hand till grova collage som är så stora att de är omöjliga att överblicka i hennes ateljé. Först i en stor utställningssal blir det möjligt att se de stora verken i sin helhet.
I utställningssalen återförenas också tryckoriginal och de textila trycken. Samma porträtt återkommer ofta i nya situationer och spegelvända variationer. Det är ett tillvägagångssätt som gör det naturligt att söka efter relationer mellan bilderna, att sätta samman scenerna till sammanhängande berättelser.
Ett av de senaste elementen i Idun Baltzersens metod är broderiet. I fjol fick hon ett stipendium och tillbringade sju månader i Paris. När hon inte arbetade i gästateljén gick hon långa promenader med sin son i barnvagnen och fick upp ögonen för det franska haute couture-modet och hur modehusen arbetar med hållbarhet. Med upplevelsen av att möta moderns efterlämnade textilier nära i tid gav hon mer uppmärksamhet även till små och obetydliga tyglappar. Hon köpte en broderimaskin och började brodera på mindre textilbitar, restmaterial som hon tidigare hade kastat. Broderierna utgör nu detaljer i de stora textila verken.
***
Att karva i trä är att skriva in sig i en lång tradition. Träsnittet är världens äldsta tryckteknik och har använts i Kina i mer än tusen år. I Europa inträffade träsnittets konstnärliga storhetstid under medeltiden, med Albrecht Dürers detaljrika Apokalypsens fyra ryttare från 1498 som det verk vi oftast återvänder till idag. På många områden konkurrerades sedan träsnittet ut av modernare teknologier, men under det sena 1800-talet började konstnärer och formgivare åter intressera sig för traditionella metoder som träsnitt.
Det förra sekelskiftets mest inflytelserika träsnittskonstnär var Edvard Munch, som utvecklade en ny stil som präglades av grova snitt och utnyttjade träets naturliga ådring. För en Arts and Crafts-ideolog som William Morris var omfamnandet av träsnittet en skarp reaktion mot den rusande industrialismens produktionsmetoder, men Munch hade ett mer ambivalent förhållande till moderniteten. Som ingen annan gestaltade han den moderna människans alienation och ångest, samtidigt som han nyfiket experimenterade med filmkameran och andra medieteknologiska nymodigheter och lät modernitetens visuella kultur influera sin bildvärld.
På ett liknande sätt befinner sig Idun Baltzersen i en teknologisk brytningstid, där hon låter en urgammal teknik gå i dialog med samtida bildfenomen och en ständigt föränderlig sociala medier-estetik. Under flera år har Idun Baltzersen inte minst undersökt samtida mediala representationer och självrepresentationer av flickor. I utställningen visas till exempel Förstenad och Tämjning III, två av de många verk där Idun Baltzersen porträtterar bortvända flickgestalter och som genom sin omslutande storlek ger tonåringens sökande kroppsspråk en ny agens och en självklar plats.
***
I utställningen visas också den uppmärksammade serien Badarna, där Idun Baltzersen skildrar en dag vid kusten genom ett stort antal tygcollage som sammanfogats till en snäcka. Men under denna strandutflykt finns det inget utrymme för uppsluppna vattenlekar, utan också här kännetecknas gestalterna av något osäkert och prövande. Solen skiner över strandkanten, men de sorgsna unga pojkar och flickor som Idun Baltzersen porträtterar ser bara avvaktande på varandra. Eller om de ser in i sig själva.
Inne i snäckan framträder denna längtansfulla melankoli, dessa hungrande hjärtans oförmåga till kontakt som den emotionella kärnan i Idun Baltzersens konstnärskap. I Hvor er der en vei beskriver kanske Arnulf Øverlands inte bara två sörjande systrar, utan också dessa unga badare:
Men ingen kan komma en annen
så nær som det hungrende hjerte vil.
Og ingen kan vite om veien
Fører ham fra eller til.
Det angstfulle øie søker.
Vi holder hverandre favn mot favn,
og hvisker, som vi var alene,
bestandig hverandres navn.
Jonas Holmberg
Museichef, Kalmar konstmuseum
Strikka genser I, 2023. Bemålad trärelief.
© Idun Baltzersen
Stäng 
